Hon är kvinna från DDR, han man från Väst. Hon undflyende, han uppsökande. Ändå möts de två, i erfarenheten av att vara födda på tröskeln till krigets katastrof. Björn Sandmark skriver om tyska efterkrigspoeterna Sarah Kirsch och Hans-Magnus Enzensberger, båda med var sitt nyöversatt verk på svenska.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Under mitt senaste besök i Berlin i april satt jag på Pension Funk och bläddrade i tidskriften Berlin Direkt. Numret handlade om en renovering av ett slott. Slottet var litet, renoveringen var dock inte mindre ambitiös. På tredje sidan lyftes ett Nietzsche-citat fram; ”Wer sich mit dem Zeitgeist vermählt, wird ganz schnell verwitvet” (Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änkling). Citatet fascinerade mig, så jag kollade upp det. Det visade sig från början vara av Kirkegaard, som visserligen betydde mycket för Nietzsche, men som ju ändå var en filosof i egen kraft. Det säger något om hur snabbt man kan bli änkling, när man jobbar med tidsandan.

Nyligen kom det ut två korta diktsamlingar av två betydande tyska poeter som i någon mening också gifte sig med tidsandan, men som istället för att bli änklingar såg till att lämna relationen innan den tog slut; Sara Kirsch, som nu givits ut på Bokförlaget Faethon i en fin samlingsvolym med titeln Älvkungens dotter, i en övertygande översättning och med efterord av poeten Marie Tonkin och Hans-Magnus Enzensberger, med vackra utgåvan Ögonblicket då bara ögonblicket räknas. Sena dikter på Ellerströms förlag, också den fint översatt och med efterord av Mats O Svensson.

Sarah Kirsch föddes 1935 i en by i Sachsen och debuterade 1967 med samlingen ”Landaufenthalt”. Det blev sammanlagt tio diktsamlingar och de tre första skrev hon under sin tid i DDR, där hon först var medlem i Kommunistpartiet och Författarförbundet, men då hon 1977 tillsammans med bland andra Wolf Biermann uteslöts, bröt hon upp och flyttade till Västberlin. Väl i väst anpassade hon sig inte heller, utan anslöt sig till den kritiska intelligentian och kritiserade USA tillsammans med Günter Grass och Peter Schneider. Hon tackade nej till att bli medlem i Akademie der Künste och även till den högsta tyska civila utmärkelsen medaljen Bundesverdienstkreuz. Büchnerpriset, Tysklands finaste litterära pris, tog hon dock emot 1996.

Slutligen flyttade hon ut på landet igen, till det till Danmark gränsande Schleswig-Holstein. Hon skrev inte bara poesi, utan också prosa, inte minst populära barnböcker. Det är kännetecknande för hennes person att hon redan i ungdomen bytte förnamn, från Ingrid till det judiska namnet Sarah, i protest mot sin nazistiska far. Någonstans är det egensinnigheten och den upproriska hållningen, men också det självvalda utanförskapet som följer henne genom livet.

Marie Tonkins urval har en tyngdpunkt på den senare diktningen. Det som kanske främst kännetecknar hennes dikter är en bildstyrd form av naturdikt, som här i ”Den vackra dalen” ur Drachensteigen från 1979.

Landskapet är stort och fullt av rörelse. Ljus hälls ut
Över bergen, svarta moln
Förtär det och blixtrar
Bestiger varandra åskan dånar kallt.
/…/  

Men hon arbetar också in politiska teman på ett nästan metaforiskt vis, som här i ”Tidvattensängar” ur Älvkungens dotter, där man anar Stasi-agenternas försök till Zersetzung (den specifikt KGB-utvecklade formen för nedbrytning av personligheter), som bland andra Christa Wolf skildrade i sin roman Vad blir kvar? från 1990.

Jag älvkungens dotter har ett
allvarligt samtal med två apokalyptiska
Ryttare på tidvattensängarna
En affär på osäkrad mark
/…/

Men inte sällan skriver Kirsch även om en sorts jordisk kärlek som långsamt försvinner ut i tomheten, här i ”Årsslut” ur Bodenlos från 1996;

Föhnvinden kastar om 
Sjön ställer en
Magisk spegel framför de
Svartvita Alperna så att jag 
Ser dig upp till knäna
I Tyrrenska havet
Så avlägsen så
Kristallklar

Kirschs poesi är exakt och hon har en helt egen stil som bygger på en sorts förskjuten grammatik, möjligen också för att hon nästan helt saknar skiljetecken. Syftet är sannolikt att göra språket till sitt eget, utan att underkasta sig den traditionella grammatiken.  Motivvalen är ofta hämtade ur naturen, även om det inte sällan finns en politisk undertext om man går in djupare. Många dikter dryper av vatten och bär över en kyla som ibland är svår att älska, eftersom kylan tenderar att skapa ett onödigt avstånd till läsaren. Men det är en äkta och unik stil, som känns levande och ibland mitt i tiden.

När jag går över till Hans-Magnus Enzensberger slås jag av de så tydligt binära oppositionerna som gör sig påminda när man ställer de båda poeterna mot varandra. Kirsch var från DDR och Enzensberger från Västtyskland. Hon en kvinna, han en man. Kirsch drog sig ur alla sammanhang och tog sin tillflykt till landet. Enzensberger tog plats mitt i debatten under olika tidsperioder och gifte sig mer än en gång med nya tidsandor. Han hamnade till slut, efter perioder i Norge och på andra platser i Europa, i det återförenade Berlin. Genom vänskapen med Lars Gustafsson blev han tidigt känd i Sverige.

Enzensbergers hållning och karriär kan i många avseenden ses som ett exempel på det framförallt brittiska och amerikanska medielandskap som tog form i Västtyskland efter kriget. Den brittiska ockupationsmakten i nordvästra Tyskland grundade tidningar som Die Zeit och Der Spiegel (med brittiska The Times och The Daily Mirror som förebilder), Enzensberger själv startade och drev legendariska tidskriften Kursbuch under ett decennium fram till 1975 och trots att han växte upp i det starka nazifästet Nürnberg, medeltidsstaden där partidagarna satte sin djupa prägel, hade han tur och levde med Gnade der späten Geburt, den sena födselns nåd. Eftersom han föddes 1929 var han helt enkelt för ung för att bli soldat.

Enzensberger kom som ung vuxen med i Alfred Anderschs Gruppe 47, som var det mest prestigefyllda litteraturnätverket under efterkrigstiden, tillsammans med Martin Walser. Enzensberger måste beskrivas som en kritiskt distanserad vänsterintellektuell. Tidsandan växlade, men Enzensberger lät sig inte styras, utan bidrog istället till att styra den och kunde därmed byta uppfattning efter hand i olika frågor, helt prestigelöst. Sarah Kirsch var mer en ensling, hon drog sig undan och efter hand ut ur kulturdebatten. Enzensbergers författarskap är omfattande, även hans poesiutgivning. Mats O Svensson har gjort ett urval som huvudsakligen handlar om den sena diktningen, från 2009 till 2023, året efter Enzensbergers bortgång. Mats O Svenssons urval av dikter är återkommande sådana där Enzensberger på olika sätt sammanfattar livet, vilket korresponderar väl med bokens titel som är Ögonblicket då bara ögonblicket räknas, alltså inledningsfrasen till dikten ”Nu” ur samlingen Rebus från 2009. De flesta av dikterna i boken handlar om ögonblick, korta intryck, små vardagshändelser och en reträtt från livets olika kamper. Översättaren lyfter särskilt fram dikten ”Coda” ur samma bok som en programförklaring för Enzensbergers sena verk, en sammanfattning som inom musiken utgör en slags appendix till en komposition och heter just så.

/…/
”Det olyckliga medvetandet”? Taget.
”Kampen fortsätter” – men vilken kamp?
Ett schibbolet från en gammal Bibel.
Åh, denna vrede som korsar min väg
är mig främmande, min vrede,
som viskar mig i örat: Allt är möjligt
om bara … men jag är bara en förbipasserande,
som i förbifarten betraktar det som händer,
som bara pratar (de rebis quea geruntur),
och knappt uträttar ett skvatt.
/…/

I Sverige gladde sig Fredrik Böök på 1920-talet åt att han, som han själv trodde, för all framtid hade utrotat det hegelianska tänkandet i Sverige. Det höll dock bara några decennier och med Kurt Aspelin på 1970-talet var Hegel tillbaka i den akademiska diskursen. I Tyskland har han aldrig glömts bort, utan hade och har ett konstant inflytande över den så kallade kontinentala filosofin.

Det är framförallt ”vänsterhegelianismen” som byggde på Marx vantolkning av ”Herre-dräng-dikotomin” som levt vidare, parallellt med hans estetiska föreläsningar, medan rättsfilosofin och annat som tillskrivs den äldre högerorienterade Hegel, hamnat mer i skymundan. ”Herre-dräng-dikotomin” i Hegels Andens fenomenologi handlar om den enskilda människans begär efter bekräftelse och hos Marx om proletariatets revolution och diktatur. Det som bidrog till att vänsterhegelianismen överlevde berodde mycket på den rysk-franske filosofen Alexandre Kojève som föreläste i Paris i mellankrigstiden med studenter som Jacques Lacan, Jean-Paul Sartre och Georges Bataille. Hans verk An Introduction to the Study of Hegel var banbrytande för förståelsen av Hegels Fenomenologi. Som en parentes kan nämnas att Kojève efter kriget jobbade på franska finansdepartementet och skrev fram utkastet till kol-stålunionen mellan Tyskland och Frankrike, utgångspunkten för det kommande EU.

Så att Enzensberger nämner Hegel i samlingens längsta dikt är nog ingen slump. Enzensberger var marxist i ungdomen och sannolikt följde även han den då vänsterhegelianska tidsandan. Jag läser dikten som en sammanfattning av livet, inte hans eget liv specifikt, utan livet för åtminstone den typ av människor som författaren mött, levt med, stridit med och huggits i ryggen av. Det är allt från sjuttonåringen som drar iväg på sin motorcykel och speedar ut i livet, till de nördiga farbröderna och damerna som kämpar med sin gallsten eller prostata, men ändå inte kan låta bli att grotta ner sig i kilskrifter, kvantfysik och zetafunktioner.

/…/
Min egen panik, å andra sidan,
behöver vi inte tala om.
Det är lätt för honom att säga,
säger ni. Men det är det enda som skyddar mig,
även om det inte angår er,
är min hustru. Ty säkrare än den ensamma simmaren
känner sig i sitt nötskal, i sin säng,
i den flacka syndaflod som hemsöker oss,
är den som inte är ensam.

/…/

Ytterligare två saker dröjer sig kvar efter några genomläsningar av boken. Papperet och dess betydelse, närmast en utmaning i dessa tider när hela tillvaron digitaliseras på de mest oväntade sätt.

Papper har tålamod /.../

Det är Enzensbergser medskick, även till en digital poesikritiksida som ”Örnen och kråkan” (även om det mesta dyker upp i den årliga kalendern Poesiåret, valfritt årtal efteråt). De flesta av oss har säkert tappat om inte innehållet på en hel hårddisk, så åtminstone texter vi skrivit, som inte sparats på rätt sätt, medan de utskrivna texterna som vi plötsligt hittar i en skrivbordslåda inte sällan är bortglömda och gamla insikter dimper ner om något vi aldrig skrev klart men nu ändå borde ta tag i. Det kanske är en slutsats som kan jämföras med hur den muntliga berättartraditionen på många håll överlevde trots tryckkonstens tillkomst under 1440-talet av Johann Gutenberg.

Var? I Tyskland förstås.

Och det leder mig fram till verkets sista dikt som genom sitt ämnesval tillfälligt upphäver dikotomin mellan den östtyska Sarah Kirsch och den västtyska Hans-Magnus Enzensberger; nazismens framväxt och Andra världskrigets katastrof.

Enzensberger föddes i Nürnberg, ett av nazismens starkaste fästen. Där hölls Rikspartidagarna på det stora området Reichsparteitaggelände centralt beläget i staden. När jag jobbade på Universität Erlangen-Nürnberg mellan 1988 och 1992 besökte jag med fascination området flera gånger. Ingen info, inget museum. Det bara låg där, som en sönderbombad rest av nazismens storhetstid, som ett monument över historien och tystnaden efter katastrofen. Man visste inte vad man skulle göra med den. Annat var det i rättssalen från Nürnbergrättegångarna, som visade sig vara mycket mindre än jag trott. Där kunde och kan man dock på ett pedagogiskt vis följa rättegångarna och till och med få se platserna där både Göring och Speer satt. Så här lyder den:

NÜRNBERG 1935

/.../
Och ännu var det lång väg
Till hösten trettionio. Intet ont anande
Släpade sig freden dit.
Inga eldpelare steg upp
över staden. Det var kallt
i de höga tornens skugga.

Det var kallt och tyst på Reichsparteitaggelände också, långt efter att kriget och Nürnbergrättegångarna var över. Och efterkrigstidens tyska poesi finns alltid ”i de höga tornens skugga”, även om varje poet gick sin egen väg.

_______________________

Älvkungens dotter
Sara Kirsch
Urval, översättning och efterord Marie Tonkin
Bokförlaget Faethon, 2025

Ögonblicket där bara ögonblicket räknas, Sena dikter
Hans-Magnus Enzensberger
Urval, översättning och efterord av Mats O Svensson
Ellerströms, 2025