Madeleine Gustafsson har sedan 1960-talet varit en av våra mest stilbildande litteraturkritiker, översättare och essäister. Nu kommer hennes tre diktsamlingar ut i samlingsvolymen En underlig plats. Hedvig Ljungar tillbringar några veckor i Gustafssons närhet och känner hur en ond rygg läker i takt med att dikten löser upp skillnaden mellan dröm och verklighet. Att vistas där är en frist, skriver hon om Gustafssons utopiska gränstillvaro.
Av Hedvig Ljungar
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]”Vad är detta för en underlig plats?”
Så inleder Madeleine Gustafsson en dikt i Fång-lada – en av tre diktsamlingar som ingår i samlingsvolymen En underlig plats. Dikter 1979–1993, som nu ges ut på Ellerströms förlag. Utöver Fång-lada (1993), Solida byggen (1979) och Vattenväxter (1983) innehåller boken också fyra korta prosatexter. 156 sidor poesi – och ett fint efterord av Nils-Aage Larsson.
Ja, vad är detta för en underlig plats? Medan jag läser Gustafssons poesi dyker frågan ideligen upp. I och utanför texten. Februari blir mars, och på väg mot konditoriet för att köpa semlor halkar jag på en isfläck. Jag blir liggande på gatan ett tag, innan två vänliga människor hjälper mig på fötter. Ryggen måste röntgas, men det vet jag inte då, när jag trots allt stapplar mig fram till konditoriet. Där kommer den över mig igen på sitt dubbeltydiga vis: Vad är detta för en underlig plats? Nyfiket, och samtidigt avvaktande. Gästar man verkligheten – släktmiddagen, dikten, röntgensalen – med denna särskilda fråga innebär det nämligen inte att man vilt störtar fram för att syna gruset på marken och hålla upp stenarna mot ljuset. Snarare blir man stående i dörrposten. Ordet underlig har ett värderande drag. Underligt är det som är säreget eller apart, och inför det kan man ha goda skäl att känna skepsis.
Men med det underliga kommer också en riktning mot någonting som kunde vara mera (upp)riktigt än det som syns på rätsidan. I det underliga ryms en utopi: det ännu icke föreställda eller fastställda är också det som ännu är möjligt. Och just där – mellan avig och rät, vakenhet och dröm, nyfikenhet och avvaktan, synligt och osynligt – bränns det i En underlig plats.
Så låt oss börja där, på gränsen, men inte i Fång-lada utan i Vattenväxter:
En lukt sötaktig frän, säger nässlor älggräs, säger strävt klibbigt sticks hästflugor, vått Nedanför ladan, det är den bortglömda platsen. Sumpmarker i förfall. Ovanför är backe, svalor, rymd, ett slätare gräs som går mot rött och doftar först vid beröring, malört, kummin. Nedanför ladan finns hallon, sötma och beklämning. Baksida, framsida. Avstånd: fyra meter, höjdskillnad: enochenhalv. Nog att klyva en värld, börja ordna.
För att gränser ska finnas måste det också finnas sidor, och som en korsett sträcker motsatsparen upp den här dikten, vars fyra första strofer får läsaren att närmast fysiskt förnimma den sumpiga unkenheten, stumheten som kommer i huden av ett svällande bromsbett. Märker ni? Sinnlighet i blixtbelysning.
Och så de två insprängda ”säger”, som tycks ladda det redan så onomatopoetiska språket – ”nässlor”, ”hästflugor”, ”klibbigt” och ”sticks” är alla exempel på ord vars innebörd förstärks när de uttalas högt – med ännu mera mun. Det är en otäck plats, den bortglömda nedanför ladan. Samtidigt är det också där som julis röda guld prunkar, hallonen, av ”sötma och beklämning”. Det är den ena sidan.
I diktens femradiga mittenstrof har vi den andra sidan: backarna, svalorna, rymden. Ord som inbegriper avstånd, integritet. Ord med mjuka bokstäver som m. I bjärt kontrast till det inledande klistrande och kroppskvalmiga. Fladdrande pappersdrakar i långa snören på den ena sidan. Hinkar med rykande tjära på den andra.
Titeln till dikten är ”Skillnad”, och utöver den kontrast som Madeleine Gustafsson så skickligt tecknar mellan den första och den andra delen av dikten framträder skillnadstematiken som tydligast i det sista styckets skräckinjagande hypotes: detta att världen vore möjlig att klyva. Även här skärps förstås konturerna kring tanken om ordning av det otämjda i sommarorden från nyss. Hallon. Malört. Kummin.
Två sidor finns, alltså: bak och fram. Och samtidigt tycks dikten vitta om det alldeles motsatta. För är inte hallonsnårens belägenhet i sumpen beviset för att hypotesen är ogiltig? Om det vackra växer i förruttnelsen är världen inte alls möjlig att klyva. Och om världen är oklyvbar borde det betyda att man åtminstone kan hoppas på att den är hel – tänka sig helhet som möjlighet.
Där finns utopin i det underliga.
Madeleine Gustafsson (f. 1937) är en av våra allra främsta kritiker och översättare från tyska, franska och italienska. Hon är hedersdoktor vid Göteborgs universitet och ledamot i Samfundet De Nio och har sedan 1960-talet skrivit litteraturkritik i bland annat Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin. Som författare har hon fyra essäsamlingar och tre diktsamlingar utgivna, varav samtliga tre alltså ingår i En underlig plats.
Sinsemellan har de tre diktsamlingarna både stora likheter och olikheter. Inte minst skiljer sig de två första från – den i mitt tycke särskilt tankeväckande – Fång-lada, vars texter kunde betecknas som ett slags kortprosa. Här finns ett svartsynt drag, där Gustafsson närmar sig det absurda och paranoida. Som i texten ”När folk ska ut och ersätta benmärgen”:
”När folk ska ut och ersätta benmärgen.” Drömmen sorterar sammanhangslösa ord i syntaktiskt korrekta ramsor, alltså...? Alltså ligger de syntaktiska strukturerna ”djupare inbäddade” i hjärnan än orden, dessa godtyckliga benämningar som kan fladdra bort, av ett slag, en vind, en glömska... Och samtidigt: dessa meningslösa ramsor representerar troligen ett mellanstadium, frusna, ertappade mitt i meningsbildningsprocessen, under själva bläddrandet efter de ”rätta” orden, som kanske ligger ”näst” eller ”nästnäst” – såtillvida har antagligen Freud rätt, det är principiellt möjligt att repa upp från andra hållet, om associationskedjorna håller.
Jämfört med språkspelet i Vattenväxter är det i Fång-lada fråga om ett slags strid medvetandeström av betraktelser på gränsen mellan vakenhet och dröm. Även om (mar)drömmen också är en av de gemensamma nämnarna mellan de tre diktsamlingarna. Ofta ger den – och även husmetaforen – impulser till gestaltning av instängdhet. Otaliga dikttitlar i alla tre böcker bygger på variationer av orden ”dröm” och ”hus”.
Om det finns en väderlek i drömmarna är den kvav och febrig. Diktjaget kan till exempel vara instängt i ett flygplan på väg att krascha (i vilket hon, trots att hon kände till att planet var överbelastat, naturligtvis ändå tog med sig en kakelugn) och för den som själv hemsöks av mardrömmar är det lätt att spegla sig i fraser som: ”Vända om är uteslutet, jag är fastkilad. Måste upp ur sömnen för att inte kvävas.”
Det är känt att drömmen är ett svårt ämne för text, eftersom drömskildringar ofta blir svävande. Men hos Gustafsson är allting mycket exakt, kanske för att själva tilltaget att skriva om drömmen också inbegriper ett redovisat glapp mellan ordet och bilden, eftersom ”[o]rden finns på en annan nivå”:
Hur minns man en dröm? Det finns ett flöde av bilder; jag ser dem eller rättare sagt jag är dem, och så, under uppvaknandet, den oerhörda ansträngningen att finna ord, att skilja mig från bilderna för att kunna hålla dem kvar. De vill bort. Vad som slutligen återstår är bara orden; om de täcker bilderna får jag inte veta, eftersom bilderna går upp i dem.
Ur detta slags inre samtal som också reflekterar skrivandets vedermödor – att språket är så futtigt i förhållande till allting annat, att det också i fråga om språkets relation till livet finns en gräns mellan fram- och baksida – väcks ibland en kraftfull ilska: ”ett raseri så blodtörstigt, så förintande våldsamt att det inte kan gälla vare sig yttervärld eller mig själv utan just själva förbindelsen, mig-i-världen, detta-att-existera.”
Som en parallell till mardrömmarnas hot om utplåning skildrar flera texter en utsatthet som gäller djur – och där människan istället spelar den hotande rollen. Plötsligt har man ett lejon i hemmet som man stänger in i en bur. Av okänd anledning sänker man ned ett föremål i en skål med guldfiskar så att alla fiskar utom en sjunker till botten. Den som är kvar hoppar ut ur skålen och kastar sig sprattlande mot väggarna runt om i rummet. Här vänder mardrömmen vrångsidan ut och synar en annan sorts gräns: maktbalansen mellan överordning och underkastelse.
I dikten ”En tanklös gest av ömsinthet” tar diktjaget hem två sälar från ett världshav som hon lägger i lägenhetens badkar. När hon kommer tillbaka till badrummet har den ena sälen tagit sig ut och krupit in under karet: ”det enda som sticker fram är hennes kraftiga, kloförsedda labbar vid kortändan intill golvbrunnen”. Diktjaget inser sitt misstag – hon begår ju ett övergrepp – och tar bilen till Mälaren för att släppa ut djuren. I vattenbrynet ligger en kantrad segelbåt utan människor, men inifrån skrovet hörs en pipande hund. Diktjaget tar på sig att rädda hunden, och läsaren lämnas med frågan om det ligger till så med gärningar att det går att lägga dem intill varandra, att en god gärning kan överskugga en tidigare tanklös. Den filosofiska dimensionen av Gustafssons poesi är – som Nils-Aage Larsson betonar i sitt efterord – på det hela taget ständigt närvarande: ur en sältext kortare än en sida extraheras ett etiskt spörsmål.
Som en förlängning av detta avslutas boken med de fyra sista prosadikterna ”Andra platser”, som tillsammans bildar ett kalejdoskop över ett antropocent tillstånd. I texten ”Berlin Zoo” möter diktjaget en instängd ökenräv och: ”känner denna särskilda sorts skam, av otillåtet övertag som man kan känna inför dem om vilka man vet något som de inte vet. Asymmetrin, den skändliga.”
Texten ”Lago di Como” beskriver i sin tur en gräslig fågelfälla vid den italienska Comosjön, belägen i en dunge av träd där det växer en särskild sorts bär. Kattlik är uppträdda i trädgrenar för att avskräcka andra djur än flyttfåglar att slå sig ned. När flyttfåglarna landat i träden och börjat äta av bären kastar människorna vita, platta stenar mot dungen så att fåglarna dyker mot marken. Där fångas de in i nät.
Jag lever med En underlig plats i veckor, och under tiden blir ryggen, som inte var allvarligt skadad, bättre. Även om kontakten med marken blir annorlunda när varje steg sänder tidigare okända smärtsignaler till nervsystemet. Det ger ett mycket konkret perspektiv på det blodtörstiga raseriet över ”själva förbindelsen, mig-i-världen, detta-att-existera.”
Jag återvänder till hallonen. Till hästflugor, vått. Att gästa Madeleine Gustafssons underliga platser innebär, tänker jag, just det: att beträda gränstillstånd som förskjuter föreställningen om världen som möjlig att ordna. Den underliga plasten är på det sättet en frist, eftersom tillvaron där är såpass underlig att kunskap inte går att fastslå. Där glittrar och glimmar det utopiska igen. Det underliga har ju också att göra med det förunderliga. Som i följande befrielsedikt, vars förlösande slutstrof får stegen att lätta:
En mycket liten elefant ligger hopkurad på ett trappsteg och knyter snabeln hårt om min sko när jag sätter ner foten. Sen blåser han in luft i skon så den vidgas och jag kommer loss. /.../
____________________ En underlig plats Madeleine Gustafsson Ellerströms, 2023 Fotograf: Håkan Lindgren
