Någon ska dö. Någon har dött alldeles nyss och för längesedan. Eva ströms nya och trettonde diktsamling Den underjordiska floden handlar om döden. Men att dikta om döden är också, liksom av nödvändighet, att dikta om, genom och ur andra dikter eftersom döden är poesin eviga följeslagare. Edith Söderström, som har läst boken, grips av dess allvar, gåtfullhet och precisa musik.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]

AV EDITH SÖDERSTRÖM

I ett bysantinskt passionsspel från Cypern, daterat till 1200-talet finns en passage där Jungfru Maria begråter sin döde son – hon utropar: “Böj dig, o kors, så jag kan famna min son

och ömt kyssa mitt älskade hjärta, min ögonsten; honom som jag ammade med dessa bröst”. Det är minnet av den första symbiotiska tiden mellan moder och barn, som utgör hennes förlusts djupaste fästpunkt. I döden blossar livets första skälvande tid upp, som ett blödande minne. Marias klagan blir på så sätt en omvänd påminnelse om det som varje barnafödande kvinna varseblir (omedvetet eller medvetet) nämligen: det nyfödda barnets uppenbarande av väntande gravar.

Diktsamlingen Den underjordiska floden, Eva Ströms tolfte gör just detta, uppenbarar gravar – den som var, den som är och den som väntar. Medan naturen jublande slår ut i grönska, stirrar diktjaget ner i den grävda marken:

Oanträffbar är denna cikoria 
som tar sig upp ur asfalten

Oanträffbar är denna snabbköpskassörska 
som så vant vänder streckkoderna mot sig

Oanträffbar är denna fullastade cykel 
som just välte på trottoaren
/…/

Alla vet hur grym, ja nästan olidlig vårens ankomst kan upplevas för den som befinner sig i själslig nöd. Hur falskt det prunkande överflödet skorrar mot ett plågat inre. I Ströms dikt är maj en dödens månad. En tunn men ogenomtränglig hinna skiljer subjektet från världen. Som barn bevittnade diktjaget sin far begravas just i denna övergångstid. Lövsprickningens. Då var hon ett sött litet barn som höll i ett sött knippe buketter.

/…/
Som en försmak var dessa blommor
Som ogråtna tårar var dessa blommor

Var och en ville stiga in
Kargt och blygt, blygt och kargt

Man sade att döden inte passade honom, att den
inte hade med den här ljumma kvällen att skaffa

inte med en sådan här
fågelsångsträdgård

så nära sommarnattsmörkret,
så nära det korta och mjuka och vita

över bordet av skrovliga plankor
av kärlek och död omkring dig

Brottstycken ur Ekelöfs berömda, vibrerande sommarnattsomkväde “Eufori” letar sig in i barndomsminnet, liksom södergranska ekon: “Var det inte en försmak av ogråtna tårar /som liksom en eld på din tunga brann“. Ur diktjagets perspektiv blir katastrofen i barndomen, en försmak av den smärta som ska drabba henne i ett senare nu.

För ytterligare en grav ska grävas, det sker i lövfällningens tid. “Wagnermånaden”, som Ström skriver. Fadern begravs om våren. Det tar några genomläsningar innan man uppfattar denna särskillnad. Det är elegant, hur de flyter in och ut ur varandra. En nyss bortgången och en sedan länge bortgången. Sårigheter beblandas och bilden får en undanglidande, drömd prägel.

Någon ska dö. Någon har dött alldeles nyss och för längesedan. ”Shrine for a man hit by lightning”, så omnämner poeten sin text, på försättsbladet. Skrinet inrymmer relikerna efter en ”av blixten” träffad man, men alltså också dem utav en död far, en sorgdrabbad mor, en barndom i övergivenhet.

Ström är mästerlig på att fånga de där subtila, smärtfigurerna som hör sörjandet till. ”De prisade jorden, dess härlighet / Jag ville komma hem till min gråt”. Med sina många vardagsnära inpass, ligger det nära till hands att göra en biografisk läsning av verket. Ändå, tänker jag, vore det ett misstag att kalla Den underjordiska floden för dikt om sorgearbete. Snarare rör det sig om specifika händelser som utlöst en mer övergripande existentiell sorg. ”Allt är mitt, och allt ska tagas från mig”, för att citera Lagerqvist. Förlusterna hopas, döden drabbar den som lever, eller snarare, den som lever kvar. Ju längre skymningen framskrider, desto grymmare tycks tillvaron.

Abrahams saltflod får illustrera denna, desperationens bottenschakt, där diktjaget, i sitt sökande efter Gud, släpas, trycks ned. Plågas. Kanske går Ström i polemik med Kirkegaard. Den ”bävan”, som han menar är en förutsättning för ett gudsmöte blir här ren och skär fasa. Att offra ett barn leder inte till annat än frätande smärta.

Ner i saltfloden med dig!
Med ansiktet nedåt
Skrubba ditt ansikte
Hårt, hårt håller någon dig i nacken
Det är ett gudsgrepp
Så att saltet fräter in i varje sår
från saltfloden

Ström har ofta i sin tidigare diktning tagit spjärn mot den yttre verkligheten – en berättelse, ett fenomen, en plats, en historisk person. Här utgår dikten närmast från ett inre tvång. Boken tycks nästan skriven i ett stycke. Det finns en första del och en andra del, men i övrigt är den renons på all sorts pedagogisk hänvisning såsom titlar eller citat (vilket den vane Ström-läsaren noterar annars brukar vara på plats). Man kan alltså tala om verket som en rörelse. Det finns en progression, men den är intuitiv snarare än dramatisk.

Flera stildrag går så klart att känna igen. Förkärleken för de arkaiska symbolerna – trädet, floden, graven. Referenserna till andra poeter och verk. De finns inskjutna i, under och vid sidan av raderna, men de drar aldrig uppmärksamheten från läsningen. Istället skänker de texterna ett slags intertextuellt skimmer. Tröstrikt är det att finna Södergran, Lagerqvist, Trotzig, Tranströmer gömda i texten. Som var de där för att stärka upp, ge mod åt den skrivande.

Det sångbara språket känns igen. Men här är det om möjligt än mer mässande. Dikten lånar ibland drag av det religiöst meditativa, med refränger och omtag. Det skänker dikten en skanderande kvalitet, som kanske hade känts pompöst i ett annat sammanhang, men som här korresponderar sömlöst med verkets innehåll. Det är som att Ström, genom sin snart livslånga diktargärning, funnit en förhöjd form för sitt skrivande. De hisnande bilderna, de vindlande tankehoppen har alltid funnits där. Men den annars ibland prosaiska Ström, står här tillbaka för en mer lyrisk poet. Dikterna är tätare till formen. Framkarvade i ett slags rasande klarsyn.  

Ängel! Jag hittar dig inte igen
du har försvunnit i textens mörker

kanske i den underjordiska floden
den som flyter som en mörk tvilling

Utan guldglans av solen
Utan månglans av månen

Underjordiska floder förknippas normalt med dödsriken, eller gränser mot desamma. En association som i någon mån är omöjlig att rundgå. Inte minst då underjordsfloden här fått ge namn åt diktsamlingen. Ströms flod är mycket riktigt en tvilling. En mörk spegling av den synliga floden, ovan jord. Men i första hand är den en trösterik flod, en mörk framåtrörelse. En skaparkraft.

Den gåtfulla floden fyller det själsligt utarmade diktjaget med hemlig kraft. Samtidigt blottar åberopandet av floden diktjagets sårbarhet, hennes tvivel, hennes djupa önskan att finna fäste i världen. Flodtemat bär på så vis på en inneboende motsägelse. Den har stränder på varje sida. Jag tänker på Birgitta Trotzig eller på Imre Kertesz som utifrån juxtapositionen, så precist levandegör syskonskapet mellan döds- och livslängtan.

En längtan att följa den hädangångne i graven, finns mycket riktigt också i texten. Den tar sig i uttryck i en väntande grav. Kanske diktsamlingens mest betydande, trots att den ges mindre utrymme på sidorna än de förevarande. I den vilar en kvinna, självmördad, hon talar från andra sidan: ”Jag tror alla människor någon gång har övervägt/självmord”. Och trots att diktjaget spjärnar emot återkommer rösten. Den pockar. I en av samlingens sista dikter, har diktjaget gjort sig en plats bredvid henne. Döden stryker tätt intill.

/…/
Graven visade hennes rätta ansikte
Det lyste mot den grå himlen
Nu låg de båda där,
sida vid sida
bredvid mångsysterordet

Hur överlever man när Gud tar sitt nackgrepp på en? Kanske gör man dikt av det.

Kanske går man hela vägen in i förtvivlans irrgångar och finner där en flodlik, cyklisk förtröstan, sådan som bär moderskapets märke. Döden slår sig in i pånyttfödelsen. Men pånyttfödelsen slår sig också in i döden.

Den underjordiska floden är ett vittnesmål från en resa i skymningslandet, en omskakande text skriven av en poet på höjden av sin förmåga. Paradoxalt nog är det poesi som, trots sin förtvivlade utgångsposition, insisterar på livet. Som bottnar i ett liv levt, och upplevt. Därtill präglat av skrivandets ljus. Också i det mörkaste av mörker finns denna grundsats. Att det är värt mödan.

/…/

Har ni sett de stora lägren med elektriska stängsel
dit människorna fördes i godståg?

För att dödas
För att de fötts till världen

Har ni sett de sörjande begravningstågen
som lämnar kapellet på årets vackraste dag

i juli, i högsommartiden
när lindarna blommar?

Vill ni då vara kvinnan som förlorar sin älskade
eller fadern som följer efter sin sons kista?

Gud ropade till de ofödda barnen:
Vill ni då verkligen födas? Och de ofödda

ropade tillbaka: Ja, ja, låt oss födas!
/…/

________________________________

Den underjordiska floden
Eva Ström
Albert Bonniers förlag, 2025

Foto: Emil Malmborg