Med sin patenterade humoristiska udd riktad mot det löjeväckande i tillvaron, har Lina Ekdahl etablerat sig som en av den svenska samtidspoesins mest uppskattade sanningssägare. I sin nya diktsamling Först av allt är gästfriheten är det våra mänskliga mellanhavanden som sätts under lupp. Saga Wallander läser en diktsamling som betryggar i sin formmässiga igenkännlighet men som överraskar i tonalitet.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV SAGA WALLANDER
Om det finns något som kan kallas den svenska folksjälen, är då inte frågan ”har du med dig lakan?” dess mest karakteristiska? Att det är fel att smutsa ned andras sängkläder var inte en av de nittiofem teser Martin Luther spikade upp på kyrkporten i Wittenberg, men nog kan man skylla en del av ängsligheten som ligger till grund för uppfattningen på det protestantiska arvet. I Lina Ekdahls senaste diktsamling Först av allt är gästfriheten kan den läsas som inneboende i titeln, men utskriven återfinns den först i dikten ”vad vill du” på sista raden. Att fråga ”har du med dig lakan” är ett sätt att få sin gäst att känna sig bortkommen eller indignerad, eftersom den antingen implicerar att gästen bett om för mycket, eller att gästen inte vet hur man är en god sådan (självklart har jag med mig lakan).
Det är en gniden sak att säga och det är inte konstigt att raden återfinns i en dikt av Lina Ekdahl vars författarskap genomgående behandlar det småaktiga, snarstuckna och barnsliga i våra mänskliga mellanhavanden.
Att avbryta
för ett glas vatten
hur tänker den
som avbryter
att den är törstig
Dikten ovan har titeln ”Törst” och åtföljs av dikterna ”Hunger” och ”Utmattning”, som är skrivna på samma sätt. Jag läser in ett slags fördömande fnysning, och associerar till en fras som förekom en del under min barndom i en, av schartuanismen präglad, by i Bohuslän ”Trooo dig inte”, som lika gärna kunde låta så här: ”Hon trooor sig”. Den mindre talspråkliga varianten lyder ”du ska inte tro att du är något”. Hur vågar du be om ett glas vatten!
Den här typen av interaktioner – alltså att någon avbryter en annan för ett glas vatten – äger rum mellan människor som helt enkelt lever på i vardagen, och man kan i författarskapet i allmänhet, liksom i Först av allt är gästfriheten, utröna en skenbart enkel kontenta: det finns en uppsättning regler och normer kring hur vi ska bete oss, regler och normer som vuxit fram i vår kultur under lång tid och som lett fram till en rad språkliga uttryck och löjeväckande fraser, fraser som går att lösgöra ur sitt sammanhang, belysa och poetisera.
Men i Ekdahls poesi är de inte bara exempel på slumpmässiga utsnitt ur en Vanlig Svensk Tillvaro, för människorna är också medborgare, och därmed är det småaktiga inte bara osmickrande karaktärsdrag hos enskilda individer vilka utbrister ”låt det inte bli en vana” eller ”jag är inte gjord av pengar”, utan ett politiskt tillstånd. Titeln Först av allt är gästfriheten är inte bara en referens till huruvida man bör eller inte bör ta med sig lakan till sin värd, utan har en etisk underton som jag associerar till den humanitära krisen 2015, och den rasistiska invandringspolitik som vi ser idag: Ekdahl fångar en diskurs som rört sig från att vi ska öppna våra hjärtan – så länge den som knackar på har med sig lakan – till att vi slänger igen dörren i ansiktet på den som råkat glömma lakanen i den krigszon hen flyr ifrån. Här i dikten ”Maneten”:
det är inte konstigt att det är lättare
att öppna sitt hjärta för den maneten
öronmaneten
än för ett nässeldjur man aldrig sett förut
Greppet återfinns också i dikterna ”åtgärd” och ”avtalet”, där den förstnämnda, liksom ”maneten” behandlar helomvändningen i invandringspolitiken, och det öppna hjärtat.
Det har varit öppet så länge
*
Nu måste det tyvärr vara stängt
Lite också /.../
Att kasta ljus på det politiska genom att hacka upp dess språkliga floskler och göra dikt av delarna är något av Lina Ekdahls modus operandi. Kanske är det mest centralt i diktsamlingen som kort och gott heter Diktsamling från 2012. Benägenheten att leka med språkets på samma gång dummaste och mest destruktiva uttryck är rolig – alla som varit på någon av Ekdahls uppläsningar vet att hon har en sällsynt förmåga att få publiken att vrida sig av skratt.
Vad är det då som är så kul? Jag tror att det handlar om dikternas säregna form. Ekdahl använder sig av ett slags formmässig mall, som centreras kring konflikt. Det är ofta en väldigt dum konflikt, vilket bidrar till komiken. Samtidigt är det en komik som ställs mot en allvarlig fond eftersom konfliktens form är lånad från en verklig retorik, en verklig kultur, ett verkligt sätt att tänka. Som här i ”Manne”:
Vill du höra mig berätta om dinosaurierna
det är någon som kallar sig för Manne
som frågar
vem är ens intresserad av dinosaurier nuförtiden
tydligen Manne
säger ni
jaja
ja
tydligen
vi måste fråga
vi måste fråga oss
vad ger Manne tillbaka
Mellan diktens löjliga innehåll och den allvarliga retoriska figur som utgör formen skapas ett glapp som är skrattets förutsättning. Samma typ av konflikt återfinns i fler av diktsamlingens dikter, som i ”Marmelad”.
Jag funderar på om jag skulle komma bort med en marmeladsmörgås
eller
jag gör det helt enkelt
jag kommer bort med en smörgås med marmelad
du säger att du inte tycker om marmelad
jag tycker inte om dig
Och så är vi tillbaka i det protestantiska arvets devis om att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Vill du vara med får du lära dig hur det funkar, och det illa kvickt.
I Lina Ekdahls tidigare diktsamlingar är det humoristiska anslaget enklare det är poesi som är lätt till sinnet – även om den grundläggande tematiken är avvecklingen av välfärden mot en bakgrund av grå vardag, eller en från början förljugen folkhemstillvaro. I Först av allt är gästfriheten är det som att det allvarliga nu är så allvarligt att det verkligen blir svårt att göra ordlek av, varför nya poetiska strategier behövs. En av strategierna finns utskriven: ”Det är lättare med djur / fabler”.
Zoopoetik är en smal gren inom litteraturvetenskapen, där ekokritik och animal studies möts. Det är ett fält som uppehåller sig kring djurens roll i poesin, där etiska och metafysiska, språkligt orienterade frågor möts. Hur kan man, på ett etiskt sätt, dikta djuren, som på grund av biologin inte kan ägna sig åt mänskligt språk? Det är en snårig teoribildning, men en kärna är idén om vad djuret i litteraturen ska slippa, nämligen att reduceras till motiv, symbol, eller fabel. Mycket av teoribildningen har sin grund i texten The animal that therefore I am av Jaques Derrida. I den förfäktas teorin att det från början var språket som etablerade människans dominans över djuret – varför språket också kan upplösa densamma. Det är en på många sätt naiv strävan (vilket zoopoetikens teoretiker i rättvisans namn är medvetna om), eftersom det är omöjligt att verka bortom de materiella och biologiska förutsättningar vi har.
Vad har då detta med Ekdahls fabeldikter, med titlar som ”Husmus”, ”Valross”, ”Orm” etcetera ,att göra? De har knappast som mål att låta djuren existera i egen rätt i dikten – hur nu det alls ska gå till – tvärtom är det som sagt dikter som laborerar med fabeln. Men huvudtesen i Derridas text är att människan när hon betraktas av djuret ser sig själv, och att det är genom djurets radikala annanhet som människans konturer utkristalliseras. Detta betraktar jag också som fabeldikternas konsekvens. I dikten ”Gecko” listar Ekdahl de egenskaper som djur brukar associeras med i fablernas värld, såsom ”En dum åsna” och ” En slug räv”. Det leder till att läsaren ställer sig frågan om vilken egenskap människan skulle förknippas med om hon endast tilläts ett attribut. För mig blir slutsatsen att människan möjligen är det dummaste djuret av dem alla. Som av en slump dyker faktiskt Derrida upp i en av dikterna, med titeln ”Gräns”:
Vi känner som vi gör
för en gräns
för en flagga
för en hage
vår nästa
Jaques
Jaques Derrida
Här står alltså ordet gräns svart på vitt, vilket jag associerar till poststrukturalisternas benägenhet att uppehålla sig kring just gränser av olika slag men också till Ekdahls benägenhet att göra detsamma: de gränser vi upprättar för hur vi egentligen får bete oss i det här jävla landet, och de geografiska gränser vi ritar upp och vaktar med åtgärder och avtal.
Men frågan om hur människan klär i fabelns dräkt kvarstår. Föga förvånande sitter den inte särskilt smickrande. Så här ser det ut i dikten ”Hästmyra”:
/.../
myrorna där ute
kring stacken
följer stigen
avviker inte
bär barr
bär kommunen
sina anställda
är sina anställda
ni
ni går tvärs
uppför väggarna
/.../
jag vet vad ni menar
jag förstår er sort
Här betraktar alltså människan hästmyran, missnöjd med hur den avviker från vanliga myrors sätt att vara på, och också i den här dikten leker Ekdahl med en välkänd fras: jag kan minsann din sort.
Fabeldikterna är som synes också roliga, och på det stora hela är Lina Ekdahl sig lik.
Men när man läser en ny bok av en författare man följt länge har man alltid med sig läsningen av dennes tidigare alster. Kanske är det därför jag så snabbt känner mig hemma i såväl form som tematik. Efter att ha läst Först av allt är gästfriheten ett par gånger börjar jag fundera på det, och på hur jag skulle ha läst den om jag inte visste att det var just Lina Ekdahl som skrivit den. Då händer något, jag får syn på en glimt av något annat, något nytt, en ton där skämtet upplåter plats för en mer renodlad sorgesång. Som i dikten ”Sköldpadda”:
Ingenting var förutbestämt
allt låg öppet
/.../
i kapellet sov munkarna
satt och sov och sjöng
de sa att jag inte behövde närvara på mässan
om jag inte absolut ville
du behöver inte närvara på mässan
gå in till dig och ditt
gå in till det stora rummet
där finns någon som väntar dig
I den här dikten – särskilt i dess första och sista rad – finns en högstämdhet som jag inte känner igen sedan tidigare, som jag identifierar som en längtan bort. Möjligen är det en längtan som funnits hos Ekdahl hela tiden, som i tidigare diktsamlingar har riktats mot ett annat samhälle. Här är det som att ett annat samhälle ligger så långt borta, eller kanske så långt bak i tiden, att längtan tagit en mer överjordisk form. Den är nästan religiöst betonad, och möjligen går det att förstå i relation till diktsamlingens titel som ju är en omskrivning av en ljusare del av det kristna arvet, att störst av allt är kärleken.
Det är lätt att sympatisera med den här nya tonaliteten. På sätt och vis blir jag rörd av den, dikten som jag citerar ovan är verkligen fin, men jag värjer mig också mot det. Jag förväntar mig dikter som får mig att skratta! Frågan uppstår om jag verkligen kan begära att poeten ska fortsätta i samma gamla hjulspår. Det kan jag såklart inte, och jag är glad för de skratt jag får. Ändå lämnar jag diktsamlingen med samma känsla som jag fick när jag var barn och någon av mina föräldrar bytte frisyr: en viss indignation över att saker och ting är föränderliga. Det ska dock sägas: det är verkligen en bra diktsamling. Och Lina Ekdahl är fortfarande drottningen av att göra dikt av de dumma och destruktiva fraser som århundraden av ett förmanande språkbruk lett fram till. Jag hoppas att hon inte planerat abdikera än på ett tag.
___________________________
Först av allt är gästfriheten
Lina Ekdahl
Wahlström & Widstrand, 2026
