I Skapelser fortsätter Malte Persson på sin redan inslagna bana, att närma sig de yttersta frågorna medelst språklek, villospår, nonsensdikt. ”Man kan tänka att Persson kunde sålla, men då tänker man som en minimalist, och det är inte Persson”, skriver finländske kritikern Robin Valtiala.
[Lyssna till recensionen? Klicka på länken!”Dikter skriver man i dagens värld inte längre för evigheten, utan bara för här och nu”, skriver Malte Persson i sin senaste diktsamling Skapelser. På ett tidlöst sätt prövar han alla diktens former, från sonetter till egna tidsenliga versioner av dada. Temana är vid första anblicken lika många som de litterära stilarna, men snart utkristalliserar sig en genomgripande vision: Språket håller på att dö(das) framför allt genom den teknologi vi människor alldeles frivilligt inkorporerar i våra liv, därför ska vi nu ha så roligt med det som det bara går. Det är kanske därför hans dikter känns oförklarligt bra att vistas i. Genom att de är sin egen värld, inte ett medel för att vi ska ha ångest över världen utanför dem. I bakgrunden till Perssons nybildning ”nördår” skymtar vi ”nödår”, men inte för starkt, för det är nördigt-roligt vi främst ska få ha det.
När jag här läser om språkets eventuella upplösning är den känsla som infinner sig hos mig inte främst sorg, utan underligt nog en sorts frihet. Den dag vi och dikterna inte längre finns kan vi inte längre sakna dem. Och om någon genom Perssons grepp blir symboliskt kastrerad, är det inte diktaren eller diktläsaren, utan snarast den kapitalistiska marknaden, som brukar tycka om att ge varorna ett sken av beständighet. När man inte längre kan projicera ett sådant förljuget skimmer över dessa, får dikterna en sällsam luftighet. Och samtidigt en rent överjordisk konkretion: Kan jag terraforma dikten, så att man kan leva på dess yta?
I Perssons förra diktsamling Undergången (2021), fanns att läsa något nuförtiden så ovanligt som en många tiotals sidor lång lärodikt, som i detalj räknar upp vad som har hänt i världshistorien – baklänges! Det skickliga med dikten som heter Världen alltmer hastigt bakåtspolad är att den samtidigt som den på ett imaginärt sätt låter språket gå bakåt i sin utveckling tills det upphör att finnas, parallellt visar hur våra skrivtecken håller på att bli irrelevanta. Skärmarna för oss in i en tid som i något avseende liknar tiden innan vi visste vad skrift är.
Trots skickligheten fanns det något tröttsamt med Världen alltmer hastigt bakåtspolad. Räckorna av fakta upplevde jag inte alltid som relevanta för läsningen. Det högtidliga/ tragiska elementet respektive det smålustiga löpte parallellt men kommunicerade inte helt organiskt. De bägge viktiga stilmedlen urvattnade varandra:
/…/
Nigerias regering har blockerat
export av Nigerdeltats olja och
import av torkad sej och torsk från Norge:
Biafra är ett land som finns och svälter.
The Beatles är ett band som finns och spelar.
/…/
Det betyder inte att det inte också fanns lysande partier i boken.
AI går stukad sin väg
I Skapelser har diktaren bearbetat sitt uttryck vidare. Det är en vildare bok som är oemotståndligt rolig, samtidigt som den fortsätter att undersöka existensen, samhället, det förflutna och framtiden.
Läsaren kan syssla med att söka efter intertexter av alla slag, som ”sälen (och) dess sälsfränder” som säkert syftar på det berömda tryckfelet i Edith Södergrans första bok. Spåra nästan glömda uttryck som ”marsch pannkaka” i en dikt som innehåller en lista över månaderna, ”mars pannkaka”.
Persson retas med allt, med Gud, och också med AI. I dikten DEAR AI håller en diktare som kallar sig ”Den sista mänskliga poeten” på att sammanställa sin samling som mycket riktigt heter Skapelser. Han har som ett experiment bett AI att bidra med en text, som dock inte håller måttet. Det mesta AI kan åstadkomma är ”av nordamerikansk beskäftighet drypande skoluppsatser”.
Skapelser kan kallas ett kollage. Några sidor efter en dikt om träd som kommer att överleva oss, följer ett resonerande prosaavsnitt där diktaren berättar att han skrev dikten för över tre år sedan och nu förhåller sig kritiskt till den. Det är en bra dikt och den har nått framgång på uppläsningar, men jaget har kommit fram till att den har fel i det den påstår: träden kanske inte ens kommer att överleva en värmebölja till.
På ett ställe talar diktaren metatextuellt om att han kanske kommer att vilja intervenera i korrekturet. Det är efter en dikt som bland annat består av en lång lista på härskare med namn som ”Göran den gjorde” och ”Bregottfrid den gode”. Inte för att något i listan skulle vara överflödigt, utan tvärtom för att diktaren ser möjligheter att göra den längre.
Lyckas med att skriva strount
Många gånger tänker jag att Persson lyckas med det Gunnar Ekelöf förklarade är nästan omöjligt, att skriva strount:
/…/
etik: pegasen nuppar ändan torrt.
/…/
Berättelsen om icke-A och den om O.
/…/
Hur ska hela kärleken få plats i det lilla hålet?
/…/
Djävulen bor i detaljerna. Också Gud bor där; det kan
tyckas trångt.
/…/
Perssons nonsens kretsar ofta kring skrivtecken:
/…/
Ett skepp kommer lastat med ett enda pepparkorn. Det är
pricken över i.
/…/
guden är en putsad klump och tiden
streck på väggen
/…/
När det handlar om hur skriftspråket har uppstått och utvecklats har dikten genast fötterna lite mer på jorden:
/…/
stavar, ännu långt från stäver städer. här
/…/
Jag kommer inte fram till vad en ”iransk kaviardiminutiv” är, men det behövs inte. Jag skulle gärna vilja ha sådana.
Gud är också ett nonsenselement
Skapelser är inte bara rik på nonsensord; vi befinner oss i ett nonsensuniversum som är Perssons eget. Skapelseprocessen titeln talar om har gått till på ytterst alternativa sätt. I en dikt skapar de två första människorna Anna och Noam (kanske Chomsky?) allt och alla, och kallar dem Anna och Noam. När Gud skapar djur är det ”orangotangon”, ”blåvalsen”, ”kyskhetsbältan”, hygienan”, ”copybara och commodityvara”, ”livsgris” och ”nejintegnu” med mera. I Perssons diktvärld är han Gud ovanför Gud; han skapar orden, och här behöver vi inte vara rädda för att de går under:
arla, ännu en gryning, ännu ett ord. hur de blir fler
och fler
men på ett annat sätt än dagar,
Dikten som finns citerad på bokens flik och fortsätter på baksidan väcker mersmak. Det här stället är underbart, speciellt det nya svenska verbet tapas som förtjänar en plats i ordböckerna (i spanska barer tapas det mycket):
av atomer kan skapas
med mycket besvär
oliver som tapas
och dikt som den här
Oliverna finns också på det fina omslaget gjort av Eva Wilsson. Dikterna är fulla av rim, nästan-rim (vilding–bildning, stillhet–får jag till det), grötrim som Barnen i Bullerbyn kunde ha hittat på: Kanske ja kanske du / Kanske du kanske Gu. Diktaren retas med alla som kanske tror att han inte vet att ”biologin” inte rimmar på ”auf wiedersehn”. Det är tydligt att det inte ska vara så noga. Rytmen får, ofta, spreta. Däremellan är den snörrät:
/…/
Spelman, grip fiolens kropp,
kittla lite grann med stråken!
Pan kör sina panflöjtshits;
Musan leder karaoken.
/…/
Man kunde säkert också säga ”panflöjthits”, utan s, men då skulle läsaren inte tänka på ”shits”. Ibland kan man tycka är att det blir för många nykonstruktioner, och alla är inte intressanta. Man kan tänka att Persson kunde sålla, men då tänker man som en minimalist, och det är inte Persson. I en dikt som heter NATURLYRIK (FÖRSÖK TILL) talar han om sitt grepp: ”massa svampar ur en svampbok, massa dikter ur en diktbok, somliga är delikata, andra inte;”
Ändå känns det emellanåt som att det går en mekanik i Perssons sätt att skapa om orden. Portmanteau-bildningarna kan bli ansträngda, som när kunskapens frukt som faller ner från himlen kallas Skapelsinen. Men, å andra sidan: nyskapelserna finns inte alltid till för att visa att de kommer med något nytt, och det gör de väl inte heller alltid. De är så många att det centrala visar sig vara hur de (över)befolkar den språkvärld Persson visar oss, på samma sätt som varelserna på vår jord gör. Poängen är inte att visa att man kan göra en ordlek av ”lik” (=likadan) och ”lik” (=död kropp), utan den bisarra effekt som uppstår hos läsaren när frasen ”den ena dagen är den andra lik” möter ”den ena dagen är den andras lik”.
Lärandet blir ett spektakel
I lärodikterna går vi omärkligt in i en annan genre; det är som om Persson glömmer att han skulle visa på det komiska i den pedagogiska inställningen, och aktivt börjar lära. Men det blir tätare dikt av lärandet än i Undergången. Man kan börja läsa en av dessa lärodikter och tycka att den är verkligt pretentiös: Nu, läsare, kommer Sanningen:
Det förflutna är en film som aldrig ska visas igen.
Och igen.
Vad vi har är minnenas missvisande trailers.
/…/
Så fortsätter det:
Det är så hon förklarar det
och då får det väl duga så tills vidare.
/…/
Hehe, för säkerhets skull ”hon”, så ingen tror att det är författaren som serverar betraktelsen. Sedan slingrar diktens dialog och inre dialog sig vidare, via bland annat en metafor som är så tranströmersk att det måste vara med flit:
/…/
Det bortsprungna skrattet klingar guldgrått,
som småmynt i en Starbucksmugg,
/…/
och slutar i strofen: ”Och sedan är det plötsligt för tidigt.” Desperationen blandas med ett konstigt men konsekvent hopp.
Det finns partier som kan kännas som ur ett studentspex, som något som Galenskaparna kunde kläcka, en del är som föreläsningar i filosofi, historia, filologi eller litteraturvetenskap. En dikt är en enkät över verkligheten, uppställd som sig bör med rutor att kryssa i, en fråga kan handla till exempel om huruvida den svarande är människa, djur eller ängel, eller någon kombination av dem. En annan fråga handlar om enhörningar. Persson gör också finurliga omtolkningar av och parafraser på Goethe, Heine och Mallarmé. Det här är slutet på sonetten Mal och Mallarmé (den syftar på dikten Tristesse d’été), jag misstänker att den inte skulle finnas utan Povel Ramel:
/…/
syns där ett fly vars sommar dikten stal,
när dikten gjorde till sin sista rad
en insikt om det flyktiga – en mal.
Varje gång jag vill formulera något kritiskt får Persson mig några rader senare att glömma det. Genom sitt sätt att vara oregerlig med språket. Man hör honom ofta skratta medan han skriver. Åt att någon just nu läser hans långa rader av ord som han gör om, tänker att han är pretentiös och tror att han inte vet det själv. Min känsla är att han är det i högsta grad med flit. I en tid när det är tillåtet att skryta om precis allt, utom om att man har en bildning.
I slutet av boken avslöjar det diktande jaget det jag har misstänkt, att bråten är en del av poetiken. Han berättar att dikter från hans 25-åriga jag samsas med sådana från hans 35- och 45-åriga, och han hoppas att man inte alltid ska vara säker på vilket som är vilket.
Ett tag funderar jag på om jag tycker att det finns något teflonaktigt i Perssons poesi. När det gäller andra som skriver på ett liknande sätt skulle jag möjligen tänka att de raljerar och därmed garderar sig mot att släppa in läsaren. Men nonsens har sina egna lagar; när man blir insläppt kan man inte säga hur eller varför man känner att man blir det. Som i det mesta av den poesi jag tycker om, sker det viktigaste i Skapelser mellan raderna.
En av Perssons nyskapelser är ”hjärnkorsett”; en sådan är han mycket långt ifrån att själv ha. Den som eventuellt översätter honom till ett annat språk har mycket roligt framför sig.
____________________
Skapelser
Malte Persson
Albert Bonniers, 2024
