När Veronica Forrest-Thomson dog 1975, blott tjugosju år gammal, efterlämnade hon tre diktsamlingar och en avhandling om ”poetiska påhitt”. För en tid föll böckerna i glömska, men under senare år har intresset för hennes språkfilosofiska, underfundiga poesi vuxit. Nu introduceras Forrest-Thomson på svenska med den Wittgenstein-klingande diktsamlingen Språkspel.

Av Henrik Sahl Johansson

”Filosofi borde man strängt taget endast dikta” lyder ett känt citat av Ludwig Wittgenstein. Liksom nästan alla citat som överlevt den österrikiske filosofen går uttalandet att läsa på olika vis. Kanske menar han att det i det poetiska språket finns särskilda kvaliteter som är avgörande för det filosofiska arbetets framgång. Om man är pessimistiskt lagd kan man i stället tänka sig att Wittgenstein hänvisar filosofin till konstens område: en plats där man kan träffa på skönhet men inte vetenskapliga svar.

Oavsett vad som är fallet har Wittgensteins egen filosofi under det senaste seklet blivit intimt förknippad med litteratur. Den som läser Tractatus Logicus-Philosophicus fastnar ofta för bokens vackra, aforistiska formuleringar, inte olika den antika filosofen Herakleitos koncisa bilder. Som Marjorie Perloff skriver i Wittgenstein’s ladder är han poeternas, dramatikernas och författarnas filosof – mystiken i hans person och de väldiga tolkningsmöjligheter hans texter erbjuder har gjort sitt till att många försökt omvandla hans filosofiska idéer till konst. Ingeborg Bachman, Thomas Bernhard och Samuel Beckett är några av dem som lutat sig mot Wittgenstein i sitt skrivande. Med jämna mellanrum kommer också mer uppenbara litterära adaptioner, som den danska poeten Signe Gjessings Tractatus Logicus-Poeticus från 2021.

En av de poeter som gått längst i strävan efter att omvandla Wittgensteins filosofi till en personlig poetik är Veronica Forrest-Thomson (1947-1975). Hennes dikter hämtar inte bara stoff från Wittgensteins filosofi, eller försöker härma hans litterära stil, utan strävar efter att i sig själva anlägga en metod för att undersöka relationen mellan språket och världen. 

Veronica Forrest-Thomson föddes 1947 och växte upp i Skottland. Under studietiden kom hon först till Liverpool och sedan universitetet i Cambridge, där hon skrev sin avhandling – postumt utgiven som Poetic Artifice: A Theory of Twentieth-Century Poetry (1978). Forrest-Thomson hann ge ut två diktsamlingar – Identi-kit (1967) och Language-Games (1971) – innan hon blott tjugosju år gammal avled i en oavsiktlig överdos av alkohol och läkemedel. Efter hennes död publicerades ytterligare en diktsamling, On the Periphery (1976), samt det kritiska verk som under senare tid blivit alltmer uppmärksammat inom brittisk litteraturkritik. Länge var hennes böcker mer eller mindre bortglömda och nästan omöjliga att få tag på, men ett nyväckt intresse för Forrest-Thomson har under senare tid bidragit till att diktsamlingarna, och Poetic Artifice, kommit i nya utgåvor.

Forrest-Thomsons andra diktsamling, Språkspel, kommer nu ut på Chateaux förlag, i Sara Wengströms noggranna svenska tolkning. Boken är tunn till omfånget, den består av nitton dikter och ett kort efterord där Forrest-Thomson redogör för avsikten med sin poesi. Att poeten så tydligt förklarar sin teoretiska ståndpunkt kan tyckas akademiskt, men speglar det ingrepp Forrest-Thomson önskade göra i den splittrade hållning till poesin som präglade hennes tid. På ena sidan fanns de mer realistiska poeterna – Philip Larkin, Ted Hughes – som framhöll avbildandet av världen som poetiskt ideal. På andra sidan fanns avantgardisterna, som höll experimentet och språkets form över innebörden. Mellan dessa två slog Forrest-Thomson in på en tredje poetisk linje, en som varken önskar återge den värld vi ser omkring oss eller övergå i fullständig meningslöshet. I den dikt som fäster uppmärksamhet både vid världen som sådan och det språk som skildrar det fann Forrest-Thomson utrymme för att kunna utforska vad själva dikten gör, hur dess eget språkspel verkar, och hur intertextuella element kan samverka för att skapa ny mening.

I efterordet till Språkspel skriver hon följande om de platser och aktiviteter som ryms i dikterna, i Sara Wengströms översättning:

Jag har försökt att ta mig an dessa komponenter som delar av ett ”historiskt nu” i vilket det förflutnas språkformer, lånade antingen från poesi, brev eller ordböcker, skapar ett ramverk för ett nutida yttrande. Detta yttrande söker en form för att uttrycka dikternas underliggande tema: omöjligheten i att uttrycka en icke-språklig verklighet, eller att ens erfara en sådan verklighet. Här vänder jag mig till Wittgenstein, då jag anser att hans arbete utgör den mest stimulerande framställningen av komplexiteten i ett sådant synsätt; men hans idéer används också för att utforska det som är dikternas andra huvudsakliga angelägenhet, relationen mellan ”ren” intellektuell aktivitet inom fält såsom filosofi och teoretisk vetenskap, och sammanhang där detta tänkande tillämpas, som en komponent bland andra i ens försök att begripliggöra konkret erfarenhet.

Diktsamlingens syfte är alltså tudelat: dels att genom ett ”nutida yttrande” hitta en form för att åskådliggöra oförmågan att säga någonting bortom språket, dels att utforska relationen mellan tanke och liv. Båda dessa föreställningar hänvisar Forrest-Thomson till Wittgenstein. Den första idén anspelar på ett grundläggande problem i Wittgensteins Tractatus; om ingenting kan sägas om det som ligger bortom språkets logiska gränser, hur kommer det sig då att Wittgenstein anser sig förmögen att beskriva denna gräns? (Som Frank P Ramsey, som översatte Tractatus till engelska, senare skulle invända: ”Det man inte kan säga kan man inte säga, och man kan inte vissla det heller.”) Den andra tanken tycks anspela på den senare Wittgenstein, som i den postumt utgivna ”Filosofiska undersökningar” myntade begreppet ”språkspel” för att åskådliggöra ordens förmåga att ändra innebörd beroende på i vilket sammanhang de används – varje fält eller tillfälle är sitt eget ”spel”, där språket formar sig efter de förväntningar och inre koder som just det tillfället utgör.

Det är ett ambitiöst, cerebralt sätt att se på diktning – högtravande, skulle man kunna tillägga. Instrumentell poesi sammansatt som ett mekaniskt urverk, där varje pendel och hammare har en roll att spela. Så hur låter själva dikterna? Till skillnad från inramningen är de lättflytande, melodiska, ofta humoristiska. Den inledande dikten ”Michaelmas” börjar så här:

tusensköna:
	          trädgårdsaster med en buskig uppsyn
oktober:
	   med massor av små lila blommor
koltrast:
	   ringtrasten
krokus:
	  höstkrokusen
måne:
	skörde-
	månen

Michaelse maesse her on lande wunode
se eorl syththan oth thet ofer sce
1123
	massor av små lila blommor
	ringtrasten
	höstkrokusen
	skörde-
	månen

/…/

Citatet, får vi förklarat i en avslutande parentes, är hämtat från Oxford English Dictionary, även om det inte är tydligt exakt vilka delar av dikten som består av citat. Kollaget med uppslagsorden som står uppradade efter varandra, speglade i sina nästan-synonymer, för tankarna till ett slags schematisk bild av ett landskap. Den strof som är skriven på fornengelska – och som naturligt nog har lämnats oöversatt – anspelar på ett skördefirande som utspelade sig för nästan tusen år sedan. Därpå följer de nyss skrivna uppslagsorden, men nu i löpande form som en rakare och därmed mer bildlik beskrivning av en plats.

Med dessa instick av främmande formuleringar, fotnoter, dolda och redovisade citat och hänvisningar bygger Forrest-Thomson sina dikter till kompositioner av såväl främmande som bekanta element. Effekten är inte olik hur kända modernistiska verk, som T S Eliots myriad av hänvisningar i Det öde landet eller Joyces språklekar i Finnegans wake, växlar mellan stilar för att skapa rymd i språket. Vad Forrest-Thomson vill visa, utöver det hon nämner i sin kommentar, är möjligtvis just hur poesin utgör sitt eget språkspel som varken kan eller önskar förmedla någonting annat än sin egen språkliga form. I Poetic Artifice argumenterar hon för att poesi inte ska framhäva ett yttre sammanhang, bortom dikten, utan istället vila mot sin egen värld av bilder, allusioner och anspelningar. Det låter i sig som ett eko av Wittgensteins ord om poesin som ett särskilt språkspel: ”Glöm inte att en dikt, även om den är skriven med förmedlandets språk, inte är att betrakta som en del av det språkspel som är förmedlande.”

Man undrar dock emellanåt vad som är det yttre och vad som är det inre i Forrest-Thomsons dikter. Ska man tänka sig de ständiga hänvisningarna till filosofiska idéer som idéer i sig själva, eller helt enkelt symboler för en tankevärld? Är de innehåll eller form? Ibland tycks själva stoffet vara betydelsebärande, som i dikten ”Ankor & harar”:

i strömmarna;1
se, där simmar ank-hararna.
The Mill Race
vid Granta Place
kastar dem från form till form,
kroppar löses upp i skum.

/…/

Titeln på dikten anspelar förstås på den kända ankharen, teckningen som antingen föreställer en anka eller en hare beroende på hur man betraktar den. Illustrationen är en metafor för vad som sker när vi tolkar våra sinnesintryck: genom att byta mellan den ena och den andra gestalten formar vi vår omvärld. Uppmaningen, se, i diktens inledning pekar mot det som händer när vi iakttar någonting ur olika perspektiv – hur vi kastar det ”från form till form”. Noten efter ”i strömmarna” hänvisar i sin tur till ordet ”medvetande”; vi ska således tänka oss bilden som en medvetandeström där vi tolkar och omtolkar det vi ser, i det här fallet inte kvarnen vid Granta Place i Cambridge, utan diktens hänvisning till kvarnen vid Granta Place.

Gör då dikterna vad de säger sig vilja göra? Samma kritik som mötte den tidiga Wittgenstein och Tractatus kan riktas mot Veronica Forrest-Thomson – hur uttrycker man ”omöjligheten i att uttrycka en icke-språklig verklighet”? Hur säger man det som inte kan sägas? Även om få skulle komma på idén att skriva en lagbok i form av en sonettkrans är det knappast så enkelt att poesin existerar enbart inom sina egna murar; Vergilius ”Georgica” och Boethius ”Filosofins tröst”, för att ta två exempel, är dikter som syftat till någonting utanför sina egna, formmässiga domäner. Att Forrest-Thomson måste förklara sin avsikt i en efterföljande kommentar sätter fingret på den ömmande punkten: det dikten inte gör har den heller inte i uppgift att göra.

Med det sagt är Språkspel som poesi betydligt mer lyckad än som teori. En fördunklad idé behöver givetvis inte innebära att själva utförandet saknar ljus. Forrest-Thomsons sökande efter sitt gåtfulla, ”historiska nu” leder henne till ett språk som här och var förbluffar. Hon påminner i sin intellektuella, koncisa stil om Wallace Stevens eller Samuel Beckett, och man anar hur hennes grepp med att ställa ord och symboler från vitt skilda perioder och platser mot varandra har inspirerat en nutida låtskrivare och poet som PJ Harvey. Det är lätt att se varför Veronica Forrest-Thomson först nu har blivit ett stort namn i den engelska poesin, snart femtio år efter hennes död. En dikt som ”Fraslexikon” har någonting än i dag modernt, framåtsyftande över sig:

Ord är en monstruös utväxt.
Allt grönt är utsträckt. Det
är aprikos, apelsin, citron, oliv och körsbär,
och andra ormar i det lingvistiska gräset;
också en vit touch av marmor som inte frammanar
några spöken, smaken av bläckfisk, den …
Gå din väg. Jag ropar på polis.
Akrokórinthos som inte frammanar
några getter under citronträden.

Värld är en monstruös utväxt;
han följer efter mig överallt, en
Nescafé och tjugo atenare, allting
grönt; det är inte mitt fel.
Låt mig vara. Jag stannar här.
Jag vägrar en grön utsträckning. Akta dig.
Jag har betalat dig. Jag har betalat dig
nog, hav, sol och octopodi.
Allomorferna står som spön i backen.

”Var” är den brittiska ambassaden.

—————————-
Språkspel
Veronica Forrest-Thomson
Översättning: Sara Wengström
Chateaux

Foto: Thomas Greenslade Targett, ”Dead Duck and Hare, Hanging from a Rafter” (1881)