Göran Sonnevi utkommer i år med ännu en diktsamling Det oförutsällbaras vinge. Återigen rör sig dikten mellan det lilla småputtrande livet i en stockholmsförort och den stora, brinnande världen. En chockdoktrin som uppnår avsedd effekt. Det menar i alla fall Andres Lokko, som trots somliga inslag av imagine-plattityder, slås av diktens höga patos.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV ANDRES LOKKO
Jag går ner till Viksjö centrum För att
klippa mig, inför min åttiofemte födelsedag
/…/
skriver Göran Sonnevi plötsligt.
Av någon anledning förknippade jag redan den nu 86-årige poeten med Järfälla kommun. Han måste ha nämnt det förr. Men först nu sjunker det in att han bor i Viksjö, troligen för att jag har blivit ombedd att skriva om Det oföreställbaras vinge, Göran Sonnevis, om jag har räknat rätt, tjugoåttonde diktsamling sedan debuten med Outfört 1961.
Hans böcker skrivs och publiceras i en alltmer rasande takt och kanske grusar Sonnevis produktivitet entusiasmen en smula för den som inte utgör en del av den trognaste följarskaran. Men hans patenterade dagboksformat kräver just en sådan frekvent, så gott som årlig, utgivning där politiska världshändelser går omlott med en prosaiskt stillsam vardag i Viksjö, nordväst om Stockholm. En pendeltågsresa till Jakobsberg, följt av en kort busstur.
Jag är uppvuxen i detta Viksjö, bara några få kvarter från Sonnevis hem. Min mamma, två år äldre än poeten, bor fortfarande där.
Så jag vet exakt var Sonnevi och hustrun Kerstin promenerar och jag märker hur jag funderar över vilken väg de väljer ner mot Mälaren. Detta spelar nu egentligen inte så stor roll; Sonnevis Viksjö skulle förstås kunna vara vilken småpömsig svensk radhusförort som helst.
Men någonting bidrar den vetskapen ändå med under läsningen av Det oföreställbaras vinge. Vetskapen färglägger dikterna. När det lackar mot jul i det Sonneviska hemmet så tror jag automatiskt – kan inte hjälpa det – att det doftar likadant som i mitt barndomshem, att utsikten från vardagsrumsfönstret – en snötäckt hängbjörk, ett skjul och grannhuset mittemot, lite för närbeläget, som ständig fond – är exakt densamma.
När Det oföreställbaras vinge tar sin början har en nära vän till paret Sonnevi, Jan Olov, dött. De är på väg till hans begravning. Den följs snart av ännu en begravning och en tredje.
Dikterna beskriver händelseförloppet i realtid.
Taxin kom inte
Och kom inte, till
Ronneys begravning
Efter två försök
förbarmade sig
en för oss okänd kvinna
med ett babybarn
i bilen över oss
och körde oss dit
förtvivlade och utkylda
där vi väntat i
marsblåsten
/…/
Men de utvecklas, fortfarande omgivna av nedslag i praktiska vedermödor, till minnesanteckningar om vännerna.
Vännerna försvinner inte, de finns ju kvar. Sonnevi väcker dem till liv genom att låta dikter utspela sig medan de fortfarande levde.
De eskalerande dödsbeskeden i poetens egen närhet ställs mot krigen i Gaza och Ukraina. Den långsamt lunkande priviligierade döden på ett svensk sjukhus utan brist på morfin avbryts tvärt av beskrivningar av lemlästade barn i högaktuella krigszoner.
/…/
Fågeln sjunger mörkt
i den ljusa kvällen, där vi
går tillsammans Vi talar om våra liv
Vi talar om vår död Medan flyktingarnas ansikten trängs
runt om, i oöverskådliga skaror
/…/
Det framstår efter hand som en högst medveten metodik, en mild chockdoktrin för att väcka mig som läser. Det fungerar oftast ganska ypperligt eftersom det är svårt att inte trivas – och vaggas in i en trygghet – i den Sonneviska vardagsidyllen.
Det lyssnas initierat på Mozart, fågelskådas och ältas intelligent om ålderdomen.
Och, kanske mest, vid sidan om de längre dikterna med politiskt anti-imperialistiska förtecken, om språket, om orden; om själva ordet.
Ordet, ännu inte uttalat
bär alla sina rörelser
Så öppnar jag munnen
Du hör då tystnaden
därför att du ser mig
Som om jag var ditt barn
Och så, på sidan 87, blott sex ord, i övrigt blankt:
Där varje ord är det sista
Inte formulerat som en fråga men där inne ryms ändå en central sådan. Jag läser den i alla fall så.
Vad är det sista ordet?
Det finns någonting väldigt vackert – till och med viktigt – i detta. Något som är och ska vara omöjligt att trivialisera: de äldsta författarnas, poeternas och textförfattarnas aldrig sinande sökande efter själva essensen. I konsten, kärleken, livet – och i det egna kallet. Det man ägnade livet åt. Man finner den aldrig men kommer för varje år bara lite, lite närmare.
Orden som ställs mot tystnaden, stillheten som väntar, blir viktigare. Man måste välja dem med allt större omsorg.
Det närmaste en godhetens kärna vi kan komma, växer fram i Sonnevis diktning i den ömsesidiga kärleken till hustrun Kerstin. Den skymtar där i deras tvåsamhet, som för att visa att en godhet finns; faktiskt existerar.
Nästan oproportionerligt ofta tänker jag på den exakt tio år yngre Ulf Lundells Vardagar, vid det här laget uppe i ett dussintal 1000-sidiga volymer, medan jag läser Det oföreställbaras vinge. Det må möjligen låta orättvist mot dem båda men det är svårt att inte se hur dessa ”nationalskalder” tampas så förvillande snarlikt och samtidigt diametralt olika med samma ämnen.
Sonnevi är från en tid innan popmusik, Ulf Lundell född bokstavligen rakt in i dess uppfinnande. Men båda skriver de i dagboksform om vad de ser på tv, vad de lyssnar på, om åldrandet och naturen. Den ene i stavgångs-harmonisk tvåsamhet, den andre till synes fortfarande i kronisk kärleksdramatik.
Men medan Lundell läser nostalgiska brittiska rocktidningar som Uncut och Mojo och kan ägna en orimlig mängd sidor åt att förbanna den närmaste Pressbyrån på Österlen för att senaste numret av någon av dessa tidskrifter – det med Led Zeppelin på omslaget – är försenat, har Sonnevi aningen annorlunda läsvanor. Som i ”Sekvens över julen 2009; frånvaron”:
Jag började igår läsa i boken om matematik: Den bästa av de möjliga världarna Preludiet till teorin för den symplektiska geometrin
De möts dock i hur de båda tittar väldigt, väldigt mycket på linjära tv-nyheter och förvandlar intrycken till prosa, den ene till politisk poesi, den andre till en slags insändarlitteratur.
I bådas fall framhäver det ganska övertydligt deras respektive upplevelser – och starka prägling – av 1960-talet; Sonnevis dokumenterade FNL-engagemang från 1960-talets mitt och Lundells outplånliga ungdom under hippie-eran mot decenniets slut.
Sextio år senare är det nog en viktig delförklaring till varför det vilar något lätt ”proggigt” över Sonnevis politiska diktning i Det oföreställbaras vinge, slutsatserna ibland som plockade direkt ur John Lennons ”Imagine”.
Det tror jag nu inte alls att de är. Men när han mer än en gång sätter sig ner på en sten ute i Viksjö-skogen för att, överväldigad av naturens stillhet, metaforiskt spela lite flöjt är det svårt att slå ifrån sig tanken hur den erans idealism – som helst ackompanjerades av just luftig tvärflöjt – aldrig har gått att släppa. Och kanske ska den heller inte det? Varför i hela friden skulle man fnysa åt den så fundamentala insikten att krig är fruktansvärt?
Och det är just så det känns när jag slår igen Det oföreställbaras vinge; som om har jag i Göran Sonnevis sällskap fått träda in i ett rum där ingen cynism ryms eller ens tillåts.
Detta har en märkligt vemodig effekt. Som om är det för sent på jorden såsom i livet.
____________________
Det oföreställbaras vinge
Göran Sonnevi
Albert Bonniers Förlag, 2025
