Den rastlöst verksamme poeten och bildkonstnären Leif Holmstrand utkommer med en ny stort upplagd diktsamling som hämtar sin titel från ett av John Cages pianoverk. Boken rör sig tidstypiskt mellan allvar och trams menar kritikern Emet Brulin.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EMET BRULIN
”Det finns inget annat material för mig än mitt liv”, sa poeten och konstnären Leif Holmstrand i en intervju i Sydsvenskan förra året om sitt konstnärskap. Det är en utsaga lika intetsägande som talande för vår tid. Måhända var det förr ett radikalt, till och med skandalöst påstående. Idag, då distinktioner mellan illusion och verklighet, sanning och lögn, konst och politik, alltmer luckrats upp, framstår idén om livet som konstens enda material som en trött truism upprepad av var och varannan skapande människa.
Sedan debuten 2002 har Holmstrand gett ut ett fyrtiotal diktböcker och romaner och genomfört utställningar och performance. Hens nya diktsamling, ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning, är ett collage av dikter och prosa i blandad stil – språkmaterialism, bunden jambisk och fri vers och absurdistisk självbiografisk prosa – separerade av elipser. Dikten och prosanföljer livet i dess pendelrörelse mellan lekfullhet och gravallvar. Endera är de ställda till Holmstrands döda familjemedlemmar, bortgångna älskare och vänner. Endera är de framskrivna som faktiskt biografiskt drömliv. Ofta uttrycker orden en ren lust till språkets form. Det är en dikt som rör sig mellan det engagerade och det som är, med Holmstrands uttryck: ”utan uppsåt, bara ord”. Liknande gester återkommer i Holmstrands skulpturer och installationer. Som på utställningen Termiternas liv: slutet på Malmö konsthall. Här staplade hen sina nyligen bortgångna föräldrars och systers tillhörigheter i en av garn sammantvinnad termitstack mot eller, om man så vill, ner från taket.
Holmstrands rörelse mellan allvar och tramsande är på sätt och vis exemplarisk för samtidens litteratur och poesi i att den speglar två av dess stora tendenser: å ena sidan formmässigheten – språkmaterialism, versens bundenhet och det funna skulpturala objektets formella tvetydighet – och å andra sidan levd och engagerad dikt där det privata livet står på spel och det allmänna ska tilltalas och behandlas. I den förra tendensen finns konstens pregnans i formen; i den senare i dess möjliga verkan i det reella.
Dessa tendenser präglar också ÉTUDES AUSTRALES. Inte minst genom den av kompositören John Cage lånade titeln. Ett signifikativt lån dels på grund av Cages formalism: hans Etudes Australes är en komposition där en stjärnkarta med slumpens hjälp överförts till noter och musik. Dels då det kopplar ihop texten med Cage, Robert Rauschenberg och det amerikanska neo-avantgardet i den spricka de arbetade i mellan liv och konst. Medan det historiska avantgardet på det tidiga 1900-talet ville negera och överskrida skillnaden, arbetade avantgardet efter andra världskriget i gapet mellan konsten och livet. I en skillnad som alltså förutsattes och togs som generativ kraft – en plats att skapa i. Den skillnad som jag idag tror inte är lika given.
För om man säger som Holmstrand, att livet är det enda materialet, men också skriver som hen gör, ”fritt efter David Cronenbergs The Shrouds / fritt efter Willy Granqvists Natten”, väver in Michael Hanekes filmer, Gustav Fröding prostitutionspoesi och lånar titlar av Cage, Octavia E. Butler och Jesus i sin text, förutsätter man då inte att distinktionen mellan liv och konst redan är upphävd? Om livet redan är konst, och omvänt, illusionen verklig, vad finns då att ta spjärn mot?
Med Holmstrand skulle man kunna säga att en sådan uppluckring är av godo, att det inte bör finns något att ta fasta på, att livet är medel och mål och att något så romantiskt som ett autonomt konstverk som rör sig bort ifrån givna bestämningar är ointressant. Men ÉTUDES AUSTRALES öppnar likafullt med en inledande närmast klassisk epigraf, en tröskel till boken som markerar distans och självständighet i förhållande till den efemära omgivningen.
De tröga bestarnas tid är här,
när strävan till gott går i stå
och oren illviljekraft hålls kär
av rasande gamlingar grå,
men håll din medkänslas låga närd
med sorg och med omtankes kval
att värma vänskap och själars färd
ur levandets döende skal.
Denna inledande dikt i bunden vers, visliknande stil och med sina tunga teman – sorg, medkänsla, och död – tycks insistera på att diktboken ska läsas som ett självständigt och i sig sammanhållet verk. Den sätter en scen. Drar en linje. Men redan efter en blank sida följer en elips: ”[…]”. I vanliga fall markerar elipsen struken text eller något osagt men underförstått. I ÉTUDES AUSTRALES markerar den snarare tom frånvaro och motstånd mot en totaliserande helhet. De uppbrutna texter som elipserna genererar framträder mer som tillfälliga, slumpmässigt valda, utsnitt ur den större helhet som är Holmstrands praktik och växande textmassa än ett eget suveränt verk. Om epigrafen är en strukturell markör för ett traditionellt diktverk, en strävan efter en autonomi i konst som bryter sig ut ur livet eller kan ställas mot det, framstår elipsen som dess kontrapunkt.
ÉTUDES AUSTRALES rör sig därmed i skör balans mellan dessa punkter förutom vid ett par tillfällen då den kollapsar mot livet eller tar spjärn mot formens egenhet. Efter inledande epigraf och elips följer två fulla sidor av vad som utifrån vår svensk poetiska horisont kan benämnas som språkmaterialism:
ohem okatedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna
ohem okatedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna
ohem okatedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna
I sin ljudande materialitet fördriver dessa trettio identiska meningar nästan varje referens i materialet till författarens faktiska liv. Med sina hädande öppningar, hyllningar av handens behåring, sin kontrafaktiska arkitektur och perverterade naturromantik drar dikten åt det strikt formmässiga. Det vill säga, Holmstrand tar spjärn mot språkets egenhet och lämnar livets bokstavlighet hän. Och då har texten knappt lett oss in i dess bultande hjärta. Den rimmade dikten.
Rimmade verser rikta
hit och från,
utan att dröm vill svikta
under hån.
Drömvaken fiberdimma,
bli till tyg.
Svepkropp i näten svimma.
Knyt och flyg.
Klänningen antifålla.
Dubbel bragd.
Fallriktning kan du hålla
spridd, försagd.
En mörk underhållsdikt. Tungan löper lätt och ledigt över stavelserna medan den bundna versens höga tonfall kollapsar mot det associativa. Holmstrand visar sin fäbless för kvalificerat trams – helt i linje med dagens trend.
Från de inledande rimmen och glädjefullt mörka skratten rör vi oss mot prosastycken fyllda av psykotiska drömmar, våldsamma sexuella fantasier och faktisk, inte fiktiv, död.
/…/ Syrran, som var ett virkningsgeni, gick tre gånger bort via bröstcancer, härsknade bittert på allt och alla, satte hetsiga hullingkrokar i vadhelst som irriterade, vadhelst hon tyckte om. Morsan, ännu argare, sprang ständigt maraton och försvann lågtempererad ner i en ytterst främmande alzheimerunderjord, allt lugnare, alltmer fjärran, bort, ner./…/
Det är framför allt med denna typ av prosa som ÉTUDES AUSTRALES för in det smutsiga, trasiga och triviala livet i sitt collage, som ville han visa upp och förvandla livet med konstens kraft. Här bör man ställa frågan: om de generativa skillnaderna mellan liv och dikt, fakta och fiktion – som gav det avantgardistiska collaget dess kraft – har eroderat, fungerar då collaget fortfarande som ett subversivt grepp? I ett nu fyllt av skenbilder utan påtagliga distinktioner mellan illusion, lögn och liv sammanfaller collaget kanske mest med vår tids upplösningstillstånd?
Det ÉTUDES AUSTRALES i så fall gör är inte att visa fram och lösa upp livet och konsten i varandra eller i en högre enhet utan att upprätthålla en redan existerande, paradoxal, jämnvikt mellan dem. En balans som håller dikten samman ända tills den punkt då författaren träder in i textens fiktion och förklarar den. I ett klaustrofobiskt och mardrömslikt prosastycke flyr diktjaget men upptäcker så plötsligt något:
/…/ Jag sprang därifrån och in i ett tomt parkeringshus. Osynliga mördare följde efter. Varför var det inget problem för psykologer och terapeuter att jag tvingades till sex av morsan, tänkte jag högt ut i mörkret för att vilseleda. Men soldaterna reagerade inte märkbart. /…/
Drömmen avslutas några rader senare i en parentes:
/…/(Kommentar: Jag har aldrig legat med morsan. När hon dog var hon mitt lilla barn, min bebis, oförmögen att tala, oförmögen att förstå innehållet i en kopp kaffe. Hon fick aldrig veta hur illa jag farit under mitt liv […]). /…/
Den här gången tar Holmstrand inte spjärn, snarare tvärt om. Han släpper taget. Om språkmaterialismen drog åt det formmässiga håller drar kommentaren antingen åt livets bokstavlighet – incest har ej skett, alzheimers får inte vara fiktion, liv är liv och inget annat – eller så är kommentaren Holmstrands stora triumf. Ett slags tramsets asgarv inför den numera massproducerade självbiografiska prosa och engagerade livsdikt som inte förmår dra konsekvenserna av sin egen ansats. Om konst är liv, tycks Holmstrand säga, och liv samtidigt konstnärlig praktik behöver man säga som det är, och tramsa i det oändliga. Kommentaren bara ytterligare ett skoj. Biografisk fakta en illusion.
Det är också det som Holmstrand, på inlagans sista sida, efter en avslutande elips, tycks uttrycka i något som nog bäst läses som en normerande poetik:
[…]
Hitta på saker som gör dig upprymd, hitta på saker som gör någon annan upprymd, hitta på sådana saker så ofta du kan, och bli förvånad i detta, se till att gräva dig in till förvåningen, eller ut till förvåningen, förvåna dig och någon annan på detta sätt så ofta du kan, fiska upp den stora upprymdheten ur djupet tillsammans, och lätta med den.
Holmstrand verkar inte stå ut med att skriva fram en dröm om sin egen mor som våldför sig på honom som om det vore sant. När livet väger tungt imploderar till slut skojet, det finns saker som inte låter sig hittas på. Saker som tvingar dikten att underordna sig verkligheten. Den smutsiga lilla hemligheten. Där och då måste den biografiska sanningen fram. Inget, trams, ingen illusion.
Därmedskapas en spänning mellan författarens eget liv och ett liv – mellan det partikulära och konsten. En spänning som hos Holmstrand aldrig förlöses men inte heller kollapsar. Den skillnad mellan liv och konst som Holmstrands intervjuutsaga om livet som det enda materialet tycks vilja förneka, finns kvar. Och tur är kanske det. För om konst och liv fullständigt smälter samman, om det enda som skrivs utgörs av smaskiga hemligheter, riskerar vi då inte en utslätning som gör konsten till substitut förpolitisk handling och personlig förbättring? I stället för radikal politik, engagerad konst. I stället för etik och analytiskt arbete, självbiografisk dikt. Möjligen är trams och skoj den sista nåden i denna urskillningslösa tid som knappt går att ta på allvar. Men riskerar inte ord utan uppsåt att bli nihilismens tomma snack? Då intresserar mig den andra polens integritet, språkets mässande materialitet – ”ohem okatedral skön hårig hand oförd […]” – mer. Där anas den opaka egensinnighet som är ett liv, en opersonlig form att ta spjärn mot bortom ögonblickets flyktiga leende.
__________________________
ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning
Leif Holmstrand
Albert Bonniers förlag, 2026
