Erik Lindman Matas formtäta och språkutforskande poesi har av somliga kritiker anklagats för att vara exkluderande. Tatjana Brandt har läst hans senaste verk Mullvadens kärlek till buffeln och möter en dikt ”i djup ambivalens, med sin föremålslighet”. En poesi i kamp med sig själv och sitt existensberättigande i en brinnande värld.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV TATJANA BRANDT
Erik Lindman Mata debuterade 2020 med det flerfalt prisbelönta diktverket PUR. Debuten handlar om en flickväns plötsliga död, om sorg och saknad. Texten kretsar med förtvivlad desperation kring det som är kvar: minnet. Diktjagets ambivalenta relation till alla former av dokumentation hemsöker texten. Föremål och fotografier får enorm betydelse men riskerar att förlora all laddning ju mer man betraktar dem, de tronar framför en i sin föremålslighet men vägrar släppa in den som har svårt att uthärda det framrusande nuet. Går det att hindra texten från att själv bli ett av dessa ting som parasitiskt tar det levande minnets plats? Debutsamlingen skriver varken fram tröst eller katharsis. Lindman Mata undviker också sublimeringar. Det vi får är en närkamp med sorgen, minnet och autenticiteten.
Efter PUR gav Lindman Mata ut diktsamlingen Liten lek (2021) samt essä- eller hybridromanen Svenska äpplen & äventyr (2023). I de här båda böckerna odlas en betydligt mer performativ estetik. Dikten poserar, i djup ambivalens, med sin föremålslighet och vägen till uttryck och dialog blockeras ofta. Ibland förefaller det mig som om diktjaget försökte straffa sitt eget uttryck för att texten aldrig kan bli annat än just text.
Det är ofta svårt för mig som läsare att hitta det rätta avståndet till dessa ibland ganska ordrika och ofokuserade texter. Ska jag låta dikterna eller passagerna segla förbi som ett skuggspel eller ska jag gå hela vägen in och föröka pressa dem på en värme de inte vill ge ifrån sig?
Den nu föreliggande boken, diktsamlingen Mullvadens kärlek till buffeln uppfattar jag som ett slags kombination av alla de tidigare böckernas uttryck. Här varvar Lindman Mata en mer kommunikativ poesi med delar som är så konceptuella att de drivs till bokstavlig, alltså visuell, oläslighet.
Diktsamlingen består av fem sviter som sinsemellan är väldigt olika. I svit nummer ett dominerar ett personligt, ibland till och med vardagligt tilltal. Svit nummer två är en framställning eller collage-lek med citat ur Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Längst bak i diktsamlingen står det att svit nummer tre är en ”parafras på John Cage” men jag kan inte helt säga på vilket sätt. I svit nummer fyra och fem återvänder Lindman Mata till det mer centrallyriska tilltalet.
Buffeln och mullvaden
Diktsamlingens första svit kunde vara en bok i egen rätt, den är lång och vindlande och sätter tonen för resten av verket. Titelns buffel skrivs ihop med smärtan över förlusten av någon som inte längre är vid liv. Tematiken kommer nära debutsamlingen.
/…/ trummande
rör sig fingrarna ut
över det lilla bordets
skiva. Otåliga att användas; i
blickvirvelns fång befunna –
1ljus leker
över ögonen & mot Iljas & dina läppar som,
om du fortfarande varit –
det river som en buffel ner för branten –
vid liv, /… /
I underjorden, någonstans bortom det vetbara, finns mullvaden som får axla rollen som dödsrikets klassiska representant. En plågad och fysisk Eurydike som blind och övergiven gräver sig fram genom tillvaron. Det gravlika, stumma och underjordiska häftar vid mullvadens envetna och ensamma arbete. Har den ett mål? Går den att rädda? Går den att känna igen? Eller är den dömd till sin långsamma, gracelösa dans i det fördolda? Någonstans runt dessa symboliska gestalter finns ett samhälle präglat av rå utsugarkapitalism och misär. Men också: floder, hav, tallar och kor.
Varför postulerar titeln mullvadens kärlek till buffeln, undrar jag. Älskar de döda vår smärta? Är smärta kärlekens enda uttryck efter döden så till den grad att vi tror oss kunna bli älskade av den som gått bort bara genom vårt lidande? Kanske uttrycker konstellationen en form av skuld över att vara vid liv. Jag tänker mig ändå att vi gör de döda mindre än de är genom att föreställa oss att vi måste förtjäna deras kärlek genom smärta eller att smärtan är hjärtat i eller roten av vår kärlek.
Texten böljar mellan passager som bär upp eller skapar betydelse och passager som går in i det privata eller tillfälliga på sätt som hemlighåller meningarnas nycklar och därmed lämnar läsaren utanför. Det förekommer personer som namnges men inte presenteras, händelser och situationer som blir oåtkomliga för att de antyder en begriplighet, en närvaro, som inte är utskriven. Avstånd är därför en stor del av läsupplevelsen. Ett liv som utspelar sig hos grannarna. Jag växlar mellan att känna mig nyfiken och att försjunka i andra tankar.
Collage och parafras
Samlingens andra del baserar sig som sagt på Rosa Luxemburgs brev och börjar med ett uppslag som består av text tryckt ovanpå text i så många lager att det resulterar i oläslighet. Ett slags textkaka med andra ord. Resten av sviten blir en isärtagning, en frigörelse av meningarna ur textblocket. Fraser och ord sprättas upp och läggs fram i ny läsbarhet. Upprepningarna är många. Man kan känna samma ömhet för de vindlande meningarna som för garn som krulligt och aningen tilltufsat lösgjorts ur en misslyckad stickning. Passager kombineras i olika variationer och mönster. Samma ordalydelser återkommer rytmiskt men uppblandade eller förskjutna.
Det finns en skönhet i det. Ändå kan jag känna nässelsvedan av otålighet, av brist på mening. Vad vill denna text med Rosa Luxemburg? Hon är en sådan ikon, en person som så lätt blir en representant i stället för en levande röst. En person som eftervärlden använt och använder. Är det just det Lindman Mata vill åt? Men riskerar han inte i så fall att snarare upprepa problemet?
Inne i det vindlande trasslet som är Rosa Luxemburgs omsorterade, klippta och ihopblandade meningar figurerar en reflektion kring tiden tänkt som skulptur. Tiden uppfattas här som ett föremål framställt med sina rispor och ärr snarare än till exempel en cyklisk rörelse eller kronologisk ström. Det här känns som en utgångspunkt som texten kunde ha tagit fasta på, ett sandkorn för musslan att förvalta. Jag har själv svårt att förstå tanken men just därför fängslar den mig.
/…/ Den här platsen är vår,
uppdelning i förflutenhet och nu. Frågan om hur det ena nuet
eftersom vi inte har någon annan. Men nu vrålar alla. Ingenting
binds sammanmed nästa kringskärs nämligen, om tiden
i lättheten är underdånig Fogligheten, rörelsen inuti en annan
förstås som skulptur. I stället hamnar de skulpturala kropparna i
rörelse, tiger. Talet täcker inte allt, när det har tystnat. Hennes
blickfånget. Den viktigaste aspekten av detta ”under ytan” är
handleder mot stenarna när hon bär dem. Det är ett
att den både accepterar den tanke Horkheimer för fram /…/
Svit nummer tre utgörs av parafrasen på John Cage. Jag låter hans berömda ”Sonatas and Interludes for prepared piano” strömma in i mitt arbetsrum. Därefter återvänder jag till Lindman Matas diktsvit. Texten liknar notskrift där den ligger utspridd i glesa spalter över sidorna, uppluckrad av tomma mellanslag och många kommatecken. Vissa fragment tar tag i min uppmärksamhet men jag lyckas inte riktigt skapa en relation till helheten.
Jag tittar ut genom fönstret på våren som i smärtsam skönhet blommar i en värld som bär sorg. Lindman Mata har dedikerat sin diktsamling till offren i Palestina och särskilt till Karmel Alaa Walid Hamdan, som inte hann leva längre än en månad. Han skriver att han vill att de amerikanska makthavarna ska stå till svars för sina vapen och deras användning. Ja, det vill jag också. Det samma gäller de israeliska makthavarna förstås och deras medlöpare. Det är outhärdligt att världen ser ut som den gör.
Diktsamlingen är också tillägnad alla som har överlevt.
På omslaget till Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är skriven ”I övertygelse om att allt arbete måste ske för någon annans skull”. Jag sympatiserar med anslaget. Och tycker mig se att diktsamlingen eftersträvar just detta. Men jag kan ändå inte helt hitta en väg in i denna texts agens.
Många recensenter har försökt förhålla sig till Lindman Matas poetik, pekat på böckernas frånvändhet, deras undflyende karaktär men också deras våghalsiga experimentlusta. ”Jag kan bli irriterad på denna stundtals världsfrånvända poetik och dikten som tycks göra allt för att slippa bli läst, men också imponerad av djärvheten och självförtroendet”, skriver till exempel Gabriel Zetterström i DN.
Hur ska denna frånvändhet tolkas? Genom läsningen har jag har grubblat på det. Jag tror inte det handlar om arrogans vilket man kanske skulle kunna tro, eller om en vilja att kräva mycket av mottagaren. Snarare uppfattar jag att texten är rädd för läsaren. Den ultimata läsaren är förstås den som skriver texten. Att läsa och skriva är, tänker jag, två sidor av samma mynt. I min läsning återkommer jag till känslan av att diktjaget straffar sin text för att den inte erbjuder en väg ut ur sorgen. Både den personliga sorgen och världens sorg.
Kanske försöker texten odla en förhoppning om att dikten ska bli beboelig, klara av att ersätta världen. Att Eurydike ska leva i texten. Men det är inte av en slump eller av nyckfullhet som Orfeus vänder sig om och ser på Eurydike i dödsriket. Orfeus använder hela sin förmåga och sjunger Eurydike till liv medan han vandrar de dystra vägarna genom Hades rike. Bakom sig hör han någon som hasar fram. Kan det verkligen vara Eurydike? Han är förbjuden att vända sig om men kan inte låta bli. I min förståelse av den här urmyten illustrerar hans handling en reflektion (eller ett slags läsning) av skillnaden mellan liv och sång. Jag tänker att den som sjunger förstår och accepterar sprickan mellan det levda och sitt uttryck. Hen ser hur sången skiljer sig från livet på samma sätt som livet gestaltar sig eller lyser mot dödens rymd. Om det gick att sjunga fram Eurydike så att hon stod upp ur sången livslevande vore Orfeus inte poet utan Gud.
Det har varit en fin erfarenhet att läsa och reflektera över Lindman Matas poesi där den vinglar fram mellan sin smärta och sina flöden av ord och fraser. Ibland känns det nästan som om jag borde uppfinna några extra fabeldjur för att ge diktkroppens skygghet en form. Kameleonten kanske som gömmer sig i ett buskage av citat? Eller bläckfisken som försvinner i ett koleriskt moln av färg, en intertextuell fnysning?
_____________________________
Mullvadens kärlek till buffeln
Erik Lindman Mata
Nirstedt/litteratur, 2025
