Svenska gravdikter har traditionellt varit välvilliga mot de döda. Men under slutet av 1600-talet hände någonting: plötsligt började det dyka upp smädande gravpoesi med syfte att skymfa mottagaren. Varför? I månadens podd berättar litteraturprofessor Daniel Möller om sin bok ”Om de döda allt annat än gott”.
”Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Syndare. // J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.” Så skrev prästen Brynolph Hallborg om komministern Hans Bjugg, som även var hans svärfar, i mitten av 1700-talet. Den långa, kränkande gravdikten är exempel på en särskild slags poesi som uppkom i Sverige under 1600- och 1700-talet.
I Om de döda allt annat än gott skriver Daniel Möller, professor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Halmstad, om framväxten av de ”ärekränkande, burleska och infamhumoristiska” inslagen i svensk gravdiktning. På Tranströmerbiblioteket talade han och Henrik Sahl Johansson om syftet med de elaka och humoristiska dikterna – och hur det kom sig att de alls började skrivas.
Klicka på länken ovan för att lyssna på podden.
