Att läsa Ingela Strandberg är att svepas med i en rörelse, menar Göran Sommardal som i sin närläsning av författarskapet slås av dikternas unika och genomgående särprägel.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV GÖRAN SOMMARDAL
En snabb genomläsning av Ingela Strandbergs nya diktsamling Under sjöarna – och det är som att en snabb läsning är den enda rätta – det ger mig ett intryck av en poesi som inte bara har någonting att säga utan dessutom får någonting gjort. Hennes poetiska metod är inte att leta efter iakttagelser som sedan går att känslomätta eller stämningssätta. Hennes produktiva modus är påståendet, och jag menar inte att skriva på näsan, utan förmågan till en samlande utsägelse, därmed med nödvändighet modet att hålla världsbilden, hela sitt existentiella habitat i de samtidiga nackskinnen.
Vill man hålla sig kvar längre i Strandbergs dikter, får man läsa Under sjöarna flera gånger. Men det är bara den snabba, omedelbara läsningen som kan göra rättvisa åt den intensitet och den okrystade plötslighet som är hennes särmärke.
Och då är det förstås det poetiska tempot jag talar om, för Strandberg har bråttom, men hon är alltid övertänkt i sin brådska:
När dikten hände
var den vild
Efter några dagars vistelse i ljuset
stillnade den och gav sig av
ut i mörkret Stannade där
Låg öppnande Smygande
Ibland som ett hungrigt lodjur
Ibland som en nektartyngd insekt
Och jag lät den hända igen och igen
På motorvägen På småvägarna
inåt skogarna I sjöarna Under sjöarna
När jag tänker att saker och ting händer i dikterna, menar jag inte i första hand att själva poesilandskapet är händelserikt, det är det ju också. Utan framförallt att Strandberg i så hög grad förlitar sig på sitt snabba gehör i kombination med sina minnesblixtar för att skapa den där lässnabba framåtrörelsen i sina dikter. Och detta inte i kraft av diktens föreställt suveräna fullständighet att kunna ”hålla alla bollar i luften” samtidigt, utan snarare på grund av dess förmåga till ofullständighet: det paradoxala slippandet, den fria mötesplatsen, som beskrivs bäst med ord som de här:
Vill vara djur
Vara så rå som nerverna
tillåter
Bara se på blodet som rinner
ur människans händer
Följa sinnena
Lita på dem
Följa kroppen så långt in som möjligt
Lyssna till sjöarna
Driva över flocken
med korparna
Emellanåt har Strandbergs dikter blivit klassificerade som naturlyrik. Och visst finns det rätt mycket flora och fauna: räv och lodjur kan dyka upp, en hel del fåglar och insekter som får samsas med tamboskapen: päls och tassar, katter, kor och hundar, levande och döda. Vi vistas intill sjöns vågor och under de namngivna himlakropparna. Men det är inte de gängse iakttagelserna som dominerar Strandbergs sätt att skriva om naturen. Och när hon får syn på något, så tar henne blicken alltid minst ett par steg längre än till en ”naturlig” bild, ett vilande föremål. Som här:
Serpentinen, linjen
som svingar sig runt en kon
finns överallt
I kornas horn I vågorna
I elden I en snäckas
dödsmask på havsbottnen
Ibland är jag konen
Ibland linjen
Då tömmer jag mina fickor
på våld och blir en
rörelse som överger sig själv
för nästa
När jag letar efter ett credo för att sammanfatta hennes sätt att förhålla sig till sina motiv och sina utgångspunkter hittar jag till slut tre rader ur samlingen Ingenstans mitt segel:
/../
Håll hårt i dina sinnen
så att inte nerven
mellan begär och skrift skadas
/…/
Och tvärtom misstror hon den enkla övertygelsen:
De beskäftiga går
alltid fria
Deras praktiska händer
skyddar dem mot själslig insyn
Jag avundas dem deras lugn
Deras smidiga tungor
Efter att ha läst och läst om ett antal av Strandbergs diktsamlingar, framträder hennes existentiella habitat och hennes poetiska habitus som en helt osökt sammanhangslighet. Det är långt ifrån något enkelt härhemma. MEN just här hör hon hemma.
Till skillnad från prosaisternas gängse tättbefolkade hemorter, Marguerite Duras’ Indokina, Ngũgĩ wa Thiong’os Ilmorog, Orhan Pamuks Istanbul, Mo Yans Gaomi eller till och med Per Gunnar Evanders Ovansjö, ter sig Ingela Strandbergs halländska Grimeton närmast avfolkat, men därmed inte sagt människolöst. Och hennes speciella gästfrihet tycks kräva ett hembesök. Till och med när hon vänder sig till anarkoprimitivisten Henry David Thoreau i samlingen Bäste herr Thoreau!, så är det inte hon som ger sig iväg till Walden, det är allt han som får pallra sig ”hem” till författaren i Grimeton:
Den kortaste vägen
mellan Walden och Linnesjön
är tystnaden.
Ett hemligt möte
under isarna. Oordning.
Allt sitter löst; det lysande hornet
i vattnet, meteorerna, köttet, träd-
gårdsgångarna, metallerna, luften, luften,
vattnen – en rasande explosion
en jämlikhet
Efter en sån insyn
i tjärnarnas möten
tycker jag ibland
att någon står på förbivägen
och iakttar mig.
Jag tycker ibland
att det liknar er Er, Herr Thoreau.
Och Nattmannen, i boken som bär hans namn, kommer också på hemlighetsfullt minnesbesök, i ”rackaren”:s alla etnologiska skepnader. För att inte tala om alla de djupt personliga men likafullt villkorslöst oprivata minnesbilder som drar förbi i den senaste samlingen dikter:
De immateriella vankar av och an
över gårdsplanen
Som om de fortfarande hade kroppar
och kunde lyfta kannor med mjölk
Som om de ännu kunde bära bort
dödfödda kalvar och klä sig
i det ofullgångnas genomskinliga huvor
De bär och bär sina bördor
Himlens irrare lyser
Allt är i rörelse
Det finns ingen ständig plats
för vare sig människor eller planeter
Snabbheten som jag lutade mig emot alldeles i början av den här recensionen, när jag skulle karaktärisera läsningen av Strandbergs dikter, och som syftar på tillägnelsen av hennes poesi, är ju det omedelbara resultatet av dynamiken och den lågmält intensiva metaforiken i det poetiska uttrycket. Men den snabbheten går också att översätta i en bejakad ensamhet. Med ensamhet försöker jag inte ringa in någon speciell psykosocial belägenhet. Ensamhet tänker jag mig som den säregna apparat, som i ordets många betydelser av utrustning, beredskap och iordningsställare gör det möjligt för poeten att förbinda och kontrastera och ofta utmana så (skenbart?) olikartade aspekter av det mänskliga: det som konstituerar hennes oupphörliga utsägelsecentrum: platsen för den poetiska handlingskraften.
Den där unika belägenheten är inte heller jämförbar med ett poetiskt tonfall, som man brukar säga sig hitta hos Ekelöf, eller som en lindegrensk retorik, eller ens den ironiskt enkla vardagligheten hos en Sonja Åkesson. Ingela Strandbergs poetiska tilltal är betydligt mer hårdsträngat. Och framförallt gäller fortfarande regeln, som jag redan citerat, från Ingenstans mitt segel:
Håll hårt i dina sinnen
så att inte nerven
mellan begär och skrift skadas
Ingela Strandberg har blivit prisad för att kunna skriva om livet och döden utan att ta till nötta fraser, men det tycker jag fortfarande är ett sätt att konventionalisera hennes specifika idiom.
Inte ens döden ägnas något ihållande intresse hos Strandberg. Möjligen går det att konstatera att det är ljuset från döden som gör livet, det levande intressant. Skulle jag tvingas att formulera några metafysiska hållpunkter för en sådan hållning, vore det antagandet att Strandberg inte söker efter nåd utan efter skam. Nåden, i vilken form den än kan tänkas, är transcendent och därmed alldeles för stillastående för Strandbergs poetisk kynne. Skammen är mer mobil, rörlig och snabbspolad, och erbjuder möjlighet till den snabbhet i förflyttningen runtom i sin världsbild och livserfarenhet som hon generöst tilllåter sig. Och förbundet med denna snabbhet: ett sorts unikt pågående. Inte heller när hennes diktsamlingar har tagit sin utgångspunkt i en tematisering, som i Bäste Herr Thoreau! eller Nattmannen, har det inneburit något strategiskt avsteg från denna pågåendets belägenhet.
Ingela Strandbergs dikt frågar inte efter något samtycke.
Träden sover
Huset där jag föddes sover
Min födelse sover
Min död sover
Skönheten sover i det oundvikliga
medan jag väntar
Min inre hund sover
De subatomära partiklarna i räven
sover Liksom väderstrecken
vindarna och vägarna
Bristningarna i rumsväven sover
Tiden som går förbi fönstret
Fönstret dörren låset knäppningarna
i väggarna sover
Och rullgardinen mot söder
Minnena i den
Daggen sover
Moralisterna
och tvätten på strecket därute sover
Den stora tystnaden
Staden intill havet med de
hemlösa på trapporna sover
Ljuset hos socialsekreteraren sover
Och Hundstjärnan korna och lyckan
Soldaterna och drönarna sover
Saknaden och förlåtelsen
Han som älskade mina bröst
när jag var sjutton sover
liksom drömmarna han skickar om natten
Jag väcker dem inte
Mitt golv är av onyx
All sannolikhet sover med helgonen
i kryptan
Det sublima sover
i mätarna
Hemmansägarna på kyrkogården
sover under stenarna
med sina namnlösa hustrur
vid fötterna
Mitt golv är fortfarande av onyx
_______________________________
Under sjöarna
Ingela Strandberg
Norstedts, 2026
