Ann Jäderlund utkommer i maj med sin första diktsamling på över sju år betitlad Solen syns och solen svävar. En av poetens rikaste och mest vidöppna samlingar, skriver Erik Bergqvist.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]

AV ERIK BERGQVIST

Halvvägs in i Ann Jäderlunds nya diktsamling, Solen syns och solen svävar, citeras Lasse Lucidor:

Et Ord är Wind som ingen slår i hiähl . . .

Ordet, eller låt oss säga dikten, är oåtkomlig – kanske även skyddande, renande, räddande. Diktens vind går genom världen men är samtidigt fri från den. Så kanske han tänkte, Den Olycklige 1600-talsskalden, som själv slogs ihjäl, i samband med ett krogbråk. Kanske att Jäderlund fäller in denna vackra liknelse eftersom den tangerar något i hennes syn på sin egen dikt? Låt mig oavsett börja där.

Jag har alltid upplevt Jäderlund som svår. Småningom också, helt vid sidan av hennes litterära position, debatterna och förheligandet (som hon ogillar), oavvislig, men fortsatt svår. Intensivt här och likväl frånvänd. Även när jag trott mig förstå – fast det ordet inte riktigt avspeglar erfarenheten – har jag i nästa stund misstänkt att jag förstått på fel sätt. Att hennes dikt varit lite som den lucidorska vinden: du känner den blåsa men du kommer aldrig åt den.

Den upplevelsen kvarstår, men fördjupad, tror jag – på ett meningsfullt sätt fördjupad – när jag under några veckor läser om den samlade pocketutgåvan från 2002 plus ett par senare samlingar. Innan jag öppnar och liksom halar och fladdrar mig fram genom den nya boken.

Texten är genomgående centrerad och raderna korta, vilket ofrånkomligen medför att många dikter samtidigt är kalligram, spontana kalligram kunde man nog säga: timglas, vinglas, pokaler (förstås), växter, människokonturer, spiror. Det ger ett diskret lekfullt drag åt alltsammans, om vi tänker på den tidiga modernismens grafiska påhittighet; jag tycker inte att det stör, tvärtom. Men ordens centrering kan också föra tanken till exempelvis barockens gravskrifter.

Generöst med tomrum är det: vanligen bara tre, fyra rader per sida, ibland fler. Men även de högre ordtornen är liksom korta, hastigt blinkande in mot nästa kluster. Den spärrade typografin, som introducerades med Blomman och människobenet (2003) är däremot måttlig här, men smyger sig in mot slutet av boken: mer vatten i akvarellerna, eller mer vind genom det som inte är vind.

Allt står i kursiv, det har vi också sett förut, liksom att vissa ord står i lägre punktgrad, som om de befann sig längre bort. Framviskade. Nej, för även en viskning tarvar röst, och Jäderlunds diktning är på något vis tyst. Det tycks överensstämma med det faktum att hon mycket sällan läser sin egen dikt offentligt. I ett samtal med Anders Olsson, publicerat i De Nios kalender 2003, berättar Jäderlund att hon just det året ska läsa för svensk publik för första gången någonsin. (Hon måste ju ha fått hur många invitationer som helst.) Det har blivit fler framträdanden sedan dess, men ändå. Jäderlund säger i denna intervju rentav att hon tycker att det är obehagligt att läsa sin dikt högt: det är för stor skillnad mellan det skrivna och det lästa.

Den som läser Solen syns och solen svävar behöver Den svenska floran till hands. Att slå i, långsamt. Blommorna var med från början hos Jäderlund och har aldrig försvunnit, även om de flyttats runt på scenen. Här utgör de såväl fond, förgrund, rekvisita som dramaturgi. Det rör sig inte om det slags sakralerotiska botanik vi minns från åttio- och nittiotalssamlingarna. Det tycks snarast vara iögonfallande artnamn som fångat poeten, och som fångar även mig:

   revsuga
  vårklynne
   mjukdån

ältranunkel
   iktegräs
   värkört

– för att ta två (i boken ej näraliggande) exempel på blomtriader. Åtskilliga sidor består helt enkelt av slika uppräkningar, gärna med arkaiska namn jämte nutida, eller latiniseringar. En del namn tycks vara fiktiva; ett slags ympningar på befintliga örter: ”strandglim / havsglim / himmelsglim” (den sista fiktiva blomman möjligen framväxt ur det vackra ordet för ljusföroreringar: himlaglim).

Det är inte omöjligt att här finns symboliska frekvenser att leta fram – nästan alla blommor har ju sådana, regionala eller mer allmänt spridda, knutna till magi, högtider, förmenta eller verkliga medicinska egenskaper. Man kan haka på etymologin dessutom. Samt förstås addera nämnda blommas yttre särdrag, dess själva framträdelse: anatomi, färg, växtplats.

Onekligen ett material med resonans. Men blir det därav betydande poesi? Och vad betyder alla dessa örter – var till även räknas gräsarter, kan man tillägga – i just detta sammanhang? Vad säger den jäderlundska vinden? För hela den här boken är som en blomdoftande vind.

Det finns en risk att läsaren (i alla fall den här läsaren) fastnar i tecknets förbindelser med innebörden (för att anspela på det wittgensteincitat som inleder Jäderlunds debut, Vimpelstaden): att man kort sagt låter orden alltför otvetydigt hänvisa till floran. Inte så konstigt, å andra sidan. Att skriva, låt säga, strandlummer eller gulmåra innebär att peka, insisterande, mot just strandlummern och gulmåran, inte mot vilka jävla växter som helst. Sen är det förstås sant att om man inte vet vad strandlummer eller gulmåra eller älväxing eller skruvnating är, och inte bryr sig heller, finns orden där ändå, som, ja som vadå? Streck och kurvor. Klanger.

Oavsett: genom denna 360-gradiga panorering ut mot markens myllrande liv och därmed samtidigt landskapets många biotoper (äng, kust, mo, myr, skog osv) är Solen syns och solen svävar en av Jäderlunds rikaste och mest vidöppna samlingar. Det är också en diktström där subjektet är kraftigt nedtonat till förmån för arternas individualitet – som dessutom är föränderlig, genom att samma art kan benämnas på flera olika sätt och därtill uppträda i så att säga olika buketter.

Möjligen betyder det också något att Jäderlund med några undantag valt bort kultur- och trädgårdsväxter: inga morötter eller päron, heller inga rosor och löjtnantshjärtan (för den som minns ungdomens exkursioner). Det är främst vilda örter som noteras och agerar – agerar blott genom att ses. Vilda och/eller påhittade.

Blomnamnen (och anagrammen) har ibland karaktären av rubriker, lite som i ett herbarium – ”v e r o n i k a / r e n v e k a / k o r n r o s”. En del sidor i det herbariet är emellertid något uppluckrade:

  och skugglosta sträv
          losta losme
     av lodsme till ludd
luddlosta rod rodnad och
      ljuv love till ljung
                a i r a

Solen syns och solen svävar är förstås i någon mening även en existentiell diktsamling. Sinnesexistentiell, vill man kalla det: den jäderlundska poesin är som bekant en sinnenas – och språkets – existentiella domän (snarare än en begreppens och de klassiska grundfrågornas). Och just här i hög grad en domän där jagets nerver löper invid bladens.

Titelns sol – som följer och omgärdar hela textväven (ordet sol och dess avledningar förekommer ett sjuttiotal gånger) – är också en sorts ört, en jättestor, blommornas blomma: dess strålar är rottrådar vari alla andra blommor och allt organiskt över huvud taget är fästat. Även språket: solevi, solegran, solevind, soledagg.

Livets upphov och förvaltare, ja, men även cancerframkallande: ”solen kan vara giftig”.

Jag får den här idén: det är detta Jäderlund alltid har skrivit eller försökt skriva om. Nu är hon framme.

Det dominerande intrycket av den här boken är ändå ljust, framförallt i slutsträckan: här väller rentav en form av ömsint lycka upp: ”jordens sol / vattnets sol / vattnets milda sol / och lena kärnskugga lena sol”. Man kunde söva ett barn med de orden.

Vad i snävare mening diktsamlingen handlar om vågar jag inte gissa: gissar däremot att det nog bara är i skrivandets ögonblick detta stått klart. Till och med Jäderlund har kallat en del av sina dikter ”konstiga”, även sagt att hon kommit att vårda ett tillstånd där hon inte riktigt vet vad hon håller på med när hon skriver. Ett sådant påstående kan tydas likaväl som en fruktbar osäkerhet som en nästan gränslös tillit. Men det förklarar väl även att läsaren ibland har svårt att få kontakt med dikterna. Trots att de bevisligen är tryckta och ligger framför våra ögon, tycks de till stor del dröja kvar i det skrivande rummets optik.

Mycket i Solen syns och solen svävar handlar om förgängelse, mycket har ett drag av liksom stillsam apokalyps:

solen är tyst
   ljudbåge
   regnbåge
  förtätning i
    världen
   smärtan
   förlänar
   en tunn
   omkrets
  åt all jord
  all enslik
 och ensam
      jord

Det finns en spricka som rör sig genom dikterna, som är en del av dem, kanske rentav det mittersta tomrum som gör dem möjliga. Ställvisa isärskrivningar tycks ange att ett större sönderfall har börjat: ”över flödar”, ”sår läka / bergs bräsma” (fast växten heter bergbräsma).

Och så har vi den ofta ålderdomliga stilen, med glosor som evarligen och tager. Och strofer i det här registret:

   mo öga
  hagetorn
  bitterlika
oblygelighet

Man tycker sig skymta förmoderna, blekfärgade, lantligt suckande bygder, där psalmbok, postilla och traderade ballader är referenser. Och, naturligtvis, den underbare prosaisten Linné, som ju ingalunda skrev om enbart växter utan även intresserade sig för folkets seder, hushållning, vidskepelse, jord- och ordbruk.

Är detta en orsak till varför Jäderlund fått ett sånt genomslag i vårt land, för att hon språklodar det svenska eller hellre det nordiska och sammanglöder (intuitivt, gissar jag) kulturella fragment ur det förgångna till helt egna, ja vad ska vi kalla det, zoner, titthål, bersåer, tidlösa sekunder. Sammansättningar där vi vagt igenkänner något utan att helt förstå varför.

Den större bild som kan tänkas ligga under Solen syns och solen svävar ser jag inte. Kompositionen är säkert grundligt beaktad. Dikternas ordningsföljd är knappast godtycklig för Jäderlund – men den kan ibland te sig så utifrån. Å andra sidan, minns jag nu: jag har aldrig brytt mig om ordningen i Jäderlunds diktsamlingar. Ordningen är nuet, zonen, sfären.

En sista aspekt, en vittfamnande.

Ett av diktens källsprång är besvärjelsen, den magiska formeln. Ingen skriftkultur, och ingen poetik, kan helt radera den förbindelsen. Upprepningen, diktens så att säga första figur, dess celldelning, är inte bara mnemoteknik, den är också och framförallt besvärjande, vilket slags oknytt det nu handlar om att skydda sig från. Ann Jäderlund ansluter tätt till denna praxis, antingen hennes iakttagande av rytm, inrim och rim, liksom den egenartade vokabulären lutar åt ramsan eller påminner om trollformler, kanske fiktiva folkvisor:

 skäcke vicker
 mäldre målla
skapa och trift
dårrepe skäde 

eller:

  sjunger sig jord
sjunger sig läppar
  och jord sjunger
     sig jord jord
      och läppar

eller, en sista:

    nate hassel iver alm
hjärta hylle huvud fräne
         hylle hänmod
               iver alm

Hänmod, vilket märkligt ord!

En paradox är att Jäderlund skriver som i en muntlig kultur, men – som jag var inne på förut – i en tystnadens textsfär. Hennes ord är eufoniskt fyllda till brädden, men ”får” eller ”bör” inte ljuda, om vi ska vara lite ortodoxa. Man ser att de klingar (eller hör): ”klappur skursand / rot och hån / ur längden / mycket hån / materien skönt / som knådar”.

”Det är som om dikterna fortlöpande justerade skärpan”, skrev Aris Fioretos i sin anmälan i Dagens Nyheter av djupa kärlek ingen (2016), med det viktiga tillägget att det är själva justeringen varigenom tingen förändras som är hela grejen – inte att uppnå någon absolut skärpa.

Vad säger vinden ingen kan slå ihjäl? Kanske bara det den säger, i sitt eget element, på samma gång i och utanför världen, utanför den kritiska och röstburna läsningen. ”vinden som inte lider / och gräset som vinden / pinar”. Symbios och hjälplöshet. Vad poeten ser alldeles ensam i sig själv, registrerar och stenograferar, är utan mening om det inte avsätter något slags dagg för oss andra att vidröra eller vidröras av.

Slutligen fyra rader som knyter – och det är inte första gången – Jäderlund till våra koraldiktare:

            solen kommer
den kommer för att börja om
  lukten från barken som nås
av ljuset längst inne i värmen

______________________

Solen syns och solen svävar
Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag, 2026

Foto: Thron Ullberg