Nyheter

Den 5 november publicerade vi en recension av Emet Brulin av Peter Mickwitz hybriddiktsamling (poesi och essä) Av bilden, Till det abstraktas lov. Poeten menar sig inte bara illa värderad, det hör till villkoren när man publicerar böcker, han anser också att recensenten rent sakligt misshandlat hans bok. Läs Peter Mickwitz replik nedan. Direkt följd av Emet Brulins svar.

AV PETER MICKWITZ

Det är alltid tråkigt att få en negativ recension, men det bör man kunna leva med som författare. Vad man däremot inte bör acceptera är om kritikern mer eller mindre avsiktligt far fram med osanningar.

Emet Brulins recension i Örnen och Kråkan 5.11.25 av min bok Av bilden, Till det abstraktas lov är full av konstigheter och felaktigheter. Här det kanske mest bjärta exemplet, det utgår från ett citat ur bokens essä:

“’Trots att Beckett var enormt beläst och på många fantastiska sätt en av 1900-talets mest språkmedvetna författare var det antagligen ändå bildkonsten som var hans viktigaste hjälpmedel då han tänkte fram och gestaltade sin version av klyftan mellan subjekt och objekt.’

Meningen ger vid handen att Beckett var obestridligt beläst, språkmedveten och att bildkonsten var viktig för honom. I fallet med språkmedveten håller antagligen de flesta Beckett-läsare med, men det är svårt att se vad som grundar de övriga påståendena. Det enda som egentligen stödjer det och i stort all sakframställan, allt som gör att vi ska lita på det som sägs, är författaren själv.”

Detta är tesen som Brulin genomgående driver i sin recension: att jag hittar på saker om Beckett. Men om Brulin väljer att tro att det är ett påhitt av mig att bildkonsten var viktig för Beckett så finns det förutom mängder av citat och källreferat i essän också en litteraturförteckning som på ett handgripligt sätt pekar åt ett helt annat håll. I litteraturförteckningen finns en rad verk som mer än bekräftar det essän säger och som ingående och övertygande visar hur viktig bildkonsten var för allt Beckett gjorde, även för skrivandet.

Nej, det är inte mitt påhitt och min okunniga uppfattning som jag försöker pracka på läsaren att Beckett var djupt insatt och engagerad i bildkonst utan ett väletablerat faktum som jag med många exempel och citat redovisar för – vilket Brulin alltså underlåter att berätta. Att läsaren bara har mig att lita på är en direkt lögn, vilket Brulin förstås vet. Helt osannolikt dumt blir det då han i samma veva också påstår att det inte stämmer att Beckett var enormt beläst. Att Beckett var en exceptionell läsare vet var och en som ens har snuddat vid hans biografi och verk.

Mera:

“För även om man i god tro accepterar det som sägs, undermineras läsningen av udda anekdoter, tveksamma citattolkningar, neologismer och för läsningen störande felstavningar och bristande redigeringsarbete.”

Igen, inte “god tro” utan referat, citat och litteratur, mitt framför näsan. Men det mest banala här: stavfelen. Om man kör essän igenom ett ordbehandlingsprograms stavningskontroll så upptäcker man att det finns ett (1) slagfel i den. Recensenten vill få läsaren att tro att det råder ett enormt slarv i essän – vilket är goggamoja och förolämpar mina redaktörer.

Anekdoter: finns inte en enda sådan, udda eller ej, i bokens essä eller poesi.

Det är ganska tjockt att i kontexten för just den här recensionen bli anklagad för tveksamma citattolkningar.

Neologismer är alltså någonting självklart dåligt (och igen: det finns få av dem i essän). Okej, spola Björling!

Så här kunde man fortsätta, vilket var vad jag gjorde jag tills jag insåg att det skulle bli en alldeles för lång text. Så bara ett par saker till.

Här citerar Brulin essän:

“´Vad Beckett om och om närmar sig och är ute efter är att den konst vi anser att [sic] är realistisk och sanningsenligt avbildande i själva verket är vår egen subjektiva konstruktion av verkligheten /…/ ´”

Om det lillgamla sicet efter “att”: I svenskfinland har många inte – tillsvidare – gått så långt i utvisandet av “att” som i Sverige. Härifrån sett kan sådana formuleringar som “jag kommer gå hem” vara plågsam läsning. Så jag säger – och skriver -: “jag anser att den här recensionen är problematisk”, inte “jag anser den här recensionen är problematisk”. Men: det handlar om kultur- och språkskillnader som självklart inte, av någondera parten, bör hängas ut som fel. Det behövs inte speciellt mycket moral för att förstå det.

Ännu: Beckett är inte min “hjälte” så som Brulin karakteristiskt nedlåtande påstår. Jag är en vuxen människa och jag vågar tro att integritet betyder mer för mig än många andra. Jag uppskattar Beckett och är intresserad av hans författarskap, men han är också någon jag på ett sätt som för mig är produktivt motsätter mig. Vilket bokens avslutande underessä handlar om: att min språksyn är så gott som diametralt motsatt Becketts.

Det är uppenbart att min bok retat upp Brulin något oerhört, agressionsnivån är hög i texten. Till och med “av” i bokens namn är fel därför att “av” enligt Brulin är den “plattaste prepositionen i svenskan”. Orsakerna till kritikerns indignation kan jag bara gissa eftersom Brulin inte just ger ledtrådar för vilken hans egen position är, vilket är en svaghet i vilken som helst recension. Recensionens aggressivitet och de avsiktliga förvrängningarna av bokens innehåll ger intrycket att det handlar om personlig aversion mot mig. Men jag har ingen aning om vem Emet Brulin är, jag har aldrig träffat honom och aldrig tidigare läst något av honom.

Välargumenterade kritiska recensioner är viktiga. Hellre en vältänkt negativ recension än en slarvig positiv recension. Men det här? Hur skall man förhålla sig till dumdryghet kombinerad med en läsning som är milt sagt illa förankrad i texten?

Emet Brulins recension är problematiskt för mig med tanke på att Örnen och Kråkan är en publikation som många – bland dem jag – respekterar. Tanken att de som läser recensionen tror på Brulin när han hittar på saker är därför obehaglig.

EMET BRULIN SVARAR DIREKT:

AV EMET BRULIN

Att svara på ett konstverk eller en litterär text kan vara, som jag antyder i min recension av Peter Mickwitz diktsamling Av bilden, en mycket produktiv strategi för en konstnär, författare eller kritiker. Detta försåvitt svaret utvecklar verket, öppnar nya eller vidgar dess vägar och med det betraktarens eller läsare syn, sensibilitet och fantasi. Om svaret i stället stänger verket framstår det som mindre intressant. Det var stängningens mekanismer jag ville belysa i min recension av Mickwitz Av bilden, Till det abstraktas lov. Jag ville, väl medveten om att andra läsarter inte bara är möjliga utan oundvikliga, förstå vad det var som ställde sig mellan mig som läsare och författarens poetiska och essäistiska svar på två målningar och Samuel Becketts författarskap. I det talar min recension för sig.

Jag ser med andra ord inte poängen med att besvara Mickwitz invändningar punkt för punkt. En mer övergripande sak bör dock klargöras. Mickwitz skriver att jag i min recension driver tesen att han, Mickwitz, hittar på saker om Beckett. Att jag, så att säga, inte tror det är korrekt när Mickwitz skriver att Beckett var beläst och att bildkonsten var honom nära. Detta är givna sakförhållanden, inget jag någonsin tvivlat på. Min fråga till Mickwitz arbete handlar om hur och varför denna fakta skrivs fram, dess framställningsform och, implicit, vart den för läsaren. I allmänna termer är det helt uppenbart så, som han själv påpekar, att Mickwitz har läst på. Men vad tjänar föregående inläsning och litteraturförteckning till om inte framställningen öppnar verket? Och om den i stället stänger för läsarens förnimmelse och förståelse av det framställda?

AV MAGNUS WILLIAM-OLSSON

”Varför är det belevat att skriva en roman om sin vidriga exmake, men förtal att lägga upp samma ord på Instagram?

Vi är några som tycker oss ha bra svar på de här frågorna. Gärna hänvisar vi till den överenskommelse om konstens autonomi som har präglat västerländsk litteratursyn sedan Kant publicerade sin tredje kritik 1790. Men denna överenskommelse är en tradition. Den existerar inte om den inte upprätthålls i praktiken. Och jag har svårt att se hur det ska gå till i en så annorlunda mediekultur, där läskunnigheten sjunker och där dikotomier som ”sann” och ”falsk”, ”fiktiv” och ”dokumentär” till viss del har spelat ut sin roll. I en värld som så att säga består av medierade subjekt, av representationer av människor, framstår dessa motsatspar lika användbara för att beskriva hur litteratur fungerar som vevgrammofoner för att spela upp mp3-filer.”

Så skrev Rebecka Kärde i Dagens Nyheter (4/11) apropå den så kallade ”Lilla-fittan”-debatten. Hennes iakttagelse kastar ljus inte bara över villkoren för att dikta, utan också över själva diktandet. Vad är egentligen en diktares verk? Var vinner det sin verkan? Och hur står poetens verk emot filologins förståelse av verket?

En poet som ständigt ändrade, sorterade och skrev om sina dikter var Gunnar Ekelöf. Jag är inte den första att göra jämförelsen, men den som kollat in efterkrigstidens två största diktafurstar Gunnar Ekelöfs respektive Erik Lindegrens arkiv, möter två helt olika sätt att verka. Om Lindgrens kamp med overksamheten lämnat ytterst lite efter sig, är Ekelöfs arkiv fullt av skrivböcker, ändringar, mariginalia, utkast, skisser och versioner. Och ändå vågar jag påstå att båda vara lika mycket poeter, i enlighet med den formel som poeter här i Latinamerika – där jag i skrivande stund befinner mig – klichémässigt upprepar. ”Poet är varken en utmärkelse eller ett yrke, det ett sätt att vara i världen”.

På 1990-talet gavs Gunnar Ekelöfs verk ut i en textkritisk utgåva i åtta band redigerad av Reidar Ekner. Den fick förödande kritik. Eftersom Ekner ville vara trogen Ekelöfs sätt att verka genom ständiga omskrivningar och ändringar, fann kritikerna att utgåvan var filologisk oklar. Ekner kunde inte skilja mellan sig själv och sitt föremål, sa man. Var det verkligen Ekelöf som signerat utgåvans dikter, eller var signaturen snarare Ekners?

Nu har det i Svenska Akademins hägn arbetats fram en ny utgåva med Samlade dikter som utgår från de böcker Ekelöf själv publicerade. Ingen oklar signering, och verket syns därmed filologiskt återställt. Men helt nyligen kom ytterligare två band. Det förra väcker inga frågor, det rymmer sådana dikter Ekelöf själv publicerade utanför böckerna. Frågor väcker däremot det senare bandet, där redaktörerna Anders Mortensen och Daniel Möller med espri och lärdom publicerar och kommenterar sådana dikter som Ekelöf inte publicerat.

Ett fyrahundrasidigt tag i den efterlämnade kökkenmöddingen.

Och vips! – öppnar sig Ekelöfs verk ånyo för just den verklighet Rebecka Kärde beskriver, och som Reidar Ekner, kanske självsvåldigt, försökte hantera. Poetens verk är annat och större än filologens. Det gjorda återstår!

Man kan notera att det var just en medieteoretiskt orienterad handskriftsspecialist som bemötte Mortensens, Möllers och utgivaren Svenska Akademins tilltag. I den hittills enda recension av de nya Ekelöfvolymerna jag har sett, var Thomas Götselius skoningslöst nedgörande:

”Varför trycka det som Ekelöf verkligen inte tyckte dög, när man samtidigt avvisar de publicerade dikterna i det skick han till sist lämnade dem?

Frågan är på ett plan en förenkling av ett knepigt textkritiskt problem. Som Ekners kritiker påpekat är det ibland svårt att avgöra var gränsen går mellan poetens och utgivarens förbättringar. 

Men på ett annat plan är frågan brännande. Vad är det egentligen som förvandlar efterlämnade papper till litteratur? Är minsta streck av den store poetens penna att betrakta som värdefullt då det återfinns i hans kvarlåtenskap? 

Svaret på denna sista fråga är underligt nog ja. Sedan boktryckets genomslag förvandlas skrivna ord till litteratur genom att tryckas. Samtidigt är det otryckta materialets sfär en reservoar för ständig komplettering av de moderna författarskapen, långt efter den enskilde författarens död. Det innebär att utväxlingen mellan publicerat och opublicerat är ett slags mekanism för produktionen av litterära värden. Handskriftsforskaren är en alkemist i litteraturens tjänst.” (Expr. 15/9)

I dag när det snarare är regel än undantag att författare håller sig med Substack, när det att odla sin författarpersona på sociala medier utgör en otvetydig del av en diktares verk och när denna jagkapitalistiska självframställan är en förutsättning för litteraturindustrin, står frågan om verket i en ny och skärande dager.

Söndagen den 23/11 kl 14:00 på Tranströmbiblioteket i Stockholm ska jag samtala med två poeter, Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski, om poetens perspektiv på sitt verk. Vari består det vi gör? Vilket är egentligen verket? Och så har jag lockat Sveriges kanske främsta poesiuppläsare från teaterhållet, Paula Brandt, att komma och läsa Ekelöfdikter.

Särskilt tack riktas till Suzanne Ekelöf som givit oss rätt att läsa ur verket.

Välkomna alla!

PS. För er som inte kan komma släpper vi samtalet som pod den 26 november.

I över fyrtio år har ellerströms närt den svenska poesin med ständigt nya originaldiktsamlingar, översättningar och böcker om poesi. Men anor och renommé allena räddar inga balansräkningar. Förläggeriets konst kräver ständig skicklighet och uppfinningsrikedom i att parera konjunkturer, nya tekniska förhållanden och konsumtionsmönster. Under senare år har ellerströms startat litterär salong, börjat med ”merch” och mångdubblat sin synlighet i sociala medier. Det har skett samtidigt som förlaget bevarat och utvecklat sin känsla för litterär och redaktionell kvalitet.

Nyfiket spanande in i historien rusar ellerströms baklänges in i framtiden, självsäkert klätt i sitt omdöme, sin goda smak och sin Sapfokeps.

OM PRISET:

Förlagsbranschen genomgår en snabb och fascinerande utveckling. Nya sätt att publicera, distribuera och konceptualisera böcker lanseras. Nya förlag föds ständigt som utmanar de gamla och ärevördiga. Omsorgsfullt formgivna och redaktörstunga utgåvor står mot gör-allt-självutgivning. Och ingenstans syns utvecklingen tydligare än i utgivningen av poesi, den monetärt minst, men symboliskt mest lukrativa genren.

För att uppmärksamma, värdera och främja förläggeriets konst har Örnen och Kråkan inrättat ett pris till årets poesiförlag. Alla utgivare av svenskspråkig poesi kan komma ifråga för priset, som åtföljs av en utförlig motivering.

Författaren och glaskonstnären Sara Mannheimer har formgivit och tillverkat en vandringspokal, vilken fyllts med mörk rom som förlaget förväntas traktera besökande poeter, översättare och andra poesiarbetare med under det år de hyser pokalen.

På fotot ses ellerströms Mira Magntorn flankerad av jurymedlemmarna Edith Söderström och Alice Thorburn

För fjorton år sedan publicerade Förläggareföreningen en rapport skriven av journalisten och förlagsmannen Jan-Erik Pettersson med titeln Vad gör de egentligen på förlagen? Rapporten motiverades av hotet från ett ”fritt och oreglerat internet” där författare kunde nå publiken direkt utan förlagens förmedling. Idag har perspektivet förskjutits. Internet ter sig numera varken som fritt eller oreglerat. Och om förlagen verkligen var rädda för att författarna skulle försmå dem, kan de andas ut nu.

Så, vad gör egentligen förlag? Pettersson konkluderar:

”I en bokvärld där trösklarna för publicering är låga och antalet utgåvor mångdubblas framstår tvärtom förlagens centrala funktioner som mer nödvändiga än någonsin: att välja och att göra det rätta urvalet, att finansiera utgivningen, att redigera böckerna med omsorg och känsla, att stödja författarna, uppmuntra och ge idéer till dem, se till att deras böcker får en tilltalande och läsbar form och att de på bästa sätt förs ut till läsarna.”

Ett och halvt decennium senare: Kunderna har ändrat beteenden. Litteraturen får allt mindre plats i offentligheten. Ljudböcker går om pappersböcker. Författarnas intäkter störtdyker. AI tar en allt större plats i redigering och översättning. Algoritmer, sociala medier, appar och plattformar styr allt mer av distributionen.

Det mesta är annorlunda. Och ändå är allt i Jan-Erik Petterssons konklusion lika sant nu som det var då. Frågan är bara, nu som då, hur det ska göras.

För femte året delar Örnen och Kråkan ut sitt pris till årets poesiförlag. Tillkännagivandet av årets vinnare sker traditionsenligt vid Poesimässans invigning fredagen den 12 september, kl. 18:00 i Tranströmerbiblioteket, vid Medborgarplatsen i Stockholm.

OM PRISET:

Förlagsbranschen genomgår en snabb och fascinerande utveckling. Nya sätt att publicera, distribuera och konceptualisera böcker lanseras. Nya förlag föds ständigt som utmanar de gamla och ärevördiga. Omsorgsfullt formgivna och redaktörstunga utgåvor står mot gör-allt-självutgivning. Och ingenstans syns utvecklingen tydligare än i utgivningen av poesi, den monetärt minst, men symboliskt mest lukrativa genren.

För att uppmärksamma, värdera och främja förläggeriets konst har Örnen och Kråkan inrättat ett pris till årets poesiförlag. Alla utgivare av svenskspråkig poesi kan komma ifråga för priset, som åtföljs av en utförlig motivering.

Författaren och glaskonstnären Sara Mannheimer har formgivit och tillverkat en vandringspokal, vilken fyllts med mörk rom som förlaget förväntas traktera besökande poeter, översättare och andra poesiarbetare med under det år de hyser pokalen.

TIDIGARE PRISTAGARE

Rámus, 2021

MOTIVERING: Översättningarna är avgörande för den svenska poesins förnyelse och välstånd. I en föränderlig förlagsbransch där poesiöversättningarna flyttar från resursstarka förlag till resurssvaga, sätter Rámus nivån för andra såväl större som mindre utgivare. Väl redigerade och formgivna böcker i omsorgsfulla översättningar är förlagets signum. Poeterna som Rámus ger ut är måhända ofta säkra kort, i så mening att de är väl etablerade och tidigare översatta till andra språk, men listan rymmer å andra sidan poesi som alltid håller hög och jämn kvalitet. De senaste årens satsning på engelskspråkiga poeter har gjort avgörande intryck också på den poesi som skrivs på svenska, samtidigt som även andra ursprungsspråk fortsatt ges plats i utgivningen. Genom aktiv förmedling, inte minst i samarbete med bibliotek, mässor, festivaler och andra litteraturevents, sprider förlaget sitt kunnande och sin vidsyn till alla hörn av poesisverige.

Anti editör, 2022

MOTIVERING: Anti editör är mer än en bokutgivare. Genom sin koppling till Anti antikvariat och dess livaktiga programscen erbjuder förlaget också poeten ett sammanhang och en distribution. Modellen är vanlig i många andra länder, men sällsynt i Sverige. Närheten till poeterna och översättarna tillåter också förlaget att uppmuntra samarbeten, nytänkande och lekfullhet. Formmässigt är förlagets utgåvor alltid väl redigerade, har smakfull och identifierbar form och är inte sällan hantverksmässigt gjorda. Med sina ibland handsydda, sirligt utformade och limiterade utgåvor slår förlaget ett slag för den poetiska artefakten och den taktila aspekten av att tillgodogöra sig dikt. Omsorgen om poeterna, deras böcker och publik gör Anti editör ovanligt och till ett föredöme bland svenska förlag. 

20TAL bok, 2023

MOTIVERING: 20TAL är tidskriften som också blev ett förlag, och som med till synes outsinlig ork och ett varmt hjärta för poesin år efter år skapar levande sammanhang för dikten: festivaler, klubbar, skrivarverkstäder, uppläsningar, scenföreställningar. I alla dessa sammanhang ger man poesin en publik den annars alltför sällan når, inte minst genom att låta den möta röster från andra sfärer i samhället: teatern, konsten och musiken men också skolan och forskningen. I varje nummer av tidskriften liksom vid den kvällslånga uppläsningen Akt Ung ger man utrymme åt unga, oetablerade, men högst kvalitativa poeter att få pröva sina poetiska vingar. Förlagsverksamheten har också den rymt en utgivning med påtagligt ung prägel, med många poeter vilka senare etablerat sig som viktiga röster i den svenska poesin, och alltid i väl redigerade utgåvor. De senaste åren har 20TAL Boks sparsmakade poesiutgivning tagit ännu ett steg och blivit än vassare. De publicerade poeterna har alla, på olika vis, utövat ett starkt och vitalt inflytande över svensk poesi.

Nirstedt/litteratur, 2024

MOTIVERING: Nirstedt/litteratur har sedan starten 2018 visat att det går utmärkt att bedriva förlag på detgamla vanliga viset också i en tid då andra ängsligt anpassar sig efter nya konsumtionsmönster och tekniska innovationer på bokmarknaden. På kort tid har Nirstedt/litteratur etablerat sig som ett tongivande poesiförlag med en utgivning som täcker in såväl unga debutanter som väletablerade poeter och nyöversatt poesi från världens alla hörn. Nyskriven poesi kompletteras med återutgivning av svenska klassiker. Under det senaste dryga året har förlaget glänst med en poesiutgivning som både överraskar och imponerar i sin mångfald och har därmed visat att ett gott öga för kvalitet och en tillit till publiken räcker långt när det gäller att skapa en hållbar poesiutgivning.