Ulf Karl Olov ”UKON” Nilssons vildsinta, spretiga dikter i Jag är ingen mördare består av listor, förkortningar och anarkistiska versaler. Emellanåt är de psykoanalytiska lekarna roligare som idé än som läsning – men när UKON är som bäst fungerar hans poesi som en sista välriktad knuff när man redan tror sig ha fattat grejen.
Av Jonas Brun
Det börjar med en japansk hovdam som föddes på 900-talet. Den första dikten i Ulf Karl Olov Nilssons (också känd under akronymen UKONs) nya diktsamling Jag är ingen mördare har titeln ”Symmetriska dagar” och undertiteln ”efter Sei Shōnagon”. Shōnagon är författare till Kuddboken, en samling korta texter som blandar scener från hovet, anekdoter, observationer och, förstås, listor. Det är för listorna hon är berömd. Här är ett exempel på en lista ur Kuddboken, i Vibeke Emonds översättning:
Eleganta saker: En vit rock över en ljust purpurlila undre dräkt. Den fläcknäbbade andens ägg. Krossad is med söt vildvinssaft i en ny metallskål. Ett radband av kristall. Blåregnsblommor. Snö på plommonblommor. Ett förtjusande sött litet barn som äter bär.
Det är det oväntade och exakta som utmärker Shōnagons listor. Om exemplen vore för givna skulle listan bli lika trist och praktisk som inköpslistan som hänger på mitt kylskåp där det står: ägg, tomater, choklad, mjölk, tvättmedel och torskblock.
Varför inleder UKON Jag är ingen mördare med att åkalla Sei Shōnagon? Kanske för att ge en erkännsam nick mot en litterär föregångare. UKON skriver också gärna i listform, även om de stilistiskt ofta är mycket olika Sei Shōnagon listor, som andas espri och förfining och en sval humor. UKON:s listor tenderar att accelerera och gå till överdrift. Som i en titellös dikt placerad mot slutet av Jag är ingen mördare. Dikten inleds med raden ”Jag har inte mördat en enda människa” och radar sedan upp försäkringar om alla sätt som diktjaget inte dödat någon:
/…/
Jag har aldrig jobbat i hemtjänsten och kvävt gamlingar
till döds med kuddar.
Jag har inte jobbat som allmänläkare och skrivit ut
dödliga doser fentanyl.
Jag har inte låtit mina barn teckna enorma livförsäkringar
och sedan skridit till verket.
Det var inte jag som dödade mamma och pappa.
/…/
Efter hand förskjuts försäkringarna om att inte ha dödat mot sätt att ta inte bara ta en, utan massor av människor, av daga: ”Jag har personligen aldrig använt mig av någon atombomb.” Dikten slutar sedan i det mest misstänkte bedyrandet av alla: ”Jag är oskyldig”.
Vad är anledningen till att insistera på att man inte är en mördare, och inte bara en gång, utan gång på gång? Varför säga vad man inte är? Det är något skumt med utsagan. I Röstautograferna från 2019, en essä om röst, språk och poesi, reflekterar UKON över den här typen av skumma, insisterande utsagor:
/…/
I samband med skådespelares poesiuppläsningar har jag förvånande ofta noterat att de bedyrar att de läst den poet de ska recitera ett helt liv – som bevisföring för att de är existentiellt förankrade i texterna. Dessa ständiga försäkringar förutsätter ett tvivel som visar sig i form av det Freud kallar Verneinung, det som på svenska numera brukar översättas med det inte helt välklingande negering. Ett trovärdighetsproblem uppstår således när någon i alldeles för hög grad vill framställa sig som poesiälskare, vilket får oss att tvivla på saken.
*
Det är därför du aldrig opåkallat ska säga ‘Jag är inte bitter’ eller ‘Jag vill inte hoppas på för mycket’ om du inte vill visa att du är eller gör just det.”
Det rör sig med andra ord om en mer raffinerad form av skolgårdsklassikern: Den som sa det han var det. Eller i det här fallet: Den som att han inte var det, han var det. Utsagan avslöjar den som uttalar den, i en människas språkanvändning finns glapp som öppnar mot det dolda i henne – en klassisk psykoanalytisk tanke. Och förutom författare och översättare är UKON även verksam som psykoanalytiker. Psykoanalysen i allmänhet och Freuds texter i synnerhet är ett bärande element i hans författarskap, både på ett rent konkret plan – i diktsamlingen Stammar från 2002 finns till exempel en sorts cut-up-dikter med Freuds fallbeskrivningar som råmaterial – och ett idémässigt. I Jag är ingen mördare leker UKON med Freuds teori om dödsdriften.
Jag är ingen mördare är uppbyggd av tre sektioner, där del ett och del tre är sammansatta av olika dikter, medan samlingens mittparti utgörs av en enda lång dikt, som heter ”Blåsan”. I en not till ”Blåsan” skriver UKON: ”Sigmund Freud introducerar det kontroversiella begreppet dödsdrift i sin artikel ‘Bortom lustprincipen’ från 1920. Där spekulerar Freud i hur liv uppstod på jorden och talar om den ”blåsa” (’Bläschen’) som blir platsen för det allra första organiska livet.”
Blåsan har ett hölje eller membran som skiljer det från yttervärlden, men inte mycket mer än så. Freud använder tanken om den här urblåsan i ett resonemang där han försöka belägga att det i allt levande finns en rörelse som strävar från det organiska, det vill säga det levande, mot det oorganiska, det vill säga det döda. ”Blåsan” gör den här tänkta urorganismen till huvudpersonen. I diktens inledande rader är blåsan mest en tolkning av Freuds urblåsa:
Låt oss föreställa oss en Blåsa fylld med en retbar Substans.
Vi kan betrakta denna Blåsa som helt konkret, som Monomeren, den molekyl som Allt Liv på Jorden lär härstamma från.
Blåsan kan representera ett SpädBarns Psykologiska UtVeckling. Eller den Psykiska Apparaten som sådan. Eller det som finns Innanför Huden. Eller, mer komplicerat, ett Hem. Eller Mänskligheten.
/…/
Notera de spretande, anarkistiska versalerna. De liksom skär sönder texten, gör den hackig, som om orden spjärnar emot att bilda grammatiskt korrekta meningar, lite som blåsan spjärnar mot livet. UKON stannar inte vid att tolka Freuds blåsa utan drar raskt bilden vidare i nya riktningar. Blåsan går från att ligga i en burk med näringslösning till att plötsligt vara en både plågad och frossande samtida individ:
/../.
Blåsan med ett tråkigt Jobb med usla AnställningsVillkor. Blåsan med svindyr BostadsRättighet och Löjliga Lån. Blåsan känner sig BakBunden.
/…/
Blåsan tittar på Bilder av BarnMissHandel, VåldTäkt, TorTyr, PornoGrafi, AlleHanda Gore som AtomKlyvning, ProteinShake, Vispad Äggula.
/…/
Längre fram i dikten dyker det upp ett CancerGäng, som tycker att gift och strålning är bra, eftersom det dödar döden. Blåsan glömmer ungarna på dagis. Blåsan är en svikare och idiot. Den förmänskligade blåsan halkar frustrerad runt i tillvaron, strandar mot en nivellerad vardaglig torskblocksbesvikelse och driver sedan vidare, lika rörande som irriterande.
Jag blir på gott humör av den här dikten. UKON drar Freuds bisarra blåsa för långt, smackar på för mycket och visar att det utskällda greppet ”tårta på tårta” kan resultera i något riktigt smaskigt. Blåsan må vara på väg mot döden, men den här dikten vet jag aldrig var den är på väg.
På ett ställe i UKONs tidigare nämnda essä Röstautograferna finns en passage jag läser som en poetik:
/…/
Språket har en förfrämligande sida. Språket är inte vårt eget, det är våra föräldrars; det tillhör sammanhanget vi föddes in i. Vi härmade det och vaknade i det som människor.
Vår röst, vårt tal, är ett slags maskin, en grammatisk maskin som sköter sig själv. Vi vet aldrig vad vi ska säga förrän vi har sagt det. Det är inte (bara) vi själva som talar när vi talar.
Vi måste röra oss inuti de givna ramarna, inuti språket, men så småningom kommer vi också att vilja skapa ett avstånd. Det är inte när vi kan benämna saker som vi lärt oss prata utan när vi gör något mer med dem. Vi kan tala med vår egen röst när vi lärt oss ljuga, leka, när vi hittar på något nytt, när vi vägrar, när vi blir överraskade av det vi själva säger.
En analogi: Barnet knuffar ett yngre syskon upprepade gånger. Det får en tillsägelse av sina föräldrar och tittar förvånat upp, sedan knuffar det syskonet en sista gång innan det slutar. Den sista knuffen betyder: ja ja, jag ska sluta, men jag gör det inte för att ni säger det, det är mitt eget beslut.
Vi måste skriva poesi som vore det den sista knuffen.
Separationen från systemets alienering.
/…/
UKONs poesi utgår ofta från någon välkänd form och knuffar på den. Ett exempel i Jag är ingen mördare är dikten ”Omdömen”, som härmar omdömen av varor och tjänster på internet. Här är det inte fönsterputsning eller gräsklippare som bedöms, utan handgranater, dödshjälp och hela kontinenter. Resultatet blir förstås dråpligt:
Köpte en stor och bra handgranat. Suveränt bemötande. Och kunniga säljare.
/…/
Dödshjälp AB var mycket omtänksamma och tillmötesgående. Jag kände att mina föräldrar var i trygga händer.
/…/
Jag skulle inte rekommendera någon att söka jobb i Asien. Arbetstiderna ändras från ena dagen till den andra utan att man blir informerad.
/…/
I vissa stunder finns det något i UKONs dikt som påminner om tidskriften Mad (i salig åminnelse). En liknande vildsint knäpphet. Men ibland blir diktens vitsighet inte mer än vits, känns lite sliten, väl given – en humorns tomma kolhydrater. Då blir dikten bara en del av den systemets alieneringen som UKON talar om i Röstautograferna. På ett liknande vis får jag problem med vissa av dikterna, där jag upplever att det konceptuella bygget blir för självuppfyllande. Som i ”Kort sagt”, en dikt som består av en lång rad välkända förkortningar. Roligare som idé än som läsning. Samma med dikten ”Jag slösade bort mitt liv på kärlek” som listar olika saker att ägna sitt liv åt som alla visar sig futila. I de här dikterna uteblir den sista, avgörande knuffen. Dikten fullföljer sig själv enligt sin ritningen och blir en dikt av UKON som jag redan läst många gånger. Lite som min tidigare nämnda inköpslista, den som inte platsat i Sei Shōnagons kuddbok. Form och syfte sammanfaller för väl. Man fattar grejen, helt enkelt.
I ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” skriver Freud om humorns funktion. Här är slutorden från den boken, i Eva Backelins översättning:
För den eufori, som vi strävar att uppnå på dessa vägar [det vill säga humorns, min anmärkning], är ingenting annat än stämningen från en tid i livet, då vi över huvud brukade utföra vårt psykiska arbete med ringa energiuppbåd, stämningen är från vår barndom, då vi inte kände det komiska, inte var i stånd att vitsa och inte behövde humorn för att känna oss lyckliga i livet.
Kanske är det som Freud säger, att det människan söker i vitsen är tiden då vi inte behövde vitsen. Kanske är vi alla blåsor som driver omkring i materiens gegga och längtar efter att få gå från organiskt tillbaka till oorganiskt. Kanske kan poesi vara en sista välriktad knuff när man tror att man fattat grejen. I sina bästa stunder är det åtminstone så UKONs dikt fungerar.
————————-
Jag är ingen mördare
Ulf Karl Olov Nilsson
Norstedts
Foto: Maja Kristin Nylander
