I Tvätta och bli tvättad koncentrerar den Sara Hallström sin fåordiga poetik till ett än mer ordknappt språk. Det är avskalat, men snarare naket än stramt när hon gestaltar krånglet och ömheten i att ta hand om en annan människas kropp. För någon som – likt kritikern och författaren Lyra Ekström Lindbäck – börjat tvivla på poesins plats i samhället blir den här diktsamlingen som ett kallt glas vatten. Måhända ett grumligt och smutsigt glas, men ett vatten som lever.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Lyra Ekström Lindbäck
Min nyfödda son var rädd för att bada. Oavsett om vattnet var svalt eller varmare än ljummet, om det var i badkaret eller i handfatet, om man sjöng för eller pratade med honom, så skrek han och vred sig undan de främmande intrycken.
Tills någon föreslog att jag kunde kliva ner med honom i badet. Med ens upplevde jag allting som han: den underligt blanka emaljen, de konstiga ekona mellan kakelväggarna, den skarpa kontrasten mellan torr hud och hala lemmar under vatten. Och blöt hud mot blöt hud, läppar mot fuktig panna, hand sluten om liten skär fot, gjorde hela skillnaden för honom. Vi badade tillsammans, jag tvättade och höll om honom samtidigt, och hans fingrar trevade över min kropps nya märken från att ha burit och fött honom.
Denna känsla, denna bubbla av naken ömhet, uppfyller mig igen när jag läser Sara Hallströms senaste diktsamling, Tvätta och bli tvättad. Den handlar om krånglet och enkelheten i en sådan omsorg. Det skrämmande och självklara med att veta sig vara en kropp i andras händer, en hand som griper andras kroppar. Det stillsamt intima ruset, de välbehagliga rysningarna, i att ge och ta emot. Vattnet blir ett språk för det, och språket blir i Hallströms händer ett sådant vårdande vatten.
Där är vi Alltid I kedjan av badrum, toaletter, handfat En är mamma som ska rengöras inför operation En är en unge som hatar schampo En är pappa som ropar genom den öppna dörren: skrubba mig på ryggen sara En är en hund som skakar av sig En är flera i klump som trängs i badkaret och suktar efter svampen En dricker vattnet från svampen med ögonen och munnen
Hallström uppslukas av vardagshändelser, små rörelser. Men hon möter dem med en högtidlighet som rör livets utkanter. Födelse och död hänger som outtalade händelsehorisonter kring de enkla bilderna i boken. Sjukhus och liknande institutioner antyds med knivskarpt återhållna miljöbeskrivningar:
Tvålbehållarna monterade på låg höjd Ögonen i den flottiga metallen Blanka handfatsrännors täta spolande
Citatet ovan är en hel sida; det räcker. Det är ett litet intryck i ett litet rum. Såhär har Sara Hallström inte alltid skrivit.
Ska man teckna en linje genom ett författarskap blir den linjen förstås ditklottrad och reduktiv. Men jag skulle i så fall föreslå att Hallström, född 1979, har utvecklats sedan debuten som tjugofemåring genom att skala av och skala ner, både i form och tema.
I hennes första, Vi måste ha protein (2004), finns ett metaforrikt, storslaget berättande:
Det kom som ett oväder, vi flyttade på oss i ett par hundra år, odlade en öken full av skator och harar. Jag sa att jag ville slås ut som elektricitet men det var för tidigt, civilisationen var inte byggd än.
Därefter kom den mer kroppsnära Rötter smälter (2007), med sitt assonansdrivna, rytmiska språk:
Hembygd, hämndbygd, dina steg genom en myt du inte ville ha, en rot som gräver i trakten och dialekten. Du lämnar det för att ta dig in i världen och det är aldrig bara språk, det är ett sätt att säga och se det: vissa tecken är så öppna, andra biter som benen i fingrarna, leder till nerver och ryckningar att läsa av i väggar av stövlar.
Det följdes av den kryptiska öppenheten och det underliggande politiska patoset i Torg, korg, eko (2010), som bara har 30 sidor med text. I nästa bok, Jag vill att mina barn ska tillhöra från 2015, är också mer än hälften av de 115 glesa sidorna tomma. Här har allt slöseri skalats bort: av klanger, metaforer och samhällskritik återstår nu bara antydningar. Agens och gemensamhet i språket undersöks med små medel:
Det som kan formas till en sång, det som är sångbart? Det som inte hörs ha en gräns för hur många röster som kommer att delta.
I Dagens Nyheter (4/11. 2015) skrev jag om denna förra diktsamling att Hallström hade ålagt sig så sträng självdisciplin att hon inte tillät sig att briljera på en enda rad: att hon hade gjort ”avkall på den enkla tillfredsställelsen i att skriva bra dikter.” Åtta år senare, i Tvätta och bli tvättad, har Hallström blivit ännu mer av en minimalist. Hon är en av få samtida svenska poeter som nästan enbart känns driven av en inre nödvändighet. Vartenda ord står där det gör för att hon behöver ha det så. Det finns inget av den krisande lyrikens självmedvetna poserande hos henne. Hon stylar inte, försöker inte åstadkomma någon särskild effekt hos läsaren eller inskärpa någon idé om vem hon skulle vara som poet. Först blir man nästan lite besviken över det, känner sig kanske till och med avvisad som läsare. Sedan blir man desto mer gripen.
Efter en torr sida om borstar och svampar, där deras släta och ruggade sidor ställs mot varandra, kommer plötsligt ett diktjags bön:
Jag ville bli sedd av dig så Som att jag hade två sidor och båda behövde undersökas noga Prova om de är så mjuka och så hårda som utlovats Om de kan göra någonting så rent Om de kan nå djupt in i sprickorna mellan insida och utsida Formulera gränsen, blöta upp den Efter två-tre timmar slicka fram en ny form
Det är nio knappa dikter som utgör samlingen, tillsammans inte mycket fler tecken än denna essä består av. För mig, en trött cyniker som alltmer börjat tvivla på poesins plats i samhället, som tycker att den alltför ofta kråmar sig kring sig själv inför en klubb för inbördes beundran, blir den här diktsamlingen som ett glas kallt vatten. Ett ibland smutsigt och småslemmigt glas, med en bismak av järn. Ett vatten som vägrar vara högstämd symbol. Ett levande glas vatten, som man dricker på landet ur egen brunn.
Med små drag tecknas en kropps- och språkuppfattning, där vi redan är indränkta av omvärld och varandra. Den röda tråden är vattnet: ”Den röda tråden är transparent”. Den droppar från tungor och avtecknar sig som svett på tröjorna. Det är avskalat, men det är inte stramt. Snarare naket.
Samlingen börjar med den mest abstrakta och knappordiga dikten ”Sitt hos mig”. Här pågår inget ömsint tvättande, utan vattnet och språket introduceras som ett slags allomrinnande ”det”. ”Hur ska du ha det”, frågar diktjaget sig själv, och svarar genast:
Aldrig, inte Inte, aldrig Jag ska inte ha det
Men genom boken sker en medveten rörelse från det abstrakta mot det specifika. ’Mot det konkreta’, höll jag först på att skriva: men sanningen är att dikterna verkligen är konkreta rakt igenom. Redan på den andra sidan radas kroppsdelar upp: knogar, fett, ryggrad, leder. Men det är så allmänt hållet att det är svårt för läsaren att hitta in. Och vad betyder att ”ha det”? Det betyder kanske, tänker jag senare, att det inte måste finnas ett jag som ska ha det. Om frågan ställs så blir den omöjlig att besvara på ett genuint vis. Diktjaget ber i stället om att bli delad, om att bli öppnad och omsluten.
Och det får ske. Det har i själva verket skett hela tiden. I den näst sista dikten, ”Där är vi”, befolkas äntligen det i början så ensamma språket:
En sitter stilla medan jag skrubbar låren, brösten, knäna, axlarna, fötterna En spottar i min mun så att jag kan svälja min tablett En vill ha kyssar inte rengöring En vill ha kiss inte kyss En är hur man tvättar sig själv efter att ha tvättat andra /.../
Sara Hallström påminner mig om hur ”det”, det delbara vattnet eller ordet, hela tiden strilar in i och ut från oss, ändrar oss och sammanbinder oss. Hur ”Allmänningen rinner genom våra händer” och ”Kroppen inte [är] en enskild historia”. Det är både vackert och illavarslande, både villkor och ömhet. I omläsningen blir de första, mest ordknappa sidorna i Tvätta och bli tvättad också berörande och privata för mig, trots sin abstraktionsgrad:
Det har ingen enskild plats Alla hål svämmar över av det Den slutna huden elektrisk av det
Nu älskar min son att bada. Han har upptäckt hur man plaskar, men förstår inte varifrån dropparna som då skvätter upp i ansiktet kommer. Vattnets eviga delbarhet förvirrar honom antagligen lika mycket som språkets, som han bryter upp i stavelser utan att ännu verka helt medveten om att det är han som pratar.
Nästa gång vi kliver ner i badet tillsammans tänker jag på Tvätta och bli tvättad. Dess märkliga stämning av rå, ständigt pågående omsorg ringer i mig medan jag löddrar de fjuniga hårtestarna ovanpå den sköra fontanellen. ”Badar inte för att bli av med något”, tänker jag. ”Tvättar inte för att bli klar.”
Det är en vacker bok.
_______________________ Tvätta och bli tvättad Sara Hallström Norstedts, 2023 Fotograf: Alice Johansson
