Den 5 november publicerade vi en recension av Emet Brulin av Peter Mickwitz hybriddiktsamling (poesi och essä) Av bilden, Till det abstraktas lov. Poeten menar sig inte bara illa värderad, det hör till villkoren när man publicerar böcker, han anser också att recensenten rent sakligt misshandlat hans bok. Läs Peter Mickwitz replik nedan. Direkt följd av Emet Brulins svar.
AV PETER MICKWITZ
Det är alltid tråkigt att få en negativ recension, men det bör man kunna leva med som författare. Vad man däremot inte bör acceptera är om kritikern mer eller mindre avsiktligt far fram med osanningar.
Emet Brulins recension i Örnen och Kråkan 5.11.25 av min bok Av bilden, Till det abstraktas lov är full av konstigheter och felaktigheter. Här det kanske mest bjärta exemplet, det utgår från ett citat ur bokens essä:
”’Trots att Beckett var enormt beläst och på många fantastiska sätt en av 1900-talets mest språkmedvetna författare var det antagligen ändå bildkonsten som var hans viktigaste hjälpmedel då han tänkte fram och gestaltade sin version av klyftan mellan subjekt och objekt.’
Meningen ger vid handen att Beckett var obestridligt beläst, språkmedveten och att bildkonsten var viktig för honom. I fallet med språkmedveten håller antagligen de flesta Beckett-läsare med, men det är svårt att se vad som grundar de övriga påståendena. Det enda som egentligen stödjer det och i stort all sakframställan, allt som gör att vi ska lita på det som sägs, är författaren själv.”
Detta är tesen som Brulin genomgående driver i sin recension: att jag hittar på saker om Beckett. Men om Brulin väljer att tro att det är ett påhitt av mig att bildkonsten var viktig för Beckett så finns det förutom mängder av citat och källreferat i essän också en litteraturförteckning som på ett handgripligt sätt pekar åt ett helt annat håll. I litteraturförteckningen finns en rad verk som mer än bekräftar det essän säger och som ingående och övertygande visar hur viktig bildkonsten var för allt Beckett gjorde, även för skrivandet.
Nej, det är inte mitt påhitt och min okunniga uppfattning som jag försöker pracka på läsaren att Beckett var djupt insatt och engagerad i bildkonst utan ett väletablerat faktum som jag med många exempel och citat redovisar för – vilket Brulin alltså underlåter att berätta. Att läsaren bara har mig att lita på är en direkt lögn, vilket Brulin förstås vet. Helt osannolikt dumt blir det då han i samma veva också påstår att det inte stämmer att Beckett var enormt beläst. Att Beckett var en exceptionell läsare vet var och en som ens har snuddat vid hans biografi och verk.
Mera:
”För även om man i god tro accepterar det som sägs, undermineras läsningen av udda anekdoter, tveksamma citattolkningar, neologismer och för läsningen störande felstavningar och bristande redigeringsarbete.”
Igen, inte ”god tro” utan referat, citat och litteratur, mitt framför näsan. Men det mest banala här: stavfelen. Om man kör essän igenom ett ordbehandlingsprograms stavningskontroll så upptäcker man att det finns ett (1) slagfel i den. Recensenten vill få läsaren att tro att det råder ett enormt slarv i essän – vilket är goggamoja och förolämpar mina redaktörer.
Anekdoter: finns inte en enda sådan, udda eller ej, i bokens essä eller poesi.
Det är ganska tjockt att i kontexten för just den här recensionen bli anklagad för tveksamma citattolkningar.
Neologismer är alltså någonting självklart dåligt (och igen: det finns få av dem i essän). Okej, spola Björling!
Så här kunde man fortsätta, vilket var vad jag gjorde jag tills jag insåg att det skulle bli en alldeles för lång text. Så bara ett par saker till.
Här citerar Brulin essän:
”´Vad Beckett om och om närmar sig och är ute efter är att den konst vi anser att [sic] är realistisk och sanningsenligt avbildande i själva verket är vår egen subjektiva konstruktion av verkligheten /…/ ´”
Om det lillgamla sicet efter ”att”: I svenskfinland har många inte – tillsvidare – gått så långt i utvisandet av ”att” som i Sverige. Härifrån sett kan sådana formuleringar som ”jag kommer gå hem” vara plågsam läsning. Så jag säger – och skriver -: ”jag anser att den här recensionen är problematisk”, inte ”jag anser den här recensionen är problematisk”. Men: det handlar om kultur- och språkskillnader som självklart inte, av någondera parten, bör hängas ut som fel. Det behövs inte speciellt mycket moral för att förstå det.
Ännu: Beckett är inte min ”hjälte” så som Brulin karakteristiskt nedlåtande påstår. Jag är en vuxen människa och jag vågar tro att integritet betyder mer för mig än många andra. Jag uppskattar Beckett och är intresserad av hans författarskap, men han är också någon jag på ett sätt som för mig är produktivt motsätter mig. Vilket bokens avslutande underessä handlar om: att min språksyn är så gott som diametralt motsatt Becketts.
Det är uppenbart att min bok retat upp Brulin något oerhört, agressionsnivån är hög i texten. Till och med ”av” i bokens namn är fel därför att ”av” enligt Brulin är den ”plattaste prepositionen i svenskan”. Orsakerna till kritikerns indignation kan jag bara gissa eftersom Brulin inte just ger ledtrådar för vilken hans egen position är, vilket är en svaghet i vilken som helst recension. Recensionens aggressivitet och de avsiktliga förvrängningarna av bokens innehåll ger intrycket att det handlar om personlig aversion mot mig. Men jag har ingen aning om vem Emet Brulin är, jag har aldrig träffat honom och aldrig tidigare läst något av honom.
Välargumenterade kritiska recensioner är viktiga. Hellre en vältänkt negativ recension än en slarvig positiv recension. Men det här? Hur skall man förhålla sig till dumdryghet kombinerad med en läsning som är milt sagt illa förankrad i texten?
Emet Brulins recension är problematiskt för mig med tanke på att Örnen och Kråkan är en publikation som många – bland dem jag – respekterar. Tanken att de som läser recensionen tror på Brulin när han hittar på saker är därför obehaglig.
EMET BRULIN SVARAR DIREKT:
AV EMET BRULIN
Att svara på ett konstverk eller en litterär text kan vara, som jag antyder i min recension av Peter Mickwitz diktsamling Av bilden, en mycket produktiv strategi för en konstnär, författare eller kritiker. Detta försåvitt svaret utvecklar verket, öppnar nya eller vidgar dess vägar och med det betraktarens eller läsare syn, sensibilitet och fantasi. Om svaret i stället stänger verket framstår det som mindre intressant. Det var stängningens mekanismer jag ville belysa i min recension av Mickwitz Av bilden, Till det abstraktas lov. Jag ville, väl medveten om att andra läsarter inte bara är möjliga utan oundvikliga, förstå vad det var som ställde sig mellan mig som läsare och författarens poetiska och essäistiska svar på två målningar och Samuel Becketts författarskap. I det talar min recension för sig.
Jag ser med andra ord inte poängen med att besvara Mickwitz invändningar punkt för punkt. En mer övergripande sak bör dock klargöras. Mickwitz skriver att jag i min recension driver tesen att han, Mickwitz, hittar på saker om Beckett. Att jag, så att säga, inte tror det är korrekt när Mickwitz skriver att Beckett var beläst och att bildkonsten var honom nära. Detta är givna sakförhållanden, inget jag någonsin tvivlat på. Min fråga till Mickwitz arbete handlar om hur och varför denna fakta skrivs fram, dess framställningsform och, implicit, vart den för läsaren. I allmänna termer är det helt uppenbart så, som han själv påpekar, att Mickwitz har läst på. Men vad tjänar föregående inläsning och litteraturförteckning till om inte framställningen öppnar verket? Och om den i stället stänger för läsarens förnimmelse och förståelse av det framställda?
