Göteborgspoeten A.V Hernandez debutbok ”Jag är en man som inte vill någonting” skildrar en människa som rastlös rör sig genom södra Europa. Det är ett diktverk där de inneboende spänningarna är tydliga och referenserna uppenbara, men när allt ska fokuseras i ett tygellöst språk riskerar läsaren känna sig överflödig, skriver Houssin Vennberg Sninate.
Av Houssin Vennberg Sninate
Först efter att ha bläddrat några sidor i A.V Hernandez debutbok ”Jag är en man som inte vill någonting”, utgiven på det Göteborgsbaserade mikroförlaget Poesiwerken Publishing, blir jag medveten om att jag hört delar av boken sedan tidigare – då i formen av ett performance för tre personer och en gitarrist. Under framförandet ragglade de spelat berusade skådespelarna över scenen, stod på led, någon mosade i sig en frukt medan några få, korta meningar upprepades i nya formationer och slingor under ungefär en halv timmes tid.
Ordknappheten som präglade föreställningen skiljer sig markant från den över hundra sidor långa, berättande prosalyriska samlingen, uppdelad under sex kursiverade rubriker samt ett ”intermezzo”, som bildar den tryckta boken. Svårgripbarheten består däremot i överföringen mellan olika verksformer.
En öppning in i ”Jag är en man som inte vill någonting” är kanske bokens inledande epigraf; sex till svenska översatta diktrader av den portugisiske, ständigt mask- och röstskiftande poeten och författaren Fernando Pessoa.
Som solrosor ständigt vända mot solen skall vi lugnt lämna livet utan att känna minsta samvetskval över att ha levat
Dikten är som brukligt av Pessoa författad under en av sina heteronymer, denna kallad Ricardo Reis, stoiker och besynnerligt nog epikuré, vars födelse Pessoa beskriver som uppkommen under ett misslyckat försök till att skriva ”oregelbundna” och ”hedniska” dikter. Och nog rymmer epigrafens allitterationsrika rader en märklig kombination av dysterhet och förtröstan i sin inställning till vår vandring på jorden. Därtill tycks de framkalla åtminstone två väsensskilda tolkningar. Antingen: ett slags epifani vid livets slutskede, att finna vila i en rofylld hamn, eller: att det över huvud inte finns någon själslig instans kvar med möjlighet att förnimma eller sörja.
Dynamiken mellan ovannämnda tolkningsmönster – mening kontra resignation – laborerar i högsta grad även Hernandez med. De inledande raderna av ”Jag är en man som inte vill någonting” – vilka också kan stå som exempel för verkets genomgående, och mot slutet tilltagande prosaiska stil – uttrycker i alla fall en sannskyldigt Pessoansk verklighetsuppfattning.
Det är ett lågmält väsen, ett sorl från alla liv jag inte levt. Det finns där, i bakgrunden, i skuggan av mina tankar. Andas ut, pyser, töms, urholkas av dagarna. Det är alltid en ny dag. Och tills dagen då vi dör lever vi. /.../
Bokens huvudsakliga ämne görs här explicit: viljan till och fantasin om andra, potentiella levnadsstigar, samt de betongsuggor i form av tidigare gjorda val som parerar drömmarens väg. Man kan gott läsa bokens inledningsrader som en replik på ett stycke ur Pessoas ”Orons bok”, då författad under heteronymen Bernardo Soares. I Lars Axelssons och Margareta Morins översättning heter det: ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv”. Om man dessutom beaktar Hernandez diktdebuts loja titel, framstår de inneboende spänningarna i verket onekligen som tydliga.
Diktjaget vi får följa befinner sig i transit – i både inre och yttre bemärkelse. En dyster turist, om man vill vara hård. Som en osalig ande rör denne sig längs den Adriatiska kusten bland ”kaktusbuskar, aloe vera […] ryggsäckar med påsydda flaggor, cigaretter som tar slut”, över gatorna i Sarajevo, men med ett öga ständigt vänt hän, tillbaka mot den plats han lämnat vind för våg. I centrum för denna ömsom i skimmer, ömsom i misär målade dåtid som återkommer i hastiga minnesbilder, är en före detta (?) hustru, samt en graviditet, och därmed ett familjeliv, som aldrig blev. Relationshistorien avtäcks långsamt och bildar den fylliga fonden från vilken jaget ”retirerar”.
Omvärlden i den nya och rastlösa tillvaron på Balkanhalvön framställs som sinnligt klar och diffus på en och samma gång, liksom schematisk. Då i bemärkelsen att den flera gånger redovisas i mer eller mindre prydliga listor, ordnade efter kategorier såsom ljud, doft och handling, samtidigt som uppräkningarnas förankring i texten som helhet inte helt ger sig till känna. Det är nog den starka ängslans förtjänst, tänker man då, vilken stiger från sidorna och porträtteras i drastiska, storvulna och våldsamma bilder: solsken som ”förblindar, förgör”, blottade kranium, späkning och hämndlystna feberdrömmar. I en lika storstilad och åt det klichéartat manliga dragen gest, hänger sig berättaren åt sprit, ”ofruktsamma”, sexuella förbindelser och andra utsvävningar i hopp om att kunna anta en annan roll än den som åskådare gentemot tillvaron. Bland de många, korta relationerna som inleds gör dessvärre endast en handfull faktiskt ett nämnvärt intryck.
”Vi måste ha bråttom, med allt”, står det ensamt på en sida. Och diktboken ger verkligen ett sådant skyndsamt intryck. Psykologiska knutar ska lösas upp, livsval ska prompt och koncist bespeglas via rader som ”[s]örjer genast mitt beslut, jag fungerar så”. Inte minst förstärks effekten genom satsradandet och modifierandet av uttalandena, ellipserna jämte de många verben vi kastas runt bland, som på ett öppet hav. Bortsett från några korta ögonblick av eufori – ”Men ändå: jag är rasande lycklig över att vara vid liv, att bortom mig själv, i samspelet med världen, i kärleken, är jag fullkomlig” – står texten paradoxalt nog kvar på samma plats och stampar. För trots diktjagets tappra försök till vittskilda handlingar fortskrider apatin och det ”reflexartade levernet” i ett slags ramlöst, halvnihilistiskt upprepningstrassel, där mening kan behäftas vid snart sagt vad som helst och hur som helst: växtlighet, kaffedrickande, kullersten, så väl som nyss rasande krig. ”Varje ord”, skriver Hernandez, ”har förmågan att förvandlas, våndas och förgås, inga beskrivningar är någonsin tillräckligt korrekta”.
Innebörden i utsagor som denna – vilken borrar in sig mot tidigare uppställda kärnkonflikt i verket, den mellan resignation och mening – blir bokens stora bekymmer. Hur göra dikt av detta, ur textens synvinkel, godtyckliga stoff? I ”Jag är en man som inte vill någonting” har den språkliga misstron lett till att överdriften samt en ständig ackumulation av tecken och utsagor – även motsägelsefulla sådana – fått utgöra riktning och ram. Som poetisk metod är det inte nödvändigtvis alls ett problem, men när det, som i det här fallet, sker på bekostnad av diktens skärpa, dess koncentration och läsarens förmåga till deltagande – ja, då blir det det.
Detta hinder tycks i första hand vara ett kompositionsproblem, en brist på dynamik. För när allt ska inordnas i ett så tygellöst språk och i en så godtycklig form som i ”Jag är en man som inte vill någonting”, då börjar man i kraft av läsare, i stället för hyperfokuserad, att känna sig överflödig. Detta märks inte minst de gånger en verkligt fin mening faktiskt får stå för sig själv i egen rätt och, som en sval bris, lyckas kyla av texten som gått på högvarv. Ta till exempel raden ”Världen har ett enda krav: att bli lyssnad på”, ensamt svävande på sida 29, ”Kvar är bara benvedens blodröda knoppar, själva hjärtat” på sida 111 och ”Jag hör fotsteg och en dörr som först låses upp och sedan stängs. / En vind far genom rymden och in i mitt öra”. Eller om man föreställer sig att utsagorna ”Jag tror på förlusten som något legendariskt och evigt. Jag bor i Göteborgs utkanter” på sidan 109 skulle ha fått stå omodifierade och lysa i sin egen, bittra, oförminskade komik.
Om vi än en gång prövar att återvända till Pessoa kan vi se att också han var mån om att inrymma hela världen i sina alster. Inte heller räddes han motsättningar eller spretighet. Om hans metodskådespeleri i form av rolldiktning kan man tycka olika. Men man får medge att det gav projektet en tydligt ålagd inre begränsning. Ett slags världsordning och persongalleri att falla tillbaka på. Och framför allt – det tål att upprepa – gav de olika författarrösterna upphov till dynamik; effekten av luft och syre genom konstrasternas spel.
Nog finns det ett övermått av motivkretsar att ta fasta på i ”Jag är en man som inte vill någonting”. Och förhoppningsvis kommer de att odlas vidare i Hernandez kommande verk. Men då i en anda av öppenhet, med en särpräglad stämma och struktur som kan bestå honom i arbetet med att undersöka jagets motsättningar, som den att ”[…] ständigt längta, till eller ifrån”.
–––––––––––––––––––––––
Jag är en människa som inte vill någonting
A.V Hernandez
Poesiwerken
Foto: Poesiwerken / H.W
