Elis Monteverde Burrau är tillbaka med en ny diktsamling som redan med titeln Till de redan frälsta signalerar understatement och kontextuell lek. Ett tidsdokument i alla ära, menar kritiken Emet Brulin som förstår poetens önskan om att göra konst av sin uppkopplade samtid. Men avsaknaden av kritisk distans till densamma gör det samtidigt svårt att förstå vad det hela egentligen handlar om, skriver han.
[lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EMET BRULIN
Var tid får den poesi den förtjänar. Sjunde raden i Elis Monteverde Burraus nya diktbok Till de redan frälsta fastslår ”Det här är en show”. Mer tycks inte finnas att säga. Dikten accentuerar ”det här” som en show och lämnar det vidöppet. ”Solen gick nyss upp / Jag ska inte slåss för den här idén / Det här är allt jag har i min plastpåse / Det här och två meningslösa peruker”. En kritiker skrev i höstas om någon konstnär att hen hade sitt finger långt upp i samtidens röv. Jag undrar, är det inte tvärtom med Monteverde Burrau? Att samtiden har ett finger långt upp i hans. Inte poesin som tar temperaturen och diagnostiserar tiden och platsen, utan platsen och tiden som determinerar poeten.
På en release förra vintern sa Monteverde Burrau till en grupp bekanta (ja vi känner varandra, att röra sig på Stockholms lilla kulturscen är nästan synonymt med att vara bekant med Monteverde Burrau) någonting i stil med att man idag som författare behöver skapa sig ”en egen subkultur” – denna tanke om författarens roll har varit med mig sedan dess. Att följa Monteverde Burrau på sociala medier, se och höra honom på läsningar och events och nu genom Till de redan frälsta känns just som att ta del av en show som sträcker sig från text till stand up, performance, utställningar, rockband, kulturdebatt, gamla Twitter, bloggar och Substack. Monteverde Burrau är den svenska poesins perpetium mobile: en självgenererande performance-poetisk maskin. Med sin utstuderade rekvisita: eget PA-system, plastkasse, solglasögon, eklektisk hår- och klädstil och slarvigt knuten slips håller han läsningar, finns på YouTube, SVT, galor och mässor och Stockholms galleriöppningar. Inspirerad av förra decenniets amerikanska alt litt rörelse har Monteverde Burrau lyckats bli Stockholms förmodligen mest inflytelserika poet bland yngre förmågor. Han har skapat sig en persona, en persona som ligger nära diktens jag och har en frälst skara fans.
Enligt titeln, Till de redan frälsta, har han nu skrivit till dem – även om jag misstänker att dikterna som nu finns i världen vill nå flera. Boken breder också ut sig just som show. Ett kort intro. En första akt. En paus, som diktatoriskt säger: ”Nu är det paus”. För att sen ta tillbaka det: ”skoja”. En andra akt. Ett mellansnack. En tredje akt. Och slutligen ett extranummer – en dikt/debattartikel från förra årets ironidebatt. Skådeplatsen för dikterna är framförallt kulturstockholm. Några östermalmsdamer ”relativiserar Nazismen” på klassiska restaurang Cassi, diktjaget minns ”mattanterna på Södra Latin” och drömmer sig tillbaka till familjen Bonniers representationsvilla. ”Jag saknar när jag såg ut som en seriemördare, på Manilla, satt där på huk, otvivelaktig”. Men Stockholm, denna provinsiella och relativt ointressanta plats är tack och lov inte den enda. Här finns också ”Stranden”. Eller snarare chimären om den. Stranden introduceras i första akten. ”På ett silverfat: stranden /…/ Under det rosa täcket: stranden /…/ Bakom ryggen: stranden och sju snygga dotterbolag, de utgör slottet”. Stranden verkar här fungera som en tillflyktsort bortom Stockholm, bortom detta här och nu. Jag läser det som en dröm dikten inte förmår representera.
Stranden kommer sedan tillbaka i tredje akten, i ett poetiskt svar på Stefan Löfvens skamliga ”Mitt europa”-tal: ”Under asfalten i mitt Europa ligger stranden och den är sämst.” Att stranden alltså skulle utgöra en transcendent plats, ett Utopia bortom dikten faller tvärt. Istället visar den sig i eftersnacket slutligen som ett slags lingvistiskt och realistiskt anti-modus. ”Bakom ironin: stranden”. Stranden är alltså, om man ska ta showens sista rader på allvar, skådeplatsen för själva showen: ”Jag var en uppriktig poet i ordets vidrigaste bemärkelse / Och det var kul, det var kul så länge det varade”. Poeten vidrigt uppriktig, showandes på en strand väl förborgad bakom ironin. Ingen tillflyktsort, inget bortom, bara nuets extas.
Om man istället följer bokens struktur, vad vill den oss då? Den första akten sätter scenen och etablerar ett tilltal med rader som motsägs av sig själva eller av påföljande rad: ”Jag känner ofta avsmak, men jag känner ingenting.” Återkommer gör en viss naiv politisk medvetenhet och ett intresse för suicid som balanserar mellan det morbida och det sorgliga utan någon förlösning. Som dikten konstaterar: ”det ena utesluter det andra”, men det hindrar den inte. Interfolierat i denna motstridiga text finns förment roliga vitsar: ”Suicidtrappan och våldsspiralen går in på en bar och bartendern säger / typ: ni tar väl ut varandra?” Det ger en avsiktligt splittrad helhet som rör sig medvetet bryskt från det ena till det andra utan annat mål än detta roliga i att skriva dikt på svenska i lilla Stockholm. En dikt väl medveten om att den är både stilbildande och tom. Ett iscensättande av en underdog mitt i smeten.
Diktjaget blir mer affirmativt i andra akten och vill både stå för sin sak – ”jag älskar bländverk” – och erkänna sina skörheter. ”skjut mig om jag skulle bidra till Sveriges bnp / jag riskerar aldrig någonting / men jag älskar dig”. Som läsare träffar mig detta ”jag älskar dig” i en utandning. Försåvitt vi är här på stranden, utan ironi, och menar vad vi säger är det med befrielse jag tar till mig orden. Äntligen en rad där Till de redan frälsta säger sig vilja vara mer än en välsmord och riskfri, intelligent skrivövning. Det är en tröst att veta att den vill hålla läsaren, att denna show i alla fall inte syftar till att bidra till nationalprodukten. Att ana poetens insikt i hur garderad texten är. Huruvida man faktiskt är det, hållen alltså. Huruvida läsaren kan ställa poeten till svars för vad han skriver är en annan sak.
För Till de redan frälsta motsätter sig den typ av systematiserande läsning som jag föreslår, den för hela tiden läsningen tillbaka till det partikulära, till ordlekens nivå, på ett sätt som gör den undflyende. Min läsning av stranden är till exempel ganska våldsam i förhållande till vad texten faktiskt säger, den känns mer avhängig min tolkande avsikt en textens inre logik. På ett motsvarande sätt tycks personan Monteverde Burrau motsätta sig inordnandet av text och verk under begrepp eller kritik som till exempel när Dante Löfmarck (GP 2024-03-04) förra året föreslog att Monteverde Burrau var en slags ledare för en ironisk poesi, eller när Martina Montelius (Expressen 2023-07-18) fick mothugg för bristande läsförmåga på Twitter, inte bara för att ha avfärdat hans böcker utan även när hon hyllat dem. Här tycks finnas en medveten strategi som går ut på att med disparata meningsbärande element överösa och därmed underminera den struktur som producerar en större mening och de brott i det reella som poesin har förmågan att skapa. Det i sig kan både som textuell och konstnärlig praktik vara högst givande men här resulterar här mest i ett verk som fröjdfullt drar mot halt nonsens. Inget att ta spjärn mot. Det är inte det där, och inte det där heller. Som mycket av dagens internetbaserade kultur och kommunikationen alltså.
Om Monteverde Burrau i första akten gör detta genom att låta en mening bli motsagd av sin bisats, en rad av nästa, arbetar han i den tredje akten mer med förskjutningar.
/…/
Jag vill somna in och tacka Gud
När spindlarna gör något med den omslutande apatin
Den omslutande apatin jag lanserade fjol
Jag tog patent på omslutande apati
Till vilken nytta, till vår ära
Den omslutande apatin är ansluten nu
Vi måste avbryta
Vi måste backa –
Gud, sätt en yxa i modemet
Gud, samla ihop molnet till en liten boll och käka upp den
En mindre boll av elektriskt könshår
Vi kryllar och det är bra
Det här går hem i stugorna
/…/
Det hänger ihop, en sak ger nästa, och det finns stilfigurer, repetitioner, intertextualitet och bilder. Men mängden symboliska element som drar iväg åt olika håll samtidigt gör att det mesta jag får med mig är enskilt skojiga ord. Det är förvisso ljuvligt att med språk leka men denna meningsspridning lägger sig så nära en samtid oförmögen att dra en linje i sitt mjuka språkliga vatten att mitt skratt, mitt kul, fastnar. ”Var allting alltså meningslöst, det vill säga en lek?”, undrar dikten. Ja och nej, tänker jag, för det var väl uppriktigt, ingen ironi, ingen lek på stranden. Precis så alltså som dikten verkar vara tänkt att vara. En dikt i en bok som är en show som är en meningslös dikt. Tout court.
Men vad vill då detta ”här” som inledningen etablerade, denna show, mig som läsare? Det går knappast att begränsa det till utsagorna innanför bokens pärmar. Monteverde Burraus förra bok, Ironi för änglar, finns som show på YouTube, Till de redan frälsta kommer som dito till Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm någon vecka efter att den släpps som just bok. Men mer än de faktiska showerna förstår jag närvaron på Stockholms kulturscen, läsningarna och internet som viktiga delar av Monteverde Burraus konstnärliga praktik. Jag tänker på den där releasen förra året när han sa något om att skapa en subkultur. Hur han knäppte upp en extra skjortknapp och tog på sig solglasögonen och läste bland några icke ont anande matgäster på en Stockholmskrog. Jag minns inte om det var hans PA-system eller någon annans men plastkasse hade han. En artig inledning, osäkerhet spelad eller ej och ett ”tack för att jag fick komma” som utstrålar vanans självsäkerhet. Och så revs några dikter av ”lite snabbt” med inövat anslag, papper som flyger och micken i stadig hand. I sak är det liten skillnad mellan Monteverde Burraus och andras läsningar – förutom att hans professionalism är större – för rituell scenförberedelse, attribut och anslag är väl lika gammalt som själva poesin. Men denna persona som läser finns också på Instagram, Facebook och YouTube och är där estetiskt sammanknuten med en i ord svårbeskrivbar visuell internetkultur.
Rosaskimrande simulakra i bikini och transparant högklackat med gula kaninöron och skrikturkosa bandanas à la Los Angeles 1992 som flyter runt i en innansjö av vackert mörkblå kylarvätska till ett odifferentierbart och plastigt Paris Hilton-sound innan allt slukas av ett avsiktligt felmonterat duschavlopp i en oönskad instruktionsvideo från en pop-down meny medan silverstjärnorna sprakar. Monteverde Burraus internetnärvaro ser naturligtvis inte ut så! Men mitt språk duger dock inte till för att beskriva den audio-visuella intensitet denna konstnärliga praktik appellerar till och den estetiska erfarenhet den påkallar. Jag måste förlita mig på det hyperbola, Google och din internetbaserade fantasi. Min poäng? Detta är ett konstnärskap, en text och en trendsättare som väljer att lägga sig så nära en viss typ av samtidserfarenhet som han förmår. Eller egentligen inte alls. Inte den subjektiva eller psykologiska erfarenheten av samtiden utan samtiden själv, dess estetisk, vilket innebär att det är tiden och platsen som determinerar honom, snarare än tvärt om.
Om den litterära modernismen för att ta ett skolboksexempel bearbetade de psykologiska konsekvenserna av modernitetens industrialisering och urbanisering – den moderna erfarenheten – genom ett estetiskt uttryck för denna erfarenhet så gjordes det alltid ett eller två kritiska steg ifrån de materiella villkor vars förändring kan sägas ha provocerat fram erfarenheten och rörelsen. Med den svenska avarten av den amerikanska alt litt-rörelsen är det som om man avsiktligt avhänder sig detta kritiska avstånd för att experimentera direkt i smältdegeln.
Att inte upprätta det avståndet, att inte bearbeta erfarenheten av de materiella villkoren, bara förlänga dem, tycks också innebära att man inte skapar ett kritiskt utrymme där en läsare – den älskade – faktiskt kan vistas och svara mot det skapade. Direkt uppkopplade mot dagens villkor och en överaktiv symbolisk ordning närmar sig diken internets vardagstomma nonsenskommunikation och performancekonstnären och poeten tvingas verka i entreprenörens anda. Till de redan frälsta inleds: ”Det här är en show” Jag hoppas att det är uppriktigt ironiskt.
_________________________
Till de redan frälsta
Elis Monteverde Burrau
Modernista, 2025
