Pamela Jaskoviaks nya diktsamling Rubedo sjunger sensommarens lov, en tid lika förförisk som vemodsanstruken. Dikterna går rakt in i Jonas Brun som undrar hur det kommer sig att Jaskoviak ännu inte blivit nationalklenod.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV JONAS BRUN
Under det sena nittiotalet hade jag flera vänner som skaffade sig en ny hårfärg i en nyans som hette svart tulpan. Medlet behövde bara trettio minuter för att genomföra sin förvandling och spred sedan flärd i flera veckor, tills utväxternas trista realitet blev påträngande. Svart tulpan hade en särskild lyster, sidenlik, och Svart tulpan är också titeln på Pamela Jaskoviaks debutdiktsamling från 1995. Hon firade med andra ord trettio år som författare i fjol. Den första dikten i Svart tulpan lyder:
Färgen heter svart tulpan
mitt huvud skimrar som en storstad.
Det är en bok som både spritter av livshunger och bär en melankoli, just som den där hårfärgen. I Jaskoviaks nya diktsamling, Rubedo, är storstadens skimmer långt borta. Dikterna är främst placerade i och nära naturen, på en plats vid havet, på västkusten närmare bestämt. Landskapet är befolkat av djur, båda tama och vilda, och gränsen mellan djur och människa är tunn: ”myrorna bär sina döda / över graniten”. Den som talar är en kvinna som är på en plats i livet då ”åren är inte att ta för givna”. Hon gör sig beredd, frågan är för vad. Tulpanen dyker upp här med, dess betydelse annorlunda nu, i det här skedet av livsloppet:
Tulpanen ilar
i jorden
i lökens hjärta
vässar sina sinnen
Sinai brinner
jord skall du åter bli
Grundfärgen är inte debutens lockande, mörkt urbana, utan en glesbefolkad sensommarröd, men även här finns en referens till skönhetsprodukter och deras omvandlande potential: ”köper ett läppstift / på apoteket / r u b e d o”.
Rubedo är latin och betyder rödhet. I alkemin är rubedo det sista stadiet i processen för att tillverka guld. Carl Gustaf Jung lät sig inspireras av de alkemiska omvandlingsstadierna i sitt teoribygge, hos honom är rubedo den nivå i den psykiska utvecklingen där individuationen är komplett och de olika delarna av personen inte längre står i konflikt. Jag föreställer mig en fenix som stiger ur askan, hur det gamla föder något nytt. Jaskoviaks Rubedo utspelar sig som sagt lite efter livets middagshöjd, och när jag läser samlingen får jag tack och lov inte känslan av total inre integration, även om en omvandling antyds (det sista ordet i boken är just ”guld”, den alkemiska processens slutmål). Snarare är det en vardagligt orolig själ som talar. Det är en tillståndets poesi där det inre speglar sig i det yttre. Dikterna i Rubedo bär en känsla av att vara skrivna i förbifarten, av anteckning. Världen faller in i jaget, intryck för intryck, som spjälkas till poesi.
Sedan debuten har Jaskoviak framträtt som en av litteraturens mångsysslare. Hon har förutom en handfull diktsamlingar publicerat prosaböcker, barnböcker och lättlästa böcker, hon har både skrivit och översatt dramatik, och är återkommande krönikör i radion, samt har gett ut den ljuvliga skivan Radio regn. Det jag uppfattar som grundackordet i Jaskoviaks författarskap, dess aorta, är och förblir poesin, den genre hon återvänder till med ojämna mellanrum. Den som läst Jaskoviak tidigare känner igen rösten i Rubedo, som talar fram en existens där förtvivlans gråt och ostron serverade med citron är på samma våglängd. Jaskoviaks språk präglas av en stark, liksom klar sinnlighet, skrivandets källåder tycks springa ur det taktila och det synliga.
Rubedo har många beröringspunkter med Jaskoviaks förra diktsamling, Medicin mot melankoli, från 2023, som jag uppskattade mycket. Den boken kändes som en nytändning i författarskapet, koncis med luftigt satta dikter. Perfekt att läsa i ett svep och att svepas med av. Också där är dikterna titellösa, hastiga, beskriver ett tillstånd och en plats i livet likt det i Rubedo, liksom på väg mot kanten, där:
allt är hö och fåfäng väntan
återstår:
fotvård
vildsimning
litium.
Den är mörkare, mer drastisk och formmässigt annorlunda än Jaskoviaks tidigare diktsamlingar, inte som Suburbia, som sökte sig mot berättelsen, eller den älskvärda och lite spretiga Regnet och gräset. I Medicin mot melankoli rinner dikten längs sidan, skapar:
en sång
som inte handlar
om något
utan är
Också omslagen till Rubedo och Medicin mot melankoli har likheter. Båda pryds av kollage. På Medicin mot melankoli växer en varg fram ur en kvinnas huvud. Från Rubedo stirrar ett långsmalt, vaginalikt öga mot mig, som lagts samman med en exotisk blommas röda, krusiga kronblad. Båda boktitlarna berör förvandling. Rubedo alkemins övergång från mull till guld. Medicin mot melankoli drömmen om medlet som ska ge befrielse från alla de sorger livet bär.
Det finns förstås också skillnader. Jag läser en större krasshet och vildsinthet i Medicin mot melankoli, där finns mer av varg, mindre av blomma. Boken sticker hål på sin egen titel: ”en medicin mot melankoli // finns inte”. Rubedo blir trots insikten att åren inte längre kan tas för givna, i slutändan ändå mer trosviss. Den sista dikten inleds:
Jag klipper hundens klor
in i morgonrodnaden
betraktar mina naglars halvmånar
snart går solen upp
jag vill laga sprickorna
med flytande guld
/…/
Rubedo är liksom Medicin mot melankoli en formmässigt enhetlig bok. Varje dikt bildar en klart avgränsad punkt på sidan, utan blankrader. Dikterna inleds alla med versal och saknar skiljetecken, vilket bidrar till känslan av att något fångas i hast:
Jag har ignorerat örnen
brustit i vördnad
och döden röker sin svarta tobak
säger jag till katterna
som slickar sina silkeshänder
lyssnar på ökenmusik
jag dansar med mig själv
i det trånga kökets
innersta mörker
narcisserna sedan länge
utblommade
liksom rhododendron
nu kommer björnbären
basnoterna i parfymen
ambra mysk bärnsten mossa
leder mig i den långsamma dansen
Överklivning och assonans är bärande grepp. Som i dikten ovan, från samlingens början, där ö slingrar sig fram genom örnen, vördnad, döden, röker, och vidare ner till björnbären mot slutet. Ö, alfabetets sista bokstav, som både är ett ord i egen rätt och som ligger mitt i både född och död. En särskilt viktig bokstav hos Jaskoviak. Ihennes andra diktsamlingen På stranden, förärades den två egna, i övrigt blanka uppslag, där allt som står skrivet är var sitt ö. Dessa ön föregicks av orden: ”du var min enda / ö”. I Rubedo finns inga sådana bedyranden riktade mot en annan människa: ”jag älskade en smed nyligen / och flyktigt”, står det i en dikt. Parkärleken är inget att hänga upp sig på, smeden är inte någon som kan vara den där enda ön. Partners kan man ha och mista. Att ha eller inte ha en smed i sitt liv är som att bära eller inte bära läppstift. Båda är en look. Den bön om kärlek som stiger och sjunker genom boken, framstår som riktad mot något större än så. Kanske mot Jesus?
Hans blida blick
från korset
på mitt veka liv
rost droppar
från hans händer
ner bland lavarna
/…/
I en dikt längre fram i boken är kyrkan stängd och utanför i stoftet skimrar fågelfjädrar, som en påminnelse om världens materiella rikedom. Nej, den organiserade religionen är inte svaret, bönen riktas nog snarare mot tillvaron själv. ”No man is an island”, skaldade John Donne och det gäller inte i Rubedo, där den talande framstår just som en ö. Världen strömmar genom henne, människorna som nämns är ofta döda (en vän, en mor), de levande är perifera som den undflyende smeden, eller avlägsna – som de mödrar med döende barn som återkommer genom dikterna:
Till vad tjänar tandhygien
ögonbrynsfärgning
när barnen förblöder
inför mödrarnas blick
/…/
Ja, allt är fåfänglighet. Sinai brinner i fjärran. Bilder av samtidens krigshärdar, av folkmordens globala död och den internationella storpolitikens mördade barn sipprar in i det skrivande jagets tillvaro. Det är ett spår jag tycker blir tunt, framstår som lite pliktskyldig, inte tillräckligt utforskat.
Det som däremot är nära, är dikten. Rubedo ekar av annan poesi, av Tegners glödande rönndruva och Edith Södergrans smala axlars längtan, av Sapfos nattliga väntan, av William Carlos Williams söta och kalla plommon. Jaskoviak drar sig inte för att sampla lyrikens största hits, de riktiga dansgolvsrökarna. Det är lite poesins motsvarighet till Madonnas ABBA-lån i discoflirten Hung up. Metoden har försåts sina risker – efter igenkännandes initiala glädje kan man lätt vilja växla över till Gimme! Gimme! Gimme! istället. Den har också sina fördelar – på samma vis som diktjaget i Rubedo skrivs fram som en del av den större naturen, i kontakten och identifikationen med djuren omkring henne, gör de inkilade blinkningarna till annan dikt att Rubedo växer utåt, pekar på sin tillhörighet, sin tradition. Rubedo sysslar inte med koncept och uppluckring av formen. Den står säkert, har en lika skön svängighet som den är klassiskt centrallyrisk. Dikternas avskalade form, de frånvarande skiljetecknen och den skarpa blicken på världen, gör att jag ibland tänker på Bruno K. Öijers senare författarskap. En Öijer utan outsiderromantik, om man nu kan tänkta sig något sådant, och djupare förankrad i kroppen, en som använder ordet ”slidväggen”. Och som tillåter sig osäkerhet, motsägelse:
Mina bröst är fåglar
mina ögon havsglimt
du finns
du är inte ensam
varje man och kvinna
är en stjärnflocka
Lyder en dikt, och dikten som följer på den inleds: ”Men egentligen / vet jag inte alls / vadar ut / i det grunda vattnet”. En befriande brist på självhävdelse. Dikten kan tillåta sig att vara både storslagen och att osäkras. Om det fanns rättvisa i litteraturvärlden skulle Jaskoviak ha minst lika många läsare som Öijer, båda delar en rakhet i formen, en direkthet i tilltalet, bådas dikt bärs av en utpräglad röstlighet, som längtar att läsas högt.
När jag bläddrar runt i Rubedo stannar jag ofta upp. Det är en bok fylld av guld (korn), av underbara enskildheter. Däremot tycker jag bokhelheten blir väl statisk när jag läser den från pärm till pärm. Dikterna är lika varandra, för lika. Samlingen hade tjänat på en hårdare tuktning eller en tydligare båge. Boken är uppdelad i en del ett och del två, där del två inleds med ”Den ensamma staden igen / den bortglömda lägenheten”. Tid har passerat, diktjaget har lämnat sommaren och dess landskap. Det syns inte särskilt i texten. Det benämns och sedan förblir dikterna samma. Rubedo är med sina 93 sidor väl lång, särskilt jämfört med den kortare och mer välbalanserade Medicin mot melankoli. Det är trist att grotta ner sig i jämförelser, men det de här två böckernas likhet säger mig är att det här finns något författaren velat återvända till och fortsätta beskriva i en ny form, i fler dikter. Jag skulle säga att detta något är frågan om förvandlingen. Att söka den, undra om det är för sent och sedan ändå försöka. Jaskoviaks dikter rör sig kring ett förvandlingens spektrum, från något så enkelt som ett nytt läppstift, till hoppet om en skälvning som ska gå genom grundgraniten och nå ända in i själen.
____________________
Rubedo
Pamela Jaskoviak
Albert Bonniers Förlag, 2026
