I veckan upplaga recenserar poeten och kritikern Burcu Sahin Göran Sonnevis nya diktsamling Där allt är kontrapunkt tid. Hon läser boken i ljuset i av det omfattande författarskapet, men värderar också hur hans poetik står sig i förhållande till den unga och nya politiska dikten i Sverige.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Av Burcu Sahin

Om man läser Göran Sonnevis författarskap från början går det att se att han tidigt söker en form för att tala om det som inte ryms i språket. Hans dikter framträder genom negationer, som ett sätt att bereda plats för det som ännu inte finns. Det som är förknippat med prefixet o-, som alltsedan debuten Outfört (1961) ständigt återkommer i författarskapet i form av det omöjliga, det oavslutade och det oändliga. Det går att se som ett svar på tystnaden som föregår all form av skrivande och tillblivelse, men också som en etisk fråga.

Det omöjliga

Sonnevi föddes 1939 i södra Sverige, rakt in i ett världskrig som slutade med ett folkmord på Europas judiska befolkning i industriell skala. I en av de inledande dikterna från den senaste boken Där allt är kontrapunkt tid (2024) finns minnen från skyddsrumsövningar och av att lämnas ensam hemma bakom mörkläggningsgardiner. De döda, för vilka man kan ha ett lika stort ansvar som för de levande, är ständigt närvarande. I diktsamlingen Det omöjliga (1975) finns skuggorna som tillhör de döda “som finns kvar / överallt / i fängelsemurarna, lägerbarackerna, / halvt nedmultnade eller / nybyggda”. Den ständiga rörelsen mellan världens materialitet och mer ogripbara, abstrakta egenskaper visar sig genom dessa rader. Förintelsens skuggor tillhör kroppar som “kunde ha / varit människor nu, / om de inte / avvisats / vid gränserna”.

I hans förra bok För vem talar jag framtidens språk (2022), vilken skrevs under pandemin, manifesterade sig skuggorna istället i singular form. Där beskrevs en skugga som tillhör kunskapen om världen: språket, bildernas, musiken, sinnenas och matematikens ordning. Sonnevi skriver:

/.../

vår skugga är denna ordnings skugga
över den verkliga
världen, och skuggan
kan varken fånga
sitt föremål
eller sitt ljus

den växande, den
outtömliga källan

Någonting går förlorat i avståndet mellan skuggorna och kropparna, eller skuggan och världen, och det är som om det är där dikten blir till. Den outtömliga källan är själva språket, som Sonnevis senare böcker gestaltar genom sin flödande, ofta horisontella, form. Liksom i föregående bok beskrivs verkligheten som språket refererar till som större än språket, samtidigt som språket fungerar utvidgande av densamma. Det är ett språk som tar form på sidan som centrerad, fåordig dikt eller som narrativ, essäistisk, men ytterst rytmisk prosadikt, där växelspelet mellan gemener och versaler är utmärkande. Även det som inte står på sidan, det vill säga tomrummen, glappen, formar paus och andning. I diktsamlingen Där allt är kontrapunkt tid tycks de döda ha blivit fler, liksom frågetecknen, liksom krigen utan slut, som Sonnevi svarar på genom ett återkommande och rungande: ”Nej!”:

Det är absurt 
att jag skulle säga
ja till Imperiet
Mitt Nej är större

Detta slags negation handlar inte nödvändigtvis om omöjlighet, utan om vägran. Det vill säga, att som författare vägra ge sitt tysta medgivande till våldet eller det så kallade ”utbredda horisontella mördandet”, som det heter i en dikt från och nu! (1967). Där allt är kontrapunkt tid skrivs tätt inpå de första dagarna av kriget i Ukraina, och beskriver en förkrympt värld där både de geografiska och tidsliga avstånden vikts ihop: “Samma slags den urskillningslösa förstörelsens krigföring / som i Groznyj, Aleppo”. Sedan Vietnamkriget har Sonnevi ägnat sig åt att som författare vittna om ett våld som borde vara omöjligt. Det innebär att frågan om språkets förhållande till våldet är centralt i hans diktning. Första gången detta “Nej!” tycks dyka upp är i diktsamlingen Små klanger; en röst (1982). Diktsamlingen blev till genom arbetet med Dikter utan ordning (1983), som består av etthundra separata dikter skrivna 1959–83. Det är formbundna dikter i en enda lång svit, där jaget ger sig hän åt frågan om vad det innebär att vara en del av mänskligheten i form av en språklig varelse som utövar våld. Men hos Sonnevi ger denna uppenbarelse om våldets ofrånkomlighet inte upphov till uppgivenhet, utan snarare en möjlighet att agera:

Det som är språk i mig föds på
nytt och på nytt Ständiga, nya
kombinationer Där stabiliteten upp-
hör bryts detta spel, det som inte

kan finnas kommer Och vi befriade
i en ny möjlighet Varje språk är
utopiskt, varje begrepp, varje ord
Jag visste det från början, när varje

stavelse, ljud, brukade våld mot
mig, en annan Vita kom varje
fonems minsta delar, varje över-

gripande struktur Och jag värjde mig
Också mot att själv bruka detta våld
Återstod tystnaden Eller försöket att tala

I efterhand framstår beslutet som tydligt i författarskapet. Men vägran att bruka våld är inte bara politiskt, utan hör ihop med det personliga, inre livet. Möjligen kan det lyriska jaget hos Sonnevi förstås på det sättet, snarare än enbart som förmedling av detta inre liv. Det handlar om jagets relation till världen och andra människor. Dikten ”Nyåret 2023” i Där allt är kontrapunkt tid kretsar kring ett samtal om suicid som pekar ut denna relation:

/.../
Vi talade om rätten att ta sitt eget liv Jag talade
emot, sade att det gällde inte bara en själv
Att livet var större än det egna
/.../

Ett liknande resonemang om suicid inleder även Mirjam Touminens essäbok Besk brygd (1947), vilken forskaren Ylva Perera har undersökt i ljuset av Touminens antifascistiska engagemang under nazismen. Touminen skriver om hur stumheten är en förutsättning för bödeln som varje människa bär inom sig. Genom att erkänna det inneboende våldet hos människan och vägra såväl offrets som bödelns endimensionella roll, framträder ett insisterande på möjligheten att inte döda. Sonnevi beskriver detta erkännande i Dikter utan ordning:

För de som går under
tillhör jag bödlarna
Det finns inget sätt
att ställa sig utanför

Det oavslutade

Möjligheterna som beskrivs i Sonnevis dikter uppfattar jag hör ihop med det oavslutade livet, men även skrivandet. Det finns ett sorts upprättande av tiden i punkter läsaren konstant reser mellan, där vi plötsligt befinner oss bland sandliljor på Alvaret och året är 1997, sedan återigen postpandemin 2023 och så tillbaka till 1964 på Vallmovägen i Lund där fullmånen lyser innan en förmörkelse. Att tidigare dikter inordnas i ett nytt sammanhang, eller bildar nya samlingar är ett återkommande grepp hos Sonnevi, ta bara ”Det gäller oss. Dikter 1959-1968” som kom 1969 och sedan reviderades till ”Dikter 1959-1972” (1981) och återigen utkom i nyutgåva 2020.

Det oavslutade handlar om både livet och språkets flyktighet, som de många fjärilar och fåglar som figurerar i Sonnevis dikter. Motsägelsefullt nog förankrar de dikten i en igenkännbar värld.  Jag letar efter dikten med tornsvalor i Där allt är kontrapunkt tid men hittar den inte, de verkar flugit iväg, och har kanske landat i en annan dikt, den som finns i Oavslutade dikter (1987):

/.../
Vi ska tala med varandra bland
de döda
Också på utdöda språk
Tornsvalornas höga, skrikande linjer,
bågar
Lyssna här, nere vid
myrans fot Trampet av många fötter

/.../

Fåglarna får oss att lyssna, och anta andra perspektiv: myrans och kollektivets. Men lyssnandet handlar också om uppmärksamhet och musik. Det oavslutade skulle kunna karaktäriseras som det Sonnevi kallade för “det tredje” i diktsamlingen Mozarts Tredje Hjärna (1996), likt negationen ett utrymme där något ännu inte finns men börjar ta form. Det oavslutade skulle också kunna betraktas genom fugan som form, som det oupphörliga arbetet med ett visst antal röster (kontrapunkt), frågor och teman som onekligen återkommer i författarskapet. I Där allt är kontrapunkt tid skriver Sonnevi om “intets fuga”, om punkten som rymmer både blivande och utplåning samtidigt:

Som i ett Mozartmörker
som fanns
före tiden
före oändligheten
före noll

Det finns musik med “utplåningspunkternas / klanger av mörker”, men också “den oföreställbara tonen” och “den klingande tonen”, som ger upphov till en motrörelse. I en annan dikt figurerar Mozarts divertimento för stråktrio. Där beskrivs hur varje stämma är ensam, men att de en efter en träder fram mot oändligheten. De talar med varandra med stor ömhet, med tillit och skärpa:

/.../

Vad säger de
Att kärleken är möjlig
Att den föds gåtfullt
tvärs genom det förstörda
Genom de psykotiskt
förvridna kropparna, tvärs genom
hämnden, ohjälpligheten
efter den yttersta kränkningen
Att det inte borde vara så
men att det är så
Att den kan ta sig alla former

Kanske är det det som är det ohjälpliga
i oändlighetens kärlek

Det oändliga

Sonnevi hör återigen de döda tala med varandra i dikten “Jordens ansikten ska komma” som står att läsa mot slutet av Där allt är kontrapunkt tid. Jaget ser hur de viskar till varandra, “över avståndens oändlighet”, medveten om att det bara sker inuti jaget, i språket:

/.../

Men jag har att utföra detta Om inte
jag gör det, gör ingen annan det Och det
måste göras För att skissera
den djupare ordningens avgrund Allt djupare

/.../

Här vill jag protestera mot tanken om att ingen annan gör det, det vill säga: lyssnar till de dödas krav och svarar genom litteraturen. Tvärtom är det många som skriver med samma utgångspunkt. Den stora skillnaden tycks vara vilka som tar på sig denna uppgift. Det stämmer förvisso att den etiska hållningen som genomsyrar Sonnevis böcker åtminstone inte längre är given i den svenska litteraturen, inte för författare som inte själva drabbats direkt av krig och statligt våld. Men uppslutningen bland författare, förläggare och översättare till stöd för Ukraina har varit stor, med utgivningar av poeter som Ilja Kaminsky och Valzhyna Mort, samt antologin “Under Ukrainas öppna himmel” (red. Kholod Saghir och Mikael Nydahl, 2022). Även nu utkommer “En viktlös skärva av tid i Gaza” (Aska förlag, 2024), en poetisk antologi till stöd för Palestina. Det är svårt att säga ifall det var fler förr, som gjorde världens angelägenheter till sina i det egna skrivandet, än det är nu. Det verkar åtminstone som att det senaste årtiondets diskussioner om tolkningsföreträde och appropriering i litteraturen har skapat en viss beröringsskräck, men det handlar nog minst lika mycket om föreställningar om godhet och hur den politiska utvecklingen sett ut i Europa, där yttrandefriheten är på tillbakagång. Den förkastade godheten känns mer som ett sätt att rättfärdiga moralisk apati och individualism, förtäckt som en generationsskillnad. Därför är det uppfriskande att läsa Sonnevi, och det känns hoppfullt att se en människa fortsätta insistera på en grundläggande förståelse för en mänsklighet som inbegriper skillnad. Där det främmande finns både i andra och en själv.

Sonnevi skriver själv om “ohjälplig identitär / uppsplittring” i dikten “Uppstigandets dag; 2023”. Där finns vardagens morgon där jaget väcker sin livskamrat, som inte sällan tilltalas direkt i dikterna:

/.../
Asparnas löv ännu gulbrunt Jag gör iordning
morgonmålet, går sedan upp till sovrummets mörker
och väcker dig Du sover djupt, med ansiktet
nästan dolt Du vaknar förvånad Jag läser sedan
om den politiska cirkusen, om utflippad, rå
sexualitet Undrar vad detta är i det stigande

/.../

I dikten nämns också ”Israels frånvarande konstitution”, och jag kommer på mig själv med att undra om och hur Sonnevi kommer att skriva om Gaza, om palestiniernas öde, om ännu ett krig. Men också om motrörelserna, om studenterna som ockuperar universiteten och demonstrationstågen som slingrar sig genom hela världens städer. Sonnevis litterära etik är existentiell, men den är också socialistisk, vilket innebär ett insisterande på en möjlig morgondag, även om kampen för rättvisa tycks oändlig. Det är en oavslutad kamp. I väntan på boken och frigörelsen som förhoppningsvis ska komma läser jag om ett par rader i Bok utan namn (2010):

I televisionen innan vi går och lägger oss finns blodiga barn från
Gaza Guds oändlighet har ingen gräns Hårdheten, hos alla parter,
har ingen gräns Vi lever inneslutna i denna oändlighets diamant

________________________

Göran Sonnevi

Där allt är kontrapunkt tid

Albert Bonniers, 2024

Fotograf: Fredrik Hjerling