Har den svenska poesin någonsin varit lika heterogen som nu? Den som i bokutgivningen söker tendenser och trender stöter genast på motexempel. I veckans upplaga recenserar Edith Söderström fyra debutanter. Den yngste, Ali Alonzo, född 2003 den äldste, Erik Janson, född 1942. Men ännu större än åldersspannet är avståndet mellan poeternas stil och poetiker. Fyra nya starka röster som talar ur varsitt hörn av samtiden.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Av Edith Söderström

Imri Sandström, forskare och konstnär, bosatt i Skåne med rötterna i Norrbotten, debuterar i år på Ellerströms förlag. Hennes 125 sidor långa diktsamling Hela tiden, konstfullt formgiven av Ylva Emel Karlsson, ges ut i danskt band med omslagsbilden signerad poeten själv. Ett spräckligt ark i batiktoner lika fritt uttolkningsbart som ett cumulusmoln. Gömmer sig kanske ett kvinnoansikte där någonstans bland penseldragen? Dikterna svarar väl mot sitt hölje. De är sparsmakade, återhållna på ett lite mystiskt vis.

Något diktjag står inte att finna, men ett dikt-vi ger sig tidigt till känna i en flera sidor lång passage: ”vi som var skog / vi som var bäck /vi som var smältvatten / vi som var stoft”. Det är ett besynnerligt mantra som skanderas fram – på en gång sakligt och hemlighetsfullt. Kanske skulle man kunna säga att det anger tonen för hela samlingen som liksom oscillerar mellan cerebral ordlek och förnimbar rumslighet. Bilderna är allmänt hållna: berg, vattendrag, granruskor, träd figurerar återkommande, ofta uppbrutna i ordstam och prefix/ändelse som lydde de under en egen syntax. 

träd ur sin kon
text är trä det
slår sig till ett annat

Det vilar något artificiellt som en drömd teaterkuliss över världen Sandström skriver fram. Vilka är dessa avgrenade, arkaiska landskap hon hänvisar till och varför befinner jag mig i dem? Jag kommer på mig själv med att söka efter platsmarkörer, något att fästa läsningen vid. En impuls att googla kommer över mig, finns det kanske ett urfolksperspektiv här som jag missar? Men jag besinnar mig, principen trogen att ett verk måste mötas utan hjälplinor. Det talar till mig, också när det inte talar till mig.

Och faktum är, Sandströms dikt går att få fatt i, ger man sig bara lite till tåls. Efter några genomläsningar börjar den försiktigt att sjunga. De tidigare stumma raderna, får liv. Ordens sönderfall börjar plötsligt korrespondera med den avgrening de besjunger. När tanken vant sig och börjat bejaka ambivalensen, stackatot, stiger också klangen från sidan.

Dikterna tycks utstråla något uråldrigt, något orubbligt liksom skogarna själva.

våld omgärdar ickevåld
mänsklig bi
ologisk av komma
läses ofrån komlig
framtid
när torkan
kommer kommer
insikten att den förut
inte var här

Ödeläggelsen, apokalypsen kommer, det är inte fråga om utan när. Allt medan människorna i sin trånga sfär, ägnar sig åt sina dagliga bestyr, upprätthåller sina trygga normer som i en slags dvala.

Det är tematik som är svår att göra konst av utan att bli uppläxande (många har provat få har lyckats). Sandström gör här ett försök som landar någonstans mitt emellan. Å ena sidan språkmystik, å andra sidan upprörd agens. Att det aldrig kantrar över i pekpinne beror, inte minst, på det säkra och konsekventa formarbetet.

*

Ali Alonzos Jag tänker bli äcklig är en svartsynt utsaga från ett diktjag med föga hopp om samtiden eller sig själv.

/…/
jag tänker appropriera
hela den här grejen
att bränna en bil
jag vill att det centraliseras
att elden rör sig in mot mitten
där någon som kan göra något
eller dö betydelsefullt
faktiskt finns
/…/

Kanske är det de långa dikterna som gjort att Alonzo ibland jämförts med en maximalist (och ironiker) som Malte Persson. Båda nyttjar effekten av ett maniskt ordflöde, liksom för att höja nerven i läsningen. Både odlar också en viss nihilism. Men i övrigt är likheterna få. Till skillnad från Perssons mer självgoda tankeexerciser präglas Alonzos dikter av en oförblommerad sårbarhet. Om tonfallet stundtals är raljerande är det, läser jag, snarast stilistiskt menat, en ”pose” så uppenbar att den till slut blir berörande. All true romantics end up cynical and drunk. För under den krassa iakttagelsen bultar känslan. Diktjaget famlar, kan omöjligen inrätta sig i en helt igenom varufierad värld. Men gör det ändå, ger ut en diktsamling. Vräker ur sig sitt inre, utan filter. Äcklet inför det:

jag älskar när en sorts röd olja
samlas i botten av en skål
man äcklas och
vet inte vad man ska
göra av den
min impuls säger:
drick
drick upp
samla
smek in
rinn
häll
slicka
in
ät

Ätstörningen – ett genomgående tema i hela diktsamlingen – tycks vara lika delar levd erfarenhet som ett poetiskt stilgrepp. Dikterna kretsar oavbrutet kring mat, ätande, halsoljor, uppstötningar och andras (perfekta) kroppar. Också när diktjaget är som roligast, manifesterar sig självhatet. Det är skickligt och konsekvent genomfört. Som här, på vad som träffande beskrivs som ett ”Runkmingel”:

det står ett gäng med perfekta ringar
och rockar och för stora glasögon
som pratar om sin avhandling
de är jättesmala, det är helt sjukt
de klagar på något de kallar gentrifiering
de flyttar hit och sen skriver de en
avhandling om gentrifiering

Att läsa Alonzo är på en gång underhållande och (illa) berörande. Man stänger boken och tackar sin lyckliga stjärna att man inte föddes på 00-talet. Det verkar vidrigt.

*

Dryga sextio år är det mellan ovan nämnda poet och Erik Janson, född 1942. En tidigare opublicerad diktare, som skrivit poesi hela sitt liv men som först nu valt att visa upp sina alster. I årets första Lyrikvännen publicerades fyra av honom nyskrivna dikter. Ungefär samtidigt utgavs hans poesidebut Svartkämpe på eget förlag. I ett finstämt medskick skriver Janson, som under sitt liv arbetat som förlagsredaktör och journalist, att han inte besvärat sig med att höra av sig till något förlag – ”vem skulle vilja ge ut dikter av en åttiårig debutant? ” Men poesi har som bekant ingen ålder, vilket Jansons lilla häfte är ett gott bevis för.

Det här är nämligen dikter som vibrerar av poetisk lyskraft. Som titeln antyder vilar det, i likhet med hos Alonzo, ett mörkt ackord i botten på Svartkämpe. Men där den förre riktar udden mot sin av tomhet präglade samtid, pekar den senares dikter snarare mot evighetens kalla natt. Boken inleds med en kort exposé över blommornas hemliga liv i ”FLORISTIK” där poeten skaldar om växtriket, dess våndor och besynnerliga karaktäristik. Döden ständigt närvarande:

kejsarträdets majestätiska blad
nu förtunnat
brister som av skam
vid beröring

I takt med att läsningen fortskrider tar dikterna en dovare, nästan mystisk vändning.

I ”HUSET”, flyter tiden och dimensionerna ihop: Ingen nämner blodet /hur det färgade av sig/ på dagsljuset / i det stora vita huset. Med mycket enkla åthävor skriver Janson fram en bildvärld lika hotfull som pregnant. En slags skymningsdikt, mellan vaket och drömt som väcker barndomens skräckminnen till liv.Som inledningen till den här med titeln Mörker, en favorit:

Jag vet inte var vi är
sa min bror

och jag blev ensam kvar
på stenen bakom ladugården

vi är inte här
sa min bror

det fanns ett hem
där lampor tändes
som kanske inte fanns

kanske dör vi
sa min bror

/…/

I den nästsista sviten ”IKONER” diktas om vänner eller bara karaktärer som passerat revy i diktjagets liv och som man får förmoda inte längre är i livet. Insikten att man själv en dag kanske kommer behöva slå över från presens till preteritum i beskrivningen av nu närstående slår till magtrakten. Betraktelserna är exakta, men aldrig kyliga, som den här med titeln ”Gunnar och Lisa”:

De var varandras barn

barnkammaren
kom aldrig till användning

de växte inte upp
kom aldrig i puberteten
Lisa dog

Gunnar packade en väska 
med serietidningar

julafton
vid busshållplatsen
på väg
till Lisa

/…/

Svartkämpe är något så vackert som en diktsamling som vet att verka i dödens skugga utan att helt slukas av den. Utgiven för egen hand lider den självklart av små skavanker, överflödiga rader som inte alltid håller nivå eller en lite övertydlig disposition. Men i det större perspektivet är det försumbart. Ett seriöst förlag borde genast se hitåt.

*

I biomörkret kan man ta sin tillflykt, försjunka i en kort stunds underhållande eskapism, kura ihop sig, hålla handen. Det är också ett osäkrat mörker, möjliggörare av sexuella inviter (önskade som oönskade), med en lagom grad solkighet för spänningshungrande livsandar. Denna inneboende dubbelhet, gör biografen till en kongenial skådeplats för Nioosha Shams hyllade debutsamling TESHNE (törstig på farsi).

Under dryga 120 sidor får vi ta del av diktjagets vilda, triumferande kärleksutgjutelser tillämnade ett dyrkat, åtrått du/hon. Shams skriver en lidelsefull poesi som är lika självklar som den är målande. Hennes förmåga att sammanväva erotisk hunger, kroppslig njutning med förälskelsens rus som vore de ett och samma (vilket de ju som bekant inte alls måste vara) är förförisk. Som den här typiska vändningen:

om du fick ha fingret i min mun
hade du doppat det i honung först?

ge mig något sött att slicka på
en kärlek så stor

Med sina uppflammande ögonblicksbilder påminner Shams oss om hur vag distinktionen mellan erotik (estetiserad lust) och pornografi (lust av instrumentell art) egentligen är. Detta utan att någonsin bli tarvlig eller pinsam. Mitt i dikten står stolen, plats trettiofyra, rad fyra i biomörkret som blir ett slags utgångspunkt. Hon skriver:

sjunker ner i den röda stolen
rad fyra, plats trettiofyra

stryker med handen längs med tyget
stryker med tummen längs med armen

väntar in mörkret som öppnar för ljuset
blundar jag nu kommer du

Biografstolen ska det visa sig, fyller flera funktioner. Det är en plats dit diktjaget kan söka sig för att röka en spliff, fly vardagen och längta efter/fantisera om sin älskade. Men också en plats att minnas de döda på.

/…/
två män satt sida vid sida i sängen
på duken
när fyra män barrikaderade dörrarna
i verkligheten
och hällde bensin överallt

vem var det som satt på plats trettiofyra
när paniken bröt ut?
hade hon rökt en spliff innan?
hade hon tankarna någon annanstans?
/…/

Med dessa enkla rader lyckas Shams inte bara ge en hint om den brutala död som väntar de drabbade, hon flikar också elegant in ett sedlighetsmotiv: två män satt sida vid sida i sängen. Det är en kommentar till diktjagets egen queera position, men även en påminnelse om den iranska revolutionens kantring från vänsterdriven till ultrareligiös. Allt eftersom sviten fortsätter utkristalliserar sig minnet av nedbrunna Cinema Rex i Iran, 1978. Och sorgen över en revolution som gick vilse.

Teshne är en diktsamling som hade kunnat klara sig på kärlekstemat enkom. Men det går inte att blunda för att passagen om biobranden skänker den ytterligare tyngd, laddar diktjagets åtrå med ett mörker som påminner oss om att besinningslös passion ju nästan alltid springer ur ett vemod.

Bäst är ändå Shams när hon med sitt distinkta ordflöde skriver fram förälskelsens berusning, som i den här, kanske årets mest pirriga dikt:

du ler när du ser mig

det ser ut som att du ska gå trots att det är rött och i ett ögonblick
tror jag att du sprungit rakt ut, att lastbilen som kommer nu träffar
dig, i ett ögonblick ser jag hur du blir träffad, hur du landar på
marken, det ilar i magen, jag gör mig redo för att skrika, sen drar 
den förbi och du står kvar, du ler, du stampar i marken och tar
sats, du springer mot mig nu, vi leker tjur och matador, jag har en
osynlig röd flagga och du springer, du skrattar, du lägger armen
runt min axel, du är lite full

och bilarna åker förbi
och människorna trängs

och du ler när du ser mig

_____________________

Hela tiden

Imri Sandström

Ellerströms, 2024

Jag tänker bli äcklig

Ali Alonzo

Norstedts, 2024

Svartkämpe

Erik Janson

Eget förlag, 2024

TESHNE

Nioosha Shams

Nirstedt/litteratur, 2024