Hanna Rajs nya diktsamling Samma, mamma, kretsar kring förlusten av en mor. Det direkta tilltalet, den svarta humorn och diktens uppluckrade gränser i förhållande till verkligheten får dikten att krypa rakt in i hjärtat, menar Sofia Stenström.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Av SOFIA STENSTRÖM

Mamma är ett så kallat lallord, ett ord som uppstått ur barns joller. På latin betyder mamma bröst och den bilabiala nasalen /m/ uppkommer naturligt när man har en bröstvårta, mjölkchoklad eller något annat i munnen. Gapa för att släppa ut eller in vårtan och du får ett /a/. Själva ordet mamma är alltså djupt förankrat i kroppen och våra tidigaste behov i livet. Mamma är en generisk benämning, men också ett egennamn, fyllt av specifik betydelse för varje människa. Det går att likna vid en platshållare. Inom grammatiken upprätthåller en sådan ordföljden, i livet garanterar ”mamma” generationsföljden. Tiden kan få oss att byta plats:  mamma övergår till mormor, dotter till mamma, men de behåller även sin gamla position i förhållande till varandra.

Ibland blir en plats tom, som i Hanna Rajs nyutkomna diktsamling Samma, mamma, där modern har dött och dottern står kvar i ett nytt eget moderskap. Hon är tänkt att vara mamma, men för henne är platsen tömd och förknippad med död och sorg. Som mamma hemsöker dottern världen: ”det är jag som spökar fast du är begraven / om du är död är jag samma, mamma”. Omkvädet i diktsamlingens första svit, ”om du är död är jag samma, mamma” rymmer denna komplexitet i en enda enkel rad. Om du är död är jag också död, mamma. Om du är död förvandlas jag till dig, till samma mamma, för nu finns det bara en kvar.

Hanna Rajs tidigare böcker, fyra diktsamlingar och en roman, har alla kretsat kring sorg, arv och kärlek. Romanen Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn kretsar kring vännen Cristina som gått bort i ung ålder och som jaget försöker minnas, hålla kvar. Redan titeln skvallrar om ett tema som är viktigt även i Samma, mamma, nämligen språkets gränser. Och redan i början av romanen dyker en mamma upp som ett stabilt vittne till jagets historia: ”måste fråga mamma om hon minns den här specifika dagen”. Samma, mamma inleds med ett sms från ”Mami”: ”Älskade bästa finaste dotter, som jag älskar dig. Du anar inte.” Raden från Mami skulle ha kunnat skickas från vilken mamma som helst till vilken dotter som helst, men baksidestexten talar om att boken handlar om författarens egen mamma som gick bort 2021. Det tycks alltså vara ett autentiskt sms från författarens liv, ett found object som skapar akut igenkänning och empati. Detta sätter tonen för diktsamlingen och det är omöjligt att veta hur jag skulle uppfatta dikterna utan denna vetskap. Verkligheten blir en del av verket.

Samma, mamma är uppdelad i femton delar, där vissa utgörs av en ensam dikt och andra av kortare sviter. Titlarna är vardagliga och skrivna i versaler – I MORSE, NÅGOT VIKTIGT, DET HÄR VAR VAD DU SA – medan dikterna står i gemener. Talspråket skapar stark närvaro genom det självklara tilltalet, som om dikterna uppträder på ens skärm i realtid, ja som vore de poetiska direktmeddelanden från författaren. Rajs är alltså sin stil trogen. Den skulle kunna beskrivas som naivistisk, med sina enkla rim och raka budskap. Ibland för vissa rader mina tankar till minimalisten Ola Julén, men på större avstånd blir skillnaderna fler än likheterna. Rajs är ordrik och skämtsam. Och till skillnad från Julén arbetar alltså Rajs intensivt med språkets musikaliska egenskaper, använder sig flitigt av upprepningar, assonanser och rim. Kanske är det tilltalet och känslan av autenticitet som förenar dem. Det är skrivet rakt på, rått och stundom sakligt, på ett vis som precist fångar det chockartade och obegripliga i stark sorg: ”min mamma var rolig och nu är hon död”.

Det ligger något karnevaliskt över att skriva på det här viset om existentiella frågor. Som om Rajs vill ta ner både litteraturen och filosofin på jorden igen, dra ner dem från sina höga hästar och hänga på dem narrbjällror. Diktjaget är berett att slåss mot Gud, skriva in sitt namn i livets bok, be flytande böner, men även hämnas på en fitta i publiken och be om pris för sin röv. Genom sin vilda stil strippar Rajs sorgen och döden på all falsk litterär upphöjelse och romantisering. Hon bråkar med både språket och litteraturen, ett tematiskt spår som når sin kulmen i dikten PRIS, där den parasitära aspekten av skapandet dras till sin spets: det absurda faktum att förlust och katastrof i en författares liv kan generera text och bli en födkrok, ja till och med belönas med priser: ”byt ett förskott mot en död /några likes mot en död/ ett stipendium mot en död”. Vreden avtar sedan och blir till uppgivenhet i sonettkransen som tar vid och som avslutas med följande mästarsonett:

nu känns det som om orden inte duger
det språk jag har kan aldrig räcka till
jag vänder mig till dikten men den ljuger
den tar mig inte längre dit jag vill

och jag som alltid klamrat fast vid orden
en läggning du var bäst på att bejaka 
nu känner jag mig ensammast på jorden
för jag kan inte skriva dig tillbaka

du bruka fråga hur jag blev så klok
jag svara att jag fick det från min mamma
det kan man inte lära från en bok

om allt detta visar sig va lönlöst
i slutändan så gör det väl detsamma
det viktiga jag ärvt från dig är ordlöst

Rimflätningens etablerade mönster bryts i vers två, som har 11 stavelser och avslutas med ett kvinnligt slutrim, istället för att växla till 10 stavelser och manligt slutrim. Läsningen snubblar till eftersom jag väntat mig en annan rytm. Sådana små avvikelser finns det fler av i sonetterna och något annat än ett fritt förhållningssätt till den bundna versformen hade gjort mig förvånad. Hos Rajs tjänar språket människan och inte tvärtom. Och det viktigaste är ordlöst: ”snälla låt mig smörja låt mig kamma”.

Walter Benjamin hade hävdat att även smörjandet är ett språk, om än stumt. Tingen har sitt språk, djuren sitt. Men endast människan äger förmågan att namnge och det är den egenskapen som utgör vår koppling till Gud. Enligt Benjamin missbrukar vi gåvan, eftersom vi använder språket instrumentellt, i syfte att kommunicera med varandra, istället för att uttrycka vårt vara i språket. Benjamin har alltså en religiös tro på språkets potential. Och han är inte ensam om att ha föreställningen om ett mer fulländat, andligt språk. Inom judendomen tolkas ibland det adamitiska språket som gudomligt. Och Swedenborg talade i sin korrespondenslära om språkets naturliga, andliga och himmelska dimension, där de himmelska änglarnas sätt att kommunicera var helt annorlunda än människornas, men där alla dimensioner var förbundna med varandra i Ordet. ”Häraf framgår, att Ordet, invärtes, är lefvande, att det alltså icke är dödt, utan lefvande hos den människa, som heligt begrundar Ordet, då hon läser det”. Namnet och ordets kraft … en gudomlig dimension … Dessa tankegångar tycks fjärran från Rajs poetik, men ändå är det något som gång på gång för mina tankar dit. Kanske beror det på listan i dikten DINA, där allt från moderns Olivahandkräm till sår, läppar, ögonfransar och andetag liksom frammanas och blir till på pappret. Kanske är det dikternas allmängiltighet, som ibland gränsar till banalitet, men aldrig går över den gränsen, utan istället låter fraserna krypa rakt in i hjärtat. Eller frustrationen över språkets otillräcklighet, som också rymmer ett hopp om något mer fullkomligt. Eller bara ordet mamma, ett namn som bär en åkallan inom sig, och i förtvivlade situationer ett rop i paritet med: ”Gud, varför har du övergivit mig?”. Med Rajs ord: ”det är väl sak samma mamma eller Gud / du börjar bli svår att tro på även du / för var är du / var är du / hur kunde du gå”.

En dikt vid dödsbädden fångar den overkliga känslan när någon försvunnit för alltid, samtidigt som värme dröjer kvar i den döda kroppen. För vad är energi inuti en kropp om inte liv?

under din nacke sista värmen skygg
jag sa till alla ”känn hon finns kvar här”
grävde ner min hand under din rygg
under din nacke sista värmen skygg
som om hettan kunde vara något tryggt
som om du faktiskt skulle stanna kvar där
under din nacke sista värmen skygg
jag sa till alla ”känn hon finns kvar här”

Upprepningarna är många i Samma, mamma, vilket är kongenialt med sorgens ältande, ätande natur. Vissa upprepningar bär även drag av besvärjelse: ”känn hon finns kvar här”, ”hon stannar med dig oavsett”, ”sen efter allt vi gråtit ska vi skratta”. Som ett hopp om performativitet, att upprepningen ska få orden att slå in. Eller kanske som en sorts bön. När diktjaget väntar sig det värsta hoppas mormodern på mirakel. Det judiska arvet står lite mer i bakgrunden än i Armarna och Under månen och fokus ligger på de närmaste familjerelationerna. Men i exempelvis den långa dikten OM DU VILL vävs traditioner och tro samman med minnet av diktjagets mamma: ”och om du vill / be en flytande bön för dig / någonting om solen kanske / och om du vill / och om du vill / och om du ville / skulle du varit här med / nu året både börjar och slutar / våra kanske namn / vid varandra i livets bok”.

Mot slutet av Samma, mamma blir formen friare, lekfullare och ordrikare. Humorn får större spelrum: ”och ärligt den som castade / måste varit sjuk eller hög / när han gav mig rollen som mamma / och dig rollen som död”. DENNA DIKT ÄR FÖR INTERN?, samlingens avslutande dikt, listar mängder av saker och företeelser, allt från Carole King till Gud i en skata, för att mynna ut i förvrängda ekon av barnsånger. I min läsning är det ett ljust slut som utifrån interna minnen bereder väg för nytt språk, ny dikt och ny kärlek. Den specifika mamman bakom ordet mamma kan kanske inte återfödas, men mamma som omsorgsgivare kan födas på nytt och på nytt, genom språket, smörjandet, kärleksorden, ritualerna som går i arv. Vilken ynnest och oro att få ge tillbaka den kärlek man fått och förlorat.

/…/
var oroliga om ni måste
sorgen är bara vad kärleken kostar
tänk att jag älskat och älskar
så jävla tungt 

__________________

Samma, mamma

Hanna Rajs

Albert Bonniers, 2024

Fotogaf: Märta Thisner