Premiär för vår första essä i serien ”Det poetiska Europa”. Den är skriven av den Frankfurtbaserade litteraturkritikern Beate Tröger och har siktet inställt på den samtida tyska lyrikscenen. Tre unga poeter: Ricarda Kiel, Lisa Goldschmidt och Sirka Elspaß blir i denna text en slags företrädare för ett ungt och vitalt poetiskt Tyskland. På en gång stigfinnare och kulturbärare av ett stolt feministiskt arv.

[Lyssna till artikeln? Klicka på pilen!




AV BEATE TRÖGER

för övrigt har jag börjat vilja göra dåligheter.

det drabbar inte längre dig, men mig drabbar det.

jag genomkorsas av olika åldrar.

inte i någon av dem berörs jag av något.

därför ser jag allt precis som det är. konturer.

utgjutna inombords, indränkt i gift, i honung,

i vrede och hispiga av underkastelse. ingen förstår.

det är bara kvinnor som förstår. kvinnor är bra.

kvinnor är till och med mycket bra. kvinnor

är också mycket vackra. kvinnor har vackra själar.

kvinnor bär vackra skor. kvinnor kommer

alltid att tala med mig. kvinnor stannar,

även om de lämnar landet. kvinnor är här.

/…/

Monika Rinck: “VAD GÖR KVINNOR PÅ SÖNDAGAR?”

FRÅGA OM PERSPEKTIV

I

Den tyska samtidspoesin imponerar med en uppsjö av ämnen, språkmelodier, språkliga gester och formell spännvidd. Man kan notera en pigg utgivningsverksamhet, en levande uppläsningskultur och ett differentierat förlagslandskap, där sedan många år särskilt småförlagen står för utgivningen av denna litterära men ekonomiskt parasitära elitdisciplin. I februari 2024 kritiserade Berlinförläggaren Daniela Seel det svaga intresset för Uljana Wolfs nya diktsamling muttertask. Frågan hon ställde sig löd: ”Finns det ens kvar någon litteraturkritik i det här landet? Om utvecklingen förvärras kommer det inte att finnas några ’poesiförlag’ kvar längre.” Mycket riktigt var också gensvaret på Wolfs bok fram till dess återhållsamt. Men man skulle inte helt vilja instämma i Seels påstående, för även om sparkraven ligger och hotar finns det fortfarande en månghövdad diskussion om poesi i det publicistiska landskapet i dagstidningarna, på universiteten och i den offentligt finansierade radion.

Med hjälp av diktsamlingar skrivna av poeter födda efter 1980 och som publicerats de två senaste åren och av vilka två i snarast liten eller ingen utsträckning alls har recenserats så fokuserar denna essä – mitt i alltså detta trots alla svårigheter alltjämt livliga poesilandskap – på aspekter som skärper frågorna i Monika Rincks dikt: ”Vad gör kvinnor på söndagar?”: På vilket och så som vad placerar sig den talande instansen i dikterna med hänsyn till kvinnliga mönster? Hur talas det om språk, om jagets förhållande till världen, om familjerelationer, kärleksförhållanden och vänskapliga band? Vilka känslostämningar gör sig gällande?

Antologin Frauen Lyrik. Gedichte in deutscher Sprache (’Kvinnor ⎢Lyrik. Dikter på tyska språket’) utkom 2020 med litteraturvetaren Anna Bers som redaktör. Den hyllades för att belysa dessa aspekter, men den blev också flitigt diskuterad. Frauen | Lyrik består av mer än 500 dikter ur den tyskspråkiga litteraturhistorien från medeltiden fram till idag och ser sig som ett bidrag till den ännu underrepresenterade litteraturhistorien av, med, om och mot kvinnor. Bers har sammanställt dikterna okommenterat i kronologisk ordning. Hon lägger fram fyra perspektiv på fenomenet kvinnor | lyrik, där närliggande dikter kan tala emot eller berika varandra inom sina respektive betydelsehorisonter. Den kronologiska ordningen gör att kontraster, luckor, sprickor blir tydliga, det sporrar till dialog och frågeställningar kastas fram. Angående valet av de fyra perspektiven ”kanoniska texter av kvinnor”, ”emancipatoriska texter”, ”litteraturhistoriskt typiska texter av kvinnor”, ”kvinnliga perspektiv i dikter av författare” kommenterar Bers följande: ”De är bara relevanta som en återspegling av en månghundraårig gammal poesihistoria så länge som förutsättningarna för att skriva dikter och att läsa dikter är så olika – eller rättare sagt: orättvisa. I en värld som har mer än två kön och ger konstnärer av alla kön samma möjligheter borde denna bok bara vara ett vittnesmål om att vi har redan kommit längre.

Bers performativa antologi lovordades av en rad kritiker och togs också emot brett inom det akademiska fältet. Litteraturkritikern Insa Wilke talade i sin recension ”Eine Anthologie als Debattenbuch” (’En antologi som debattbok’) i Deutschlandfunk Kultur om ett ”epokgörande” verk, hon kallade boken för ”ett kulturhistoriskt porträtt, en vändpunkt vad beträffar det könsspecifika betraktelsesättet på författarskap”.

I Frankfurter Allgemeine Zeitung kom professorn i litteraturvetenskap och kritikern Christian Metz under rubriken ”Schluss mit dem Ideal der artigen Dame” (’Slut på idealet den artiga damen’) fram till ett förhållandevis positivt omdöme. I ett samtal med Insa Wilke och författaren, kritikern och översättaren Jan Wilm kritiserade däremot den år 2023 bortgångne kritikern Michael Braun, i decennier galjonsfigur för den tyskspråkiga poesikritiken, trots all sin uppskattning antologin för att vara genusteoretiskt ”benhård” och fäste detta bland annat vid Bers uttalande: ”I en bred förståelse är dessutom varje text som inte är skriven av en Cis-man en emancipatorisk text så länge som kvinnor och andra kön inte är synliga i rättvis omfattning i publikationslandskapet.”

Föreliggande essä vill inte sälla sig till denna kritik. Det produktiva, progressiva, ja provokativa inslaget i Bers antologi manar tvärtom till eftertanke på så sätt att valet av tyngdpunkt i betydande grad också kan härledas till denna antologi. För även om kvinnor vid det här laget är mycket mer framträdande i litteraturbranschen är det fortsatt intressant hur de med hjälp av det poetiska språket handskas med de frågor som jag här har skisserat inledningsvis.

Även i denna essä presenteras diktsamlingarna i kronologisk ordning, men till skillnad från i Bers antologi så kommenteras de, inte minst för att det rör sig om så få. De presenterade författarna förekommer inte med i antologin, men dikter av Ricarda Kiel (f. 1983), Lisa Goldschmidt (f. 1993) och Sirka Elspaß (f. 1995) skulle utan vidare platsa i den. Det skulle även diktsamlingar av Sandra Burkhardt (f. 1992), Katja Sophia Ditzler (f. 1992), Mara Genschel (f. 1982), Dagmara Kraus (f. 1981), Frieda Paris (f. 1983), Rike Scheffler (f. 1985), Sibylla Vričić Hausmann (f. 1979) eller Judith Zander (f. 1980), bara för att nämna några. I sitt skrivande fortsätter dessa författare på något som i den tyskspråkiga poesin efter andra världskriget upprätthållits av exempelvis Ingeborg Bachmann (1926-1973), Christa Reinig (1926-2008), Ursula Krechel (f. 1942), Barbara Köhler (1959-2021), Ulrike Draesner (f. 1962), Monika Rinck (f. 1969), författaren och förläggaren Daniela Seel (f. 1974), som i den senare rollen engagerat sig för poesins sak genom Kookbooks Verlag, eller Uljana Wolf (f. 1979), nämligen detta: diskursen om kvinnlig identitet som åskådliggjorts genom det lyriska mediet, särskilt med utgångspunkt i eller i strid med klichéer som ”moder” respektive ”fru”, och därutöver motsvarande element av kritik eller dekonstruktion av liknande stereotyper.

II

Ricarda Kiel (f. 1983) är poet och verksam som webbdesigner. Kiel är även utbildad guldsmed. För att betona sin egen könsneutralitet kan man under Kiels mejl läsa:

”Jag använder ri  som pronomen (’Vill ri ha mörk choklad” – ’ Gärna, det är ris favoritsort’). Till exempel kan du hälsa på mig med ’hallå’ eller ’hi’ eller ’ahoi’ eller alla andra könsneutrala tilltalsformer som du kommer på.”

Även diktsamlingen Tante Alles (ungefär Moster Allt) hittar strategier att tackla binärt tänkande. Titeln leker med uttrycket ”Mädchen für alles” (ungefär motsvarande ”kvinnogöra” på svenska övers. anm), som på tyska betecknar en person som lämpar sig för allt slags okvalificerat arbete. Talande nog existerar ingen manlig motsvarighet till uttrycket ”Mädchen für alles”.

Genom att Kiel omstöper ”Mädchen für alles” till ”Tante Alles” och använder ”Alles” substantiviskt så om- och uppvärderar hon idén om en outbildad kvinnlig persons universella insatsförmåga. Fastern eller mostern, eller ”tanten”, står mestadels i relation till flera familjemedlemmar, har litet att göra med den omedelbara omsorgen som modern i förhållande till barnet traditionellt sett tillskrivits. ”Tanten” har såväl ”friheten att förslösa sig” som ”friheten att binda sig”. ”Tanten är den andra sidan av modern”, heter det. Hennes roll utmärks av en fri valfrändskap, den tillåter anarki, nyckfullhet, extravagans, avståndstagande och närhet. Solidaritet och diskretion kännetecknar henne, hon hjälper till med att bryta mönster:

Tanter kommer med nötter
men det är bara distraktion
/…/

Tanter iakttar mödrarna och kompletterar dem

för att ingen ensamt måste vara perfekt
krossar vi ansvaret som ett mycket smuligt bröd
ett kilometerlångt bröd

Tonen i dikterna är opretentiös. Inte bara könsdikotomin förekommer som motiv, utan det gör även dikotomin tomhet och fyllnad, moderskapets dikotomi, avsägelsen eller oförmågan att bli mor. Att vara kvinnlig kan betyda att vara fylld: Fylld av blod, mjölk, av ägg som kan befruktas. Det kan å andra sidan betyda tomhet när inga barn blir till. Men denna tomhet kan gång på gång produktivt fyllas igen.

jag kan säga kom nu inne i livmodern
och den kan svara här är jag jag älskar dig
och trots det förbli tom
så är det tomt så är det fullt så är det åter tomt

Den öppenhet med vilken Kiels dikter nagelfar kvinnliga mönster, typiskt sett kvinnliga bilder och tillhörande projektioner och finner ett språk för tillskrivningar, konventioner och de biologis(tis)ka dimensionerna inom dessa mönster, hakar i texter av den andra vågens kvinnorörelse som verkade för kvinnors självbestämmande. Men Kiels diktsamlingar klarar sig utan essentialismer. Kvinnliga stereotyper infiltreras av sagolika, overkliga inslag, så som samtal med en kråka, denna olycks- och dödsfågel, som jaget identifierar sig med och som däremellan förvandlas till en hök. I sin kluvenhet som naturväsen och konstskapelse blir kråkan till en främmande projektionsyta för jaget och får även symbolisera ett förmodat missfall.

Å andra sidan hörs en ömsom tyst, ömsom ostentativ (själv)ironi i tonfallet hos den talande instansen, med vilken det binära bryts upp och sätts ur spel, men framför allt  märks ironin i den anpassningsförmåga och skapande kraft som ”tanten” självsäkert utrustar sig med i sin glädje över sin autonomi och i sin sorg över förlust och ensamhet och ur vilken dikterna uppstår:

Jag höll i åratal
tankebarn små händer
och bar en gång något
som hade kunnat bli ett barn
och en stund senare
födde jag mig själv på nytt
nu är jag en manlig moster
och en kvinnlig farbror
och egentligen en måne
som varje natt går upp någon annanstans.

III

En annan ton slår an i Lisa Goldschmidts dikter. Goldschmidt, född 1993 i Freiburg im Breisgau, gick från konstnärsstudier till studier i psykologi. Hon bor idag i Wiesbaden, där hon är verksam som poet och utbildar sig till psykoterapeut. I sin andra diktsamling Ursprünge från 2023 (’Ursprung’), som följer på Tage Fragmente från 2019 (’Dagar fragment’) och som består av fyra kapitel ställer hon med hjälp av idéer från psykoanalytiska teorier frågor som rör (det poetiska) språkets möjligheter och begränsningar. Detta gäller inte minst för diktcykeln med samma namn Ursprünge. Dikterna kretsar kring övergångar mellan kropp och språk- respektive textkropp, kring det somatiska.

I essän Hur är det att vara fladdermus? från 1974 lade den amerikanske filosofen Thomas Nagel fram att vi aldrig kan veta hur det exempelvis känns för en fladdermus att ha ont. Vi kan det inte ens när vi vet vad som pågår i dess hjärna medan den känner smärta. En fullständig assimilering eller anammande av perspektiven är inte heller möjlig mellan artfränder. Nagel kommenterar: ”Problemet är inte avgränsat till exotiska fall; det finns nämligen även mellan två personer. Erfarenhetens subjektiva karaktär hos en person som är född blind och döv är till exempel inte tillgänglig för mig, och sannolikt inte tvärtom heller. Detta avhåller ingen av oss från att tro att upplevelser hos det andra har en subjektiv karaktär.” Medvetandet förblir sålunda kopplat till ett visst bestämt perspektiv. Huruvida det är möjligt att ta in det för en utomstående, att försätta sig helt i det, det kan inte utan tvivel klargöras.

Mot denna bakgrund utspelar sig Goldschmidts dikter. Ursprünge börjar med en födsel, närmare bestämt med en fantasi om processerna i kroppen under en födsel:

omedvetenhet som ligger gömd i cellerna i denna kropp,
den vaknar aldrig till när dess arv fördubblas.

Det sker ett närmande till ett prenatalt tillstånd där det fantiseras om vad ett barn uppfattar inuti modern:

en kropp som blint mognar i en annan, vad känner den?
den hör moderns röst som sjunger: nej, inget alls,
nej jag beklagar, ingenting.
detta ingenting tränger in bukens vakuum.
med handen som hon lägger ovanpå
rör hon vid det främmande i sig själv.

Så heter det i den tredje dikten. I den chanson av Edith Piaf som sjungs av modern i tysk översättning, ”Je ne regrette rien“ blir ”rien”, ”ingenting”, till en paradox, som i denna egenskap tränger in i bukens vakuum. Det föreligger här en dubbel negation, eller rättare sagt, en reciprocitet: På samma sätt som modern känner det ofödda barnet som samtidigt oerhört nära och fjärran/främmande så är varelsen i det inre fullständigt beroende av det yttre och befinner sig samtidigt i skydd av det.

Detta ingenting som i dikten tränger in i buken kan tolkas som ett medvetande i vardande. Precis som livmodern, som ännu inte vet något om världen bortom moderns kropp, befinner den sig till en början ännu i relativt mörker, i fullständigt beroende av den kropp som när, skyddar och frambringar den, väntar på sitt självständiga människoblivande. På samma sätt som livmodern tränger sig ut ur sitt hölje når medvetandet fram till språket.

Goldschmidt ser sitt skrivande som en motrörelse till sin terapeutiska praktik. För närvarande befinner hon sig i arbetet med en långdikt. Ärr, stillhet och ett ansikte tar itu med analytikerns situation under en pågående analys. Analytikerns roll sätts under alla omständigheter på spel genom speglingarna i den andre. Ur den analyserades främmande smärta kan ett skapande moment vakna till liv:

Hur samla sig, tänka efter, där ett ärr
växer över stillhetens
rygg. Ett ärr
likt en underskrift, skriven av en hand som inte längre
håller något och
tiden kryper som en reptil i kroppens öppningar. Den
gröper ur den och ruvar
tills en kulle växer ur mitt inre som en m ö d r a b u k.

IV

I Sirka Elspaß debutdiktsamling från 2022 ich föhne mir meine wimpern (’jag fönar mina ögonfransar’) söker den talande instansen efter koordinater som hjälper henne att komma över vreden över den egna existensens utsatthet i världen, med den smärta som det innebär att ha den så ofta osäkra rollen som kvinna.

I fyra kapitel, varav kapitel ”Mutter I” och ”Mutter II” fokuserar på en problematisk mor-dotterrelation, sätter sig diktens jag i förbindelse med vardagens fenomen i en analog och digital värld, där en motsättning avtecknar sig mellan överbeskydd och kontroll och faran för varje existens:

och om världen från början vore just så
som den verkligen är vem skulle vilja stanna jag säkerligen
inte och om världen inte visste hur man är
mot barn:

ett barn sitter med hjälm i barnvagnen
vill inte åka sparkcykel längre
frågar vad som är värre
bryta ben eller armar

Även här blir skrivandet en strategi för självständighet:

det är så svårt att bli människa / men jag vill det så gärna.

Kravet på det ovillkorliga eller obetingade har rötter i den poetiska traditionen. Novalis berömda första mening i sina fragment lyder: ”Överallt söker vi efter det obetingade, men finner alltid bara ting.” Elspaß dikter bär ännu något av den romantiska längtan hos en Novalis, tingens värld framträder som en evig tagg i köttet, vidgar den paradoxalt ogripbara tingvärlden inom det digitala rummet.

Elspaß, som har studerat kreativt skrivande och kulturjournalistik i Hildesheim och bland annat för Monika Rinck vid konstuniversitetet i Wien, där hon idag också bor, tar uttalat itu med de nya närhets- och avståndsförhållandena som kommit att bli en följd av de nya (sociala) medierna, vilka författaren Elspaß hela tiden lyssnar av:

plötsligt uppstår en stillhet
som videosamtalet inte kan överbrygga
det är omöjligt
att omfamna varann vi skulle
störta
jag tar på mig flera tröjor
på varann det har något märkligt
över sig samtidigt titta på varann när
vi testar mikrofonerna

Att testa, som det beskrivs i denna dikt, påminner om en essä av Walter Benjamin. I Konstverket i reproduktionsåldern (1935) funderade han över aurans förfall så som en ”unik företeelse i ett avlägset fjärran, hur nära den än tycktes vara”, och på hur det unika i reproduktionen av konstverket sätts ur spel och därmed också dess verkan.

I det digitalas potentiellt oändliga rymd som beträds i Elspaß dikt genom ett videosamtal och därmed anspelar på en genom pandemin framvuxen teknik undergrävs den fysiska närheten mellan individer. Det som Benjamin skrev om filmen, nämligen att publikens empati med skådespelaren förmedlas via projektorn och duken kan överföras till situationen med videosamtalet. Att testa, vilket i det digitala sammanfaller med intrycket av avlägsenhet respektive kroppslöshet och omständigheten att vara en levande varelse attribueras här som någonting ”märkligt”. Det finns i Elspaß debutdiktsamling återkommande formuleringar som rör den alienerade förnimmelsen av den egna kroppen:

att ha en kropp innebär ett oerhört ansvar

Det kastas en blick på en kränkande övergreppserfarenhet, det mest extrema fallet av fjärmande från den egna kroppen och någonting högst skambelagt. Sådant kan visserligen överskylas i de digitala forumen, men likväl bestå:

so I ask google the thing you do not ask in public
how to curse your rapist?
det finns forum för det.

Det talande subjektet uppfattar i sin vardag starka känslor av skam och ensamhet – uttryckta vass versform – men bemöter dem med humor och en strävan efter närhet och möjlighet till närmande:

ingen står över tingen   
vi står alla mitt i.

På så sätt lyckas diktsamlingen tilltala en yngre publik som är född med det digitala och ständigt haft att hantera medialt förmedlade kroppsbilder och identiteter.

V

”det är så svårt att bli människa / men jag vill det så gärna.”, heter det hos Elspaß. Utopin en värld som har fler än två kön och ger konstnärer av alla kön samma möjligheter, och som gör distinktionerna överflödiga, vilket Anna Bers skisserade i sin antologi, är fortfarande bara en u-topos, en icke-plats. Men dessa diktsamlingar bidrar till att göra denna plats synlig. De talar om tvivel, men också om solidaritet, vittnar om känslighet och skaparkraft och manar till kritiska frågor om nuvarande status quo för förhållandena mellan kön och roller på ett nyanserat och odogmatiskt sätt. De visar vilken kluvenhet som uppstår när emancipatoriska försök omsätts i praktiken. Inte bara Bers antologi och dessa diktverk står inför dilemmat att vidmakthålla tillskrivningar som är tänkta att dekonstrueras på så sätt att de ännu en gång i förstone måste benämna eller åtminstone förutsätta förhärskande stereotyper för att sedan kunna riva ner dem.

Inför liknande problemställningar står även de talande instanserna i diktsamlingar av  postmigrantiska poeter, så som de i tät följd egenutgivna verken av Lütfiye Güzel (f. 1972), diktsamlingen ”Mein Prinz ich bin das Ghetto” (’Min prins jag är gettot’) av Dinçer Gücyeter (f. 1979), ”Gedanken zerren” (’Rycka tankar’) av Özlem Özgül Dündar (f. 1983) eller ”Prinzenbad” (’Prinsbad’) av Ozan Zakariya Keskinkılıç (f. 1989), bara för att nämna några exempel. Även här märks hur djupt trots all misstänksamhet i slutändan förtroendet är för det lyriska uttryckets möjligheter.

_______________________

Beate Tröger är litteraturkritiker

Översättning från tyska: Ludvig Berggren

Inläsning: Edith Söderström

Fotografer: Sabine Schirdewahn (svartvit) & Christian Dinger (färg)

Citerade diktsamlingar:

Anna Bers: Frauen ⎢ Lyrik. Gedichte in deutscher Sprache: Im Auftrag der Wüstenrot Stiftung herausgegeben und mit einem Nachwort versehen von Anna Bers. Stuttgart (Reclam) 2020

Sirka Elspaß: ich föhne mir meine wimpern. Berlin (Suhrkamp Verlag) 2022

Lisa Goldschmidt: Ursprünge. Nettetal (Elif Verlag) 2023

Ricarda Kiel: Tante Alles. Gedichte. München (hochroth Verlag) 2022

Monika Rinck: zum fernbleiben der umarmung. Gedichte. Berlin (kookbooks) 2007

Citatet av Monika Rinck är översatt av Cecilia Hansson och Anna Lindberg och hämtat ur Till omfamningens frånvaro, Rámus 2012.

NOT: ri = könsneutralt pronomen i tredje person singular