I två koncentrerade diktböcker, Jenny Tunedals Det här är ingen strand och Elin Kvicklunds Syner av grönt i vattenskuggan, befinner vi oss i ett slags lummig, intensivt prunkande högsommar. Men det rör sig inte om idyller i någon av de två böckerna: snarare har vi här att göra med landskap fyllda av negativa affekter – tvivel, sorg och tragik, sedda ur skilda perspektiv. Viola Bao har läst två poeter som var för sig vänder en harmonisk tillvaro till någonting dunkelt.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Viola Bao
I såväl Jenny Tunedals Det här är ingen strand som Elin Kvicklunds Syner av grönt i vattenskuggan befinner vi oss i ett slags grönlummig, intensivt prunkande högsommar. Hos Kvicklund framträder ansiktet av ett förlorat dikt-du i ”vattenkrispiga grönsyrliga stjälkar”, i den omgivande natur vars sinnlighet både översvämmar dikterna men också erfars av ett av sorg avtrubbat och alienerat diktjag, ”suddigt av saknad”. I Tunedals sommar, tung av grönska och allgenomträngande solsken, står sommarens heta stiltje i ödesdiger nära förbindelse med skärselden, avskyn, klassmotsättningar. Diktsamlingarna rör sig intressant nog inom en i mångt överlappnade bildvärld, men snarare än att föreställa sommaren som en den pastorala idyllens och frodandets traditionella plats upprättar bägge poeter naturens överflöd i kontrast mot ett spektrum av negativa affekter – tvivel, alienering, sorg, hat, tragik. Bägge är i det kortaste formatet, 18 respektive 16 komprimerade sidor, utgivna på Pamflett förlag respektive Edition Tegnér.
Kvicklunds diktsamling börjar i ett ögonblick av sinnlig och känslomässig desorientering:
vattenkrispiga grönsyrliga stjälkar att andas försent framträder världen igen ditt ansikte över tingen genom sinnena suddigt av saknad jag kan inte längre hitta min blick bland bladen varför är jag här igen
Redan från början anländer diktjaget i ett efter, i ett redan ”försent”. För sent för vad? Kanske för att återkalla ett tilltalat du – som möjligen är en död pappa – vars ansikte framträder, ”suddigt av saknad”, inför diktjaget i de omgivande tingen och naturen. Med duets ansikte framträder också ”världen”, en värld som kanske slutit sig för jaget. Den första radens sinnligt överrumplande, krispiga klarhet kontrasteras mot ansiktets suddighet och diktjagets oförmåga att lokalisera sig själv – sin blick – i grönskan. ”Igen” antyder ettt tillstånd jaget känner till allför väl, en slags cirkulär rörelse eller ofrivillig återkomst.
Denna kontrast mellan förhöjda sinnesintryck och ett diktjag som är delvis frånkopplad sin omgivning utvecklas i diktens nästkommande vers, där en rad förvrängda och synergetiska sinnesintryck beskrivs:
ljuset glider in mellan träden
alltmer sällan man är ensam inuti och utanför sommaren
vattenstänkt harsyra mot ögonen mot gommen grön
att inte gå mot havet att se det försvinna metalliskt
/.../
Den vattenstänkta harsyran invaderar inte bara ögonen utan tar sig också ner i halsen på diktjaget (färgar gomen grön) – ett sinnligt intryck vars invasiva intensitet framställs som närmast fysiskt hotfull – samtidigt som det ljus som ”alltmer sällan” glider ni mellan träden tycks peka mot det som inte registreras inom synfältet, dess gränser. Jaget är både nedsänkt inuti detta sommarens överväldigande sinnesfält och ”utanför” det, passiv. Hen står still men ser ändå havet försvinna bort, som i en dröm – metalliskt, som vore havet artificiellt snarare än en organisk del av naturen. Skickligt, med små medel, etablerar Kvicklund den kluvna känslan av närvaro och avrealisering, som jag läser som ett slags gestaltning av sorgens fenomenologi, komplex och mångsskiktad, fylld av skönhet och terror och misstro.
I detta känslomässiga tillstånd ingår också ett slags tidslig kompression, där ”ögonblick inte mäts i tid / utan i tätnad,” där ”det är mycket svårt / att andas klart” och där minnena och sammanhangen luckras upp: ”mörka yrsel genomförflutna närhet ansiktet bilderna / mister sitt fäste”. Diktjaget står i en scen invid en krematorieugn, ligger i en annan med panikångest på golvet och en fryspåse över huvudet, eller står handfallet misstrogen inför ändligheten: ”du har inte förstått / omöjligheten / när är slutet / slut”. Denna misstro tycks gälla också sinnesintrycken själva, ett slags skepsis inför dess överflöd och styrka, som möjligen har att göra med den inåtvändhet och avskärmning som sorgen skapar, eller kanske också med en rädsla för att släppa taget om det förflutna och den förlorade, att låta sig förvandlas i möte med världen och tiden.
/.../ jag litar inte på synfältet eftersom det kan dras undan jag litar inte på dagen eftersom ljuset kommer genom tidens genomskinlighet som skymmer dig /.../
I Tunedals Det här är ingen strand är sommaren också nära förknippad med död och våld, även om med mer politiska förtecken än hos Kvicklund. Vad som inledningsvis verkar vara en idyllisk skildring av en sommarstugetillvaro, där kvällen är ”apelsinljus” och ”Sommaren förlänger ordet svalka,” förbytts snart i en mardrömslik loop av poetiska repetitioner där ”Dagarnas tragiska ljus får det att svarta för ögonen” och ”Sommaren förlänger ordet skärseld”. Dikten rör sig över överklassens stilfulla lantställen och sommarmiljöer, till arbetarklassens proppfulla stränder, invid höghus och hyresrätter. Klassiska och elementära poetiska bilder – sommar, himmel, moln, havet – laddas med cyniska konnotationer i rader då himlen är ”marmorerad av misslyckanden” och moln ”drar vidare likt fäder”.
I korta, hårdkokta, ofta enkla och stundtals dissociativa rader skriver Tunedal om och plockar isär drömmen om sommarparadiset, kastar ljus på klassamhällets skikt och skit, och dikten orienterar sig gradivs mot våldsammare bilder. Döden sipprar in i språkets metaforik: ryggkotorna som ”håller upp våra stora huvuden och liknar stenar” liknas vid ”rader av små gravar”, och månaden Maj ”är aska i munnen / kall aska strös ut på perenner och gravar” – och dikten rör sig till slut in i ett slags nekropolitisk undergång.
/.../ Vi ligger alldeles stilla Timtal Som en dröm om att vara uträknad Gräv oss svala gropar Otydliga gravar Pölar som ser ut som himlen Blankt som den blanka smärtan Inte kan den nå oss här Jag lägger mig ner på madrassen utan att säga ett ord En lögn om att vara utslagen Du kan stå kvar i drömmen, rasande Avlagringar av ljus inuti ögonen Dagsljus som inte går över Katastroftankar om höghus Stora farliga gardiner Lågor slår ut genom fönstren Alla fönster är tillfälliga, i hörnet lampa och palm
Dikten rör sig snabbt mellan bilder och platser, rör sig här från en dröm om att begravas till ett slags vision om en höghusbrand. Men där Kvicklunds bildspråk är koncentrerat och avklarnat, känns Tunedals dikt ofta onödigt överlastad och pratig. Även om den större och mer generella tematiken är tydlig hos Tunedal, så blir de hastiga kasten mellan associationsnivåer och miljöer svårgenomtränglig och enigmatisk på ett sätt som snarare än sporrar blir utmattande och uttråkande för en läsare, och jag hade önskat en tydligare renodling av den litterära formen (vilket inte är detsamma som att göra dikten mindre vildvuxen, utan att klargöra vad syftet med denna vildvuxenhet eller dissociativa stil är. Vem är exempelvis den lyriska rösten, varifrån talar den?) Kvicklunds Syner av grönt i vattenskuggan är däremot en lovande debut av en poet som hade kunnat falla in i pekoral modernistisk naturdikt men undviker det genom en skickligt behärskad poetisk form – återstår att se om hon i framtiden också kan hålla kvar vid denna stramhet, lätthet och kondensation även när hon expanderar sitt diktande i omfång.
__________________________ Syner av grönt i vattenskuggan Elin Kvicklund Edition Tegnér, 2023 Det här är ingen strand Jenny Tunedal Pamflett, 2023
