Den italienska poeten Elisa Biagini menar att hon skriver sina böcker med en arkitektur i åtanke, där varje del måste vara på rätt plats för att byggnaden inte ska rasa samman. När Ludvig Köhler läser Biaginis Trådar kommer han att tänka på surrealisten Giorgio de Chiricos målningar, Giacomettis skulpturer och den svenska konstnären Ulla Wiggen – trådarna är hårt spända, strama, och blottar sällan en konkret känsla. Men det är när man släpper idén om den ödsliga strukturen som Biaginis dikter träder fram allra starkast.

Av Ludvig Köhler

Medan man bråkar om arkitektur och skönhet på kultursidorna snickrar man i poesiutgivningen på sina egna byggen i ungefär samma tempo som tidigare säsonger. Att ens föreställa sig att det skulle kunna blossa upp något motsvarande som Arkitektupproret inom den poetiska miljön känns väl tämligen avlägset. De flesta inom poesin känner förmodligen mest lättnad över att slippa försvara sitt kall på barrikaderna (ännu en gång). Men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att det är lite synd också. Det som Eric Schüldt nog drömde om när han vandrade omkring bland sköna hus på Östermalm och sedan skrev sin igångsättande artikel var kanske just att det estetiska och konstnärligt drivna ska spela roll och vara en betydelsefull del av samhället.

I det avseendet är jag (och nog många poeter) helt med honom. Men precis som i arkitekturen tenderar alltför uppenbara upprepningar av forna tiders mästerverk mest bli platt och kitschigt i nya diktsamlingar och det märks förmodligen tydligare där än i något annat fält. Så poesifacket håller fortsatt låg profil, för att slippa onödiga missförstånd. Men ändå säger det nog något om hur extremt marginaliserad poesin är att knappt ens någon frågar sig om poesin kan vara en lika aktiv del av samhällslivet som den avancerade arkitekturen. Och jag tror att många poeter innerst inne drömmer om att deras textkorpusar ska väcka lika mycket känslor och engagemang som huskroppar kan göra.

Personligen har jag länge lockats av att studera sambandet mellan poesi och arkitektur. Det är ju två praktiker som går att jämföra med varandra på ett spännande sätt, kanske inte riktigt som bildkonst och ordkonst eller musik och lyrik, men ändå på ett sätt som vidgar horisonten. Och kanske är det inte heller en slump att den italienska poeten Elisa Biagini i en intervju med Anna Lundvik i Lyrikvännen 3–4 2019 säger att hennes böcker ”måste ha en arkitektur” där varje del behöver ”vara på sin plats – annars rasar byggnaden ihop” när hon ska beskriva sitt skrivande. En metafor som, vilket vi snart ska se, på samma gång känns väl vald och eventuellt lite felledande. Sedan Anna Lundviks och David Zimmermans ambitiösa reportage om italienska poeter i Lyrikvännen har flera av de intervjuade poeterna översatts till svenska. Det pågår rentav en liten hajp för italiensk diktning i Sverige. Man bör här också passa på att nämna tidskriften OEI:s imponerande temanummer som kom för några år sedan. Kanske kan man till och med säga att det italienska Lyrikvännenreportaget var tongivande när Lundvik och Zimmerman tog över Stig Carlsons gamla tidskrift och skapade en mer minimalistisk och diskret publikation.

Ett framträdande drag i mycket av poesin efter italienska 1900-talsgiganter som Eugenio Montale och Pier Paolo Pasolini tycks vara det avskalade och karga där det verbala är nedskruvat, vilket åtminstone delvis är en sorts uppgörelse med den mer ordstinna italienska lyriktraditionen. När det egensinniga Uppsalaförlaget Edda nu presenterar ett verk av Elisa Biagini i dess helhet för en svensk publik i deras inspirerande gröna utgivningsserie (som sorgligt nog avslutas i och med den här utgåvan) får man nog se det som en tydlig vink till den mer slimmade nuvarande inkarnationen av Lyrikvännen. Diktsamlingen Trådar (”Filamenti” på italienska, i Julian Birbrajers översättning) är en bok präglad av ett skrivande som kan kallas kondenserat, för att använda ett lite utslitet ord som redan har sagts om Biaginis poesi i ett flertal svenska texter (så även av Ida Andersen i bokens efterord). Det här är motsatsen till landsmannen Dantes ornamentala strofer. Känt är att Biagini hämtat mycket inspiration från amerikanska poeter som Adrienne Rich och Alicia Ostriker men även från bildkonsten, som hon också undervisar i vid universitetet. Det ligger nära till hands att läsa hennes poesi som besläktad med samtida konst, kanske framförallt skulpturer. Till en början kommer jag osökt att tänka på Giacomettis utmärglade skulpturer.

besticken ännu
rena, kortslutningen
dämpad med handskar

den största
bakterien finns i
spegeln och nickar

nyvaket myelin,
värme i fingrarna och
huden liksom nålar

Dikterna är varken särskilt lyckliga eller för den delen olyckliga, ja, humörrapporter är inte riktigt en del av Biaginis stil. Man får nästan intrycket av att poeten aktivt undviker subjektiva utsagor om hur något kan kännas. Istället får vi här korta noteringar som är mer som konstateranden, inte nödvändigtvis uttalade av en människa. Det skulle kunna vara en sorts robot som talar, men inte den typen av inställsam Silicon Valley-intelligens som man börjar vänja sig vid, utan snarare en sorts Mary Shelley-aktig Frankensteinkopia som maskinellt uttrycker ett slags lapidariska iakttagelser. Det kunde till och med vara fragment av en längre monolog från en maskin. Mary Shelley är för övrigt en av få konkreta namn eller symboler som nämns i boken. I övrigt är tid och plats dunkelt, läsaren får inte särskilt många ledtrådar.

Ja, boken heter Trådar men det handlar här om trådar i den mest abstrakta bemärkelsen. De osynliga trådar som löper mellan allt och alla, mellan jaget och duet, mellan fingrarna och maskinen. Ett vackert ord på svenska som enkelt beskriver hur någonting kan hänga ihop med något annat. Man kommer också osökt att tänka på kroppens vävnad, som ju består av små trådar. Då och då liknar Biagini snarare en konstnär som Ulla Wiggen, som sedan start varit upptagen med att måla såväl kretskort som hjärnor. Men Biagini är inte intresserad av att zooma in på detaljer, hennes dikter är snarare flyktiga som fotografier tagna på håll. Ofta känns det lite synd att poeten inte stannar kvar längre och gör bilden tydligare. Men det är som att texten hela tiden vill vidare, till andra bilder. Det blir som att bläddra igenom ett album med suddiga gamla foton. Varje gång man bläddrar dyker en ny liten detalj upp. Det är verkligen en poesi som är tillåtande för att bläddra fram och tillbaka. Hade jag inte vetat att poeten var italiensk hade det varit svårt att gissa sig till att hon var det. Men frukter och andra vardagsföremål som man förknippar med Italien dyker ändå upp påfallande ofta:

långt från päls, persikor,
pärlor: alla trappsteg
har räknats, varje enskild matvara

allting delat med
tre, annars fungerar ingen radar,
blicken fördunklas

bilderna rasar samman
medan vaxet smälter, isolerar
springan i dörren

För att återknyta till diktens paralleller med det arkitektoniska kan man tänka sig att Biaginis dikter påminner om de surrealistiska byggnadsverken som karakteriserar många av Giorgio de Chiricos målningar. En förtjusande egenskap med poesin är ju att den textuella strukturen, eller byggnaden av ord, verkligen alltid måste omskapas i mötet mellan dikterna och läsaren. Till skillnad från det fysiska huset är ju dikten en kod som alltid framkallar ett nytt byggnadsverk (även om de flesta dikter nog skapar ungefär samma bilder). Och nog tvingas man som läsare skapa rätt speciella bilder när man läser Biagini. För att vara så fåordig, skapar dikten ändå mycket byggstoff som läsaren får sätta ihop efter eget skön. Det ska sägas att det är en poesi som ställer höga krav på läsarens egen förmåga att bygga upp något av det material som gives. Om Biaginis bok verkligen är att betrakta som en arkitektur är det sannolikt en stor och ödslig hangar, i skymningen, där olika föremål ligger utspridda lite här och var. Av någon anledning tänker jag mig att det regnar utanför.

Vindarna och rösterna, getingar i en burk: alla andra tränger ihop sig runtom men jag vill ha hörseln och bordet tömda, för vårt möte. 

Det intressanta i Biaginis poesi är inte vem som säger vad utan hur språket hela tiden kan blandas ihop, hur våra abstrakta begrepp kan anta en nästan fysisk form. En dikt blir lika fysiskt påtaglig som en hundraårig byggnad. Tråden är ett tacksamt lyriskt verktyg, då den både kan vara av tyg, cellplasma eller metall. Vad Biagini tycks vara intresserad av är att skapa en miljö som både är bekant, eller åtminstone vagt bekant, och ändå ny. Det låter lite motsägelsefullt, men Biagini lyckas rätt ofta. I intervjun i Lyrikvännen säger hon också att hon vill bryta upp språket men ändå vara kommunikativ. Det är även det något motsägelsefullt, men kanske måste det få vara så.

Väggarna glider upp
likt dörrar, husets
mynning är vidöppen:

i ett ljus färgat av babysalva
staplar jag tunna glasskivor, skriver
recept, jag följer dig
i din värld av ägg och
stängda dörrar, väntar

på att min andning ska öppnas.

Det är en ganska bedräglig poesi just i det att den växlar spår och går över till något helt annat just som man tänker att man sitter tryggt i passagerarsätet och har koll på läget. I själva verket är det ett ständigt ommöblerande av olika nivåer. Är dikterna snarare som en postmodern byggnadskonstruktion? Parallellt med Biagini läser jag en nyutkommen liten chapbook med 14 dikter av den amerikanske poeten Tao Lin. Omsorgen om textens arkitektur är där inte lika tydlig, men jaget är ändå mer sammanhållet, vilket ger dikterna, trots att de spretar iväg betydligt mer än i Biaginis fall, en betydligt stabilare grund. Eller så är det det att jag har läst Tao Lin i flera år som gör att jag har lättare för att gå omkring i hans dikter.

Men det är något med Biaginis dikter som inte riktigt fastnar. Jag försöker att kliva in i texten med ett öppet sinne, men jag vet inte om jag får särskilt mycket tillbaka. Det låter vackert när Biagini öppnar med orden ”Kom nära skrivandets spegel”, men vad betyder det egentligen? Det är en av många metaforer i boken som bara når en bit på vägen. En bit av en halvfärdig huskropp. Kanske är det tillräckligt att bygga med för rätt läsare. Trådar är en bok som är full av vackra rader som inte riktigt fullbordas. Vem eller vilka som yttrar orden kan man enbart gissa sig till. Mary Shelleys namn nämns som sagt på några ställen men hennes och Nikola Teslas namn blir mest hängande i luften i min läsning. Kanske är jag inte tillräckligt bekant med deras biografier, men någonting säger mig att det inte riktigt är det som är problemet här. Problemet är snarare att poeten har satt en väldigt hög abstrakt ribba. När jag läser om dikterna börjar jag tvivla på att poeten själv är på det klara med vad dessa underliga små meddelanden faktiskt säger.

En dag kommer ordet
– just det där – inte ut,
förblir väntande materia:

en matta som rycks bort
under fötterna

du står orörlig kvar och söker
hitta dess ton
i rummet.

Titeln Trådar är kanske ett bra val, just för att det är ett ord som så enkelt fångar hur saker och ting hör ihop. Allt sitter ju ihop med trådar, mer eller mindre synliga. Biagini säger själv i Lyrikvännen att hon värjer sig för att vara en ”kroppens poet”, men dikterna har ändå en rätt påtaglig upptagenhet vid kroppen. Nästan varje sida innehåller ett verb som inbegriper kroppen: det bits, knackas, ropas och äts. Shelleys och även Teslas namn skapar en viss förväntan på att dikterna ska handla om underliga prototeknologiska tillstånd, ett slags limbo mellan kropp och maskin. Ida Andersen skriver i efterordet att man rentav kan tolka dikterna som en sorts uppgörelse med digitalisering. Det är förstås möjligt att läsa dikterna så, men frågan är om inte dikterna blir lite poänglösa om de tvunget måste fungera som inlägg i en rätt tröttsam diskussion om teknologi och människa. Jag tänker mig att Biaginis poesi ändå måste läsas som just poesi, en poesi som liknar en hel del, men i första hand faktiskt är just poesi. För vem kan vara poet, om inte poeten själv?

Visst ska jag täcka
dina fötter men med
handskar:
           varje steg du tar
ska vara ett minne
av en hälsning.

Det är när jag lägger ner mina försök att greppa och tolka Biaginis dikter som uttryck för en särskild strömning eller riktning i samtidspoesin som de når mig med störst verkan. Det finns ingen tydlig berättelse och heller ingen tydlig arkitektur, utan bara en sorts dov poesi som liksom tassande närmar sig livet och dess ämnen. Skärper man sig och läser dikterna på det viset, utan att filtrera dem alltför mycket med samtidens särskilda krav på relevans och betydelse, innehåller Trådar flera nästan lekfullt dystra rader som är fina att läsa flera gånger om.

Det är det där
glaset ur vilket
du inte får spilla
en endaste droppe,
minnet.

—————–
Trådar
Elisa Biagini
Övers.: Julian Birbrajer
Bokförlaget Edda

Foto: Privat