För ett par veckor sedan var jag i Luleå. Regionens kulturavdelning och Svenska Konstkritikersamfundet arrangerade en debatt med anledning av att Norrbottens-Kuriren lagt ned sin kulturredaktion.
Luften var tjock av indignation. Man kunde ha målat om Kulturens hus med den.
Sedan Kritiklabbet, Örnen och Kråkans moderskepp, startade har jag mött samma upprörda situation många gånger:
Med hänvisning till bristande intresse från läsarna har lokaltidningens kulturredaktion lagts ned. Yrkesmässigt berörda; konstnärer, författare, kritiker, förlag, scenkonst- och konsthallschefer förtvivlar och rasar. ”Har det vi gör inget värde?” ”Inte kan väl allmänheten vara så ointresserad av konst!” ”Är frukten av vårt arbete inte värt tala om och tänka på?
Kulturpolitiker och deras högre tjänstemän på alla nivåer håller ofta med de aktiva och förstår att kritiken är en nyckelart i konstens ekosystem. Men ytterst få av dem vill ta ansvar. ”Inte vårt bord”, säger de. ”Kritiken är mediernas sak.”
Det är ett icke-svar idag. Ytterst lite talar för att tidningarna kommer att ta upp det de avslutat. Och eftersom kritiken faktiskt är en nyckelart i konstens ekosystem måste det till andra sätt att finansiera och bedriva kritik.
Enstaka politiker och tjänstemän prövar andra vägar. I region Västmanland och Västerås var man nyligen i Norrbottens och Luleås situation. Där har man en klok och kunnig litteraturutvecklare, tillika författaren: Helena Öberg-Carlsson. Hon har så smått börjat arbetet med att forma en kritisk och redaktionell miljö med sikte på att stödja den regionala kritiska offentligheten. Litet steg, förvisso. Men symboliskt viktigt.
Läs mer om projektet här
/Magnus William-Olsson
