Möt Örnen och Kråkans nya redaktör, Henrik Sahl Johansson, i årets första pod. I samtal med Magnus William-Olsson talar han utifrån tre utvalda och upplästa texter om sin syn på poesi, kritik och redaktörskap. Efter samtalet som ägde rum inför publik den 16 februari på Tranströmerbiblioteket i Stockholm skrev Henrik texten nedan: ” Att läsa lyrik är lika mycket att komma till insikt som att berövas kunskapen om det vi trodde oss veta.”
[Lyssna till poden? Klicka på pilen!Av Henrik Sahl Johansson
Det sägs ofta att vi i ägnar allt mindre tid åt läsning, att vår sekundtillvaro inte längre räcker till för att försjunka i skrivet språk. Det är förstås inte sant: sedan skärmarna tog makten över vår uppmärksamhet fullständigt lever och andas vi text, ofta utan att vi själva reflekterar över det. Vi skriver och tar emot meddelanden från den stund vi vaknar, vi läser nyheterna dygnet runt, våra sociala flöden är till största del flöden av text. Ordet, inte bilden, är den digitala erans medium par excellence.
Ett problem finns däremot i att den text vi läser är så enkel att greppa att den riskerar att släta ut och bagatellisera vår relation till världen. Vad man än anser om de tusentals budskap som möter oss i det digitala rummet har de det gemensamt att de strävar efter omedelbar förståelse. Tidningsvärlden har en idealbild av en budbärare som kommer rusande upp för en kulle för att framföra sitt budskap: säg vad du har att säga på kortast möjliga tid. Men om man bara har ett ögonblick på sig att säga sin mening är rummet för otydligheter begränsat – man kan inte lämna sin åhörare med en fråga. Litteraturen däremot bär av naturen på ett grundläggande anslag av oförståelse, eller den typen av djupare insikt som kommer av att man greppar ett visst förhållande utan att därmed kunna sätta ord på exakt hur.
När jag nyligen talade med Magnus William-Olsson som en introduktion till Örnen och kråkans podverksamhet (en inspelning finns att lyssna till ovan) hade jag som den första av tre texter valt boken om Job. Skälet har att göra med den egenhet i samtiden jag antyder ovan: hos Job finns ett av de allra tidigaste, och kraftfullaste, uppropen för människans behov av ett djupare slags förståelse. När Job brister ut i klagan över sin olycka gör han det i första hand inte för att komma bort från sina plågor, utan för att återfå makten i en värld präglad av nyckfullhet. Den förståelse han eftersträvar är inte enkel på den framrusande budbärarens vis – den inbegriper ett visst mått av inlevelse hos den som svarar.
Jobs klagan slår an ett grundackord som jag tror är av betydelse för hur vi tar oss an världen i vår tid. Skönlitteraturen kan inte träda in som förmedlare av det vi önskar veta, men erbjuder å andra sidan ett utrymme där vi har möjlighet att inte genast förstå, inte genast tillgodogöra oss vad det än är som pockar på vår uppmärksamhet. I synnerhet gäller det lyriken, som har förmågan att i samma stund som den varskor oss om tillvarons beskaffenhet kan lyckas resonera med vår medfödda oförståelse. Att läsa lyrik är lika mycket att komma till insikt som att berövas kunskapen om det vi trodde oss veta. Särskilt tydligt blir det i mötet med språk vi ännu inte talar; lyrikens melodiska kvalitet, dess orfiska form om man så önskar, överträder språkgränserna och gör oss varse sådan vi annars inte kan uppfatta.
Det orfiska motivet fick i samtalet ovan företrädas av Rut Hillarps dikter ”Orfeus” och ”Eurydike”. Med samma upproriska stämma som Job talar de två mytiska figurerna i Hillarps poem, och liksom den bibliske gestalten tycks de önska vrida makten ur ödets händer och bli till självständiga varelser. Det är lätt att höra Hillarps egen stämma tala genom det olyckliga paret; hon upplevde sin beskärda del av hinder för sitt skrivande.
Med Hillarp kommer också frågan om litteraturens betydelse som självets reflektionsyta, en av samtidens stora frågor. Den tredje text som samtalet rörde sig kring, Erik Johan Stagnelius ”Narcissus”, erbjöd en möjlighet att tangera dessa frågor. Med tiden tycks i synnerhet svensk diktning ha blivit mer inåtvänd, mer upptagen av sin egen spegelbild än händelser i omgivningen. Man kan fråga sig vad den rörelsen – att perspektivet har flyttats från det som skildras till den som skildrar – har för grund. Håller landskapet på att tyna bort till företräde för den egna kroppen, och vad innebär det då för poesins roll till samhället i stort?
Att läsa skönlitteratur, i kontrast till annan text, är alltså att ta fasta på ett slags dubbeltydighet. Att sträva efter att förstå och samtidigt bekanta sig med sin egen oförståelse. Det har sin njutning, men erbjuder också en lekfull parallell till hur vi lever våra dagliga liv – orsakerna till det som inträffar förblir trots allt till stor del främmande för oss. Den skrivna kritiken bär på en likartad relation. En kritiker både klargör och främmandegör det skrivna hon tar sig an; en kritisk text rymmer både vägar in i det aktuella verket och vägar som leder därifrån, mot en ort som finns inbegripen i kritikerns egen sinnevärld. En avgörande skillnad mot den journalistiska texten är att man inte nödvändigtvis måste greppa den källtext som ligger till grund för en recension: kritiken är sin egen litteratur, och står fri från krav på starka band till verkligheten. Att arbeta med en tidskrift som ger sig tid och utrymme att utforska litteraturens vägar på djupet är att kunna förädla sådana spår. Det är min övertygelse att det arbetet bär på någonting viktigt för oss bortom själva texten, och att det kommer lysa igenom under det kommande året i Örnen och Kråkan.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Örnen och Kråkan tackar Birgitta Holm för tillstånd att läsa Rut Hillarps dikter i poden.
Fotograf: Edith Söderström
