Danske poeten Rasmus Nikolajsens diktsamling Svart strömmande dröm är det senaste av hans alster att översättas till svenska. Sofia Roberg möter en poet med ekokritiska förtecken som vet att balansera mellan det återhållna och det sentimentala.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV SOFIA ROBERG
Han har kallats metaformästare och den danska samtidslitteraturens främsta lyriker. Rasmus Nikolajsen, född 1977, har plockat upp tråden efter Inger Christensen, sägs det. När hans nya bok Svart strömmande dröm kommer ut på svenska på Flo förlag i översättning av Nils Sundberg, pitchas den till och med som ”en läsupplevelse för dig som älskar Inger Christensen!”. Provocerande säljigt, i min mening. Men – tvingas jag erkänna – inte helt osant.
Jag har tidigare imponerats av Rasmusens Tillbaka till onaturen (2016, översatt till svenska 2024 av Michael Larsson) och överrumplats av hans versberättelse Kanske själen (2022, översatt till svenska 2024 av Oscar Rossi och Nils Sundberg). Till formen påminner Svart strömmande dröm mest om Hvad skal vi med al den skønhed? från 2018 – båda böckerna består av en eller enstaka meningar, svindlande och vindlande genom metaforrika betraktelser av naturen och den mänskliga existensen.
Den aktuella diktsamlingen börjar mitt i farten, med ett och:
Och vi sitter i en trädgård
som vi lånat så ofta att
vi lätt kan få för oss att den
är vår och dricker snabbkaffe
och låter tankarna sväva,
varje mening bär sin egen
död i sig, tänker jag och vi
betraktar fjärran vita molns
broderier, fjärran vita
molns utsuddade meningar
/…/
Jag tvingas välja en slutpunkt för citatet men hade kunnat fortsätta hur länge som helst, eftersom bilderna sömlöst rör sig vidare utan uppehåll. Detta poetiska flöde uppkommer dock ur en strikt ordning: precis som i flera tidigare samlingar begränsar Nikolajsen sig till åtta stavelser på varje rad, åtta rader per sida. Det rör sig alltså om den danska genren systemdikt, den som Christensen var mästarinna i. Systemdiktning innebär kort att poeten på förhand sätter upp ett system som skrivandet måste underordna sig. Inte helt olikt de traditionella versmåtten, alltså, men med en större frihet i det initiala skedet. Systemdiktningens uppkomst på 1960-talet hängde också samman med en lika delar systemteoretisk som systemkritisk rörelse: det vill säga, man intresserade sig för att tänka i system – språket som system, samhället som system – men man ville genom detta samtidigt undergräva den rådande ordningen och undersöka om inte de sociala systemen kunde konstrueras annorledes.
Nikolajsens system är visserligen mindre komplext än de Christensen gör bruk av i Det och Alfabet, men likheten ligger i att båda använder dessa begränsningar på ett närmast genomskinligt sätt: systemet hamnar inte i förgrunden av läsningen. Snarare verkar systemet främst fungera som en metod för poeten att avgränsa sig och rikta om sin blick. Då vi lever i en överflödande värld, vad ska vi välja ut att skriva om? Hur ska stoffet formas så att kartan, så att säga, inte täcker världen? Här kommer systemet in som en extern kraft som i dikten får representera en överindividuell, kanske till och med mer-än-mänsklig ordning.
För liksom Christensen i Alfabet är Nikolajsen mån om att öppna upp sig för det planetära, för den mer-än-mänskliga värld som vi alla delar. I denna värld bär allting på mening: i citatet ovan är molnen först broderier, sedan skrift. ”Jag skriver som vinden / som skriver med molnens / rofyllda skrift” diktade Christensen, i Ida Lindes och Marie Silkebergs översättning. Föreställningen om poetens arbete som en förlängning av naturens kreativitet har gått i arv till de samtida ekopoeterna. Kanske också tanken om skrivandet som en sorts omsorg om världen. Om människan inte fanns, vem skulle då gå runt och säga att världen är vacker, som Nikolajsen frågade sig i Tillbaka till onaturen.
Och ja, att läsa Svart strömmande dröm är lite som att följa molnen på en sommarhimmel: de går samman och skingrar sig, hela tiden på väg mot nya former. Samlingen består av tre delar. Den första, som tar sin utgångspunkt i trädgården, handlar om döden. Nästan som ett försvar mot en outtalad anklagelse, förklarar diktjaget (eller snarare dikt-viet), att anledningen att de älskar trädgården inte är att döden inte finns där – den är alltså inte ett paradis befriat från allt lidande – utan att trädgården tvärtom är platsen där de kommer som mest i kontakt med döden. Dels genom de fenomen som har sin plats i naturens väv: en räv äter en skarv, en katt en koltrast, man trampar på sniglar, fjärilar bär sin död på vingen (en allusion på Christensens Fjärilsdalen), dels för att viet alltid verkar befinna sig där när de nås av dödsbesked. Den här gången är det diktjagets mormor. Hennes sista stund i livet återberättas, förmedlat genom modern som i sin tur återger vad mormoderns väninna har berättat för henne.
Dikten rör sig lätt, i vindlande metaforrika meningar, mellan diktandets nu, reflektioner kring naturens villkor uttryckta i en serie naturbetraktningar, och mormoderns plötsliga död. ”jag tror fortfarande inte / hon förstår vad som hände, jag / tror fortfarande hon tror att / hon är på väg till ett bröllop” – så avslutas den första dikten i en öppenhet kongenial med dess inledning.
Nikolajsen söker sig till de existentiella frågorna, de om livet, döden och själen. Och skönheten. I en essä från 1979 skriver Inger Christensen att vi måste satsa allt på ”de vackraste, de omständligaste och mest lärorika omvägarna till målet”. Detta är en sorts poetik, grundad i en biofysiskt formulerad kosmologi: människan är en del av det jordiska livets försök att mildra chockvågorna från solen. Vi förmildrar och förskönar nedbrytningen genom vår existens. Jag blir alltid upprymd när jag läser denna essä av Christensen, eftersom hon där formulerar en mjuk men stark motvikt till en världsbild och politik som utgår ifrån brist och stramhet som verklighetens villkor. Men det är ju ornamenten, det överflödiga, omvägarna, som är själva meningen med allt! Naturen snålar inte, titta bara på ett gullregn som blommar i maj. När jag läser Svart strömmande dröm påminns jag om denna poetik, för Nikolajsens dikter iscensätter så tydligt hur poesin, när den är som bäst, fungerar som ett uppskjutande: vi vandrar genom metaforer och associationer, långsamt framåt, tills vi kommer till slutpunkten, döden.
Den andra delen av samlingen, som är kortast, är möjligtvis samlingens svagaste – den är i alla fall mest återhållen och kretsar kring omsorg och generationernas växlingar. Dottern skjutsas till skolan, diktjaget är rädd att förlora henne när hon springer ut i gatan, och så en tidstypisk ekopoetisk reflektion: ”och hur ska vi / som har fördärvat planeten/ kunna uppfostra dem som ska / rädda den?”. Här blir dikten mer didaktisk, och därmed en aning tråkig.
I nästa avsnitt sätter Nikolajsen fart igen, spänner bågen och kastar sig ut i svindlande skildringar av havet, himlen, kärleken, längtan efter en bättre värld och ett bättre liv tillsammans. Här ställs vi:et i centrum, dikten kretsar kring allas förbindelser med varandra, och utgångspunkten är havet:
Och det är som om något i
oss drar oss ner mot vattnet, som
om vi har ett litet hav i
oss som vill ut och blanda sig
med det stora havet
/…/
Havet figurerar återkommande både som metafor och konkret badplats genom dikten, och diktens vi kastar sig ut i en serie metamorfoser: de tar på sig grismasker, blir växter och bin som ”pollinerar pappret” (vilket får mig att tänka på Rilkes sentens om att diktare är det osynligas bin), och drömmer om att förändra både samhället och sig själva – men undrar var denna förändring ska ta sin början. ”vi har / ordnat plats i trädgården för / käringtand och ängsvädd och i / sinnet för silverfiskar”, skriver Nikolajsen, och det är väl så förändring sker: i det inre och yttre samtidigt. De ”vill vara mer natur” och klär ut sig till ”vargar, klöverblommor / och vattennymfer”.
Sviten rymmer också tankar kring poesins roll i denna omkalibrering av vår relation till den mer än mänskliga världen som diktens jag, eller vi, vill uppnå: eftersom människan möter sin omgivning med språk, behöver vi poesin som ett redskap för att förfina och förändra språket. Alltså: poesin som en omsorg om världen. Det är alltså inte en unik ekopoetisk insikt, men verkställandet av denna poetik är synnerligen lyckat i Svart strömmande dröm. Jag ser min omgivning skarpare efter att ha tillbringat tid med de här dikterna. Dagarna ligger framför mig som ”ärtor i öppen skida” och när sensommaren kommer, kommer jag att tänka på plommonen som trädets drömmar. Samtidigt kan jag föreställa mig att det finns de som värjer sig mot den här typen av dikt; blir det inte lite för vackert ibland? Dikterna befinner sig hela tiden på gränsen mellan det skarpsynta och det sentimentala, det överlastade och det minutiösa. Nikolajsen är inte rädd för klichéerna. För mig är det just där en sällsam energi uppstår. Skönheten inte som ett ytskikt utan som en inneboende aspekt av livet vi delar.
Det som börjar med döden i trädgården slutar alltså i något av ett ekopoetiskt manifest, men ett vindlande och lågmält sådant. Framför allt ligger betoning på gemenskapen, på vikten av att vårda våra relationer med omgivningen – såväl våra närmaste människor som de platser vi bebor, och de ickemänskliga varelser som vi delar dem med. Jag när inga villfarelser om att det är poesin som kommer att rädda världen, och det gör nog inte Nikolajsen heller, men i det finstilta arbetet med att vårda relationerna till vår omgivning kan den kanske göra en skillnad. Jag har lust att dela ut denna nätta lilla diktsamling i present till alla jag känner! Alltså: förlaget har inte fel, det här är dikt för oss som gillar Inger Christensen.
_______________________
Svart strömmande dröm
Rasmus Nikolajsen
Flo förlag, 2026
