I månadens pod kretsar samtalet kring urspråk och poesi. Efter 1900-talets hårda och målinriktade attacker mot den norra hemisfärens urfolk, deras kultur- och språkvärld hela vägen från Sovjet via Norden till Kanada, är det många gånger ett sargat kulturarv som kvarstår. Vad göra med de språkspillror, de kulturfragment, de levande historier som dröjer sig kvar?
[Lyssna till poden? Klicka på pilen!]Sådana frågor väcks av dagens unga urfolksättlingar, i takt med att majoritetssamhällena gjort avbön och bevarandet av urfolkens kultur och språk, idag snarare bejakas än motarbetas. Men är det för sent? Och hur kan poesin bli en viktig vän, i detta ärende?
Jag fick glädjen att diskutera saken med poeten Linnea Axelsson och översättaren Johan Sandberg McGuinne. utifrån Axelssons senaste verk Sjaunja och Sandberg McGuinnes översättning av den kanadensiska poeten Josephine Bacons diktbok Ueish / Någonstans. Samtalet ägde rum inför publik på Tranströmerbiblioteket i Stockholm.
Det blev ett intressant möte, där jag fick lära mig många nya saker. Om hur urspråken inte bara skiljer sig från majoritetsspråket vad gäller syntax och sångbarhet, utan också bär på sin egen filosofi. Finns det ett samiskt idiom, undrade jag. Ja, menade Johan och Linnea. I sången, i formen menade den förre. Men också i utblicken, menade den senare.
Avslutade gjorde vi med högläsning, som brukligt när Örnen och Kråkan håller poesipod.
/Edith
