I år utkommer Emil Boss tredje och avslutande del hans trilogi om arbetets villkor, betitlad Tradition. Det är en bok som tar fasta på byggnadsverket och den, i den kapitalistiska ekonomin inbyggda ojämlikhet, som är dess förutsättning. Michael Larsson läser en poet med ett stilsäkert arkaiserande språk och känsla för de stora linjerna.
[Lyssna till poden? Klicka på pilen!]I självbiografin Ecce homo skriver Friedrich Nietzsche att tanken på den eviga återkomsten, själva grundstommen i den radikala bejakelse av livet som låg till grund för Så talade Zarathustra, kom till honom under en promenad i augusti 1881 vid den schweiziska sjön Silvaplanersee, när han betraktade ”ett mäktigt, pyramidalt upptornat block nära Surlei”. Jag kommer att tänka på det här tidigt i min läsning av Tradition, den sista delen i Emil Boss diktbokstrilogi om svensk arbetsmarknad, eftersom den inte bara inleds med de snarlika orden ”evig hågkomst” (från ett citat av den ukrainska poeten Kateryna Babkina), men också en helsidesbild av ett upptornande pyramidalt stenblock. Om referensen inte är avsiktlig så är det ett bra märkligt sammanträffande.
Vad som sedan följer, efter en tretton sidor lång ”Tillägnan” med namn på byggarbetare uppspaltade som höghus på sidorna, är en rad dikter och prosastycken som avhandlar de slavliknande arbetsförhållanden som råder vid byggarbetsplatser runtom i Sverige och migrationsströmmar i lönearbetets namn, med särskild tonvikt på den postsovjetiska arbetskraftsinvandringen till Stockholm under 2000-talet.
Att Boss har hämtat en stor del av det livsnära stoff som Tradition kretsar kring från sitt uppdrag som syndikalistisk förhandlare framgår av den omfångsrika notapparaten. En stor förtjänst med boken är hur Boss lyckas förvalta den erfarenheten för att väva samman en hårresande mosaik av verkliga men i stort sett osynliga berättelser från det moderna Sverige, och visa hur exploatering ingalunda är en ny företeelse, utan en inneboende mekanism i den kapitalistiska ekonomin.
Den historiska återblicken är inte heller ny i Boss författarskap. Redan i Kompression (2023) kontrasterades de anonymiserade och papperslösa gig-arbetarnas vittnesmål mot en extradiegetisk röst som påminde om hur bondsöner och bonddöttrar en gång ”lämnade landsbygdens fattigdom / och svaldes av Södermalms eller Masthuggets slum / … / bar tegel, rodde över Riddarfjärden eller fyllde innerstadens pigkamrar”. I Tradition får den tidsliga dimensionen en mer framskjuten plats. Här varvas dagsaktuella byggprojekt i Barkarby och Nacka med den svenska emigrationen till Chicago på sent 1800-tal, och i en längre text skildrar Boss övergången från ”det uråldriga fattig-Sverige och in i välfärdslandet” genom sin farfar Holger Boss, som klädd i en dyrt förvärvad ”Stockholmsrock” vandrade österut genom landet i jakt efter en väg ut ur vanmakten.
Det är denna ”tradition” av uppbrott och desperation som Boss lyfter fram i sin titel, och ger samtidigt en ironisk gliring åt en samtidsdiskurs som tycks mer intresserad av idéburet stoff, av hotfullt främmande kulturer och värderingar, än av den direkt matematiska hänsynslöhet som uppenbarar sig när liv ska vägas mot profit.
Typografiskt är Tradition mer enhetlig än de föregående böckerna. Även när parallella textspår sprängs in i dikten görs det inte för att skapa ett synkoperat intryck, som fallet var i både Acceleration och Kompression. I Tradition kompletterar metatexterna dikterna, mindre som mångljudande körverk och mer som tematisk fördjupning. I till exempel ”Sången om Chicago” löper kursiverade axplock ur populära visor längst ner på sidan med låtval som passar in i motivet, som ”Emigrantvisa från Wermland” eller fackkämpen Joe Hills ”Workers of the World Awaken”. I Acceleration bidrog de många rösterna till att skapa en effektfull dissonans mellan det käcka företagarlingot (”levererar du resultat med glädje?”, ”tar du en medveten roll i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”) och arbetarnas monotona redogörelser om sina arbetsuppgifter. Boss avstår klokt från detta grepp i Tradition, eftersom bokens riktmärke inte är det förflyktigade utan det fasta.
Detta kan tyckas motsägelsefullt eftersom texterna till övervägande del handlar om just prekära arbetsförhållanden och förskingring, men kontrasten mellan alla de beskrivningar av arbetare som lämnar sina hem för att utnyttjas i främmande land och den stadga som Boss refererar till lämnar läsaren med en påminnelse om att detta osynliggjorda trälande faktiskt lämnar efter sig varaktiga spår i form av byggnader av stål och sten.
Monumentaliseringen understryks både av bilderna på de högresta stenbumlingar, runstenar och skyskrapor som pryder sidorna, och de många dikterna som refererar till minnesmärken och arkitektoniska kvarlevor. Dessa kan läsas både som gravstenar och som ett slags indirekt erkännande. I dikten ”Mälarsjukhus” kan man läsa om en arbetare vid namn Melisbek som ”slet för / två på sjukhusbyggets flygel”, ett verk som nu ”[tronar] i kanske hundra / år bland andra glömda äre- / minnen”, och i dikten ”Sången om betongarna från Samarkand” ställs frågan: ”Vem minns den tid vi ingöt i betongen, / år ur vilka andras välstånd föddes?” I en tredje dikt står det om en tänkt portalskrift över ett nytt sjukhus att den kunde lyda: ”Här tronar verk av / mänsklig orätt jämlikt andra / i historiskt minne.’ Härdad / och armerad formas välfärds- / staden.”
En motsvarande dissonans som den vi såg i tidigare böcker hade förskjutit fokus från dessa monument och undergrävt den orättfärdighetens beständighet som de syftar till. Ändå är verket i sig inte någon monolit. Till skillnad från de första två böckerna är det mer tal om en mixtape än ett sammanhållande diktverk. Flera av texterna har publicerats i tidningen Arbetaren och i författarens sociala medier, medan andra är översättningar eller transkriptioner. Även formen varierar från dikt till dikt. Ibland har de ett högtidligt och profetiskt anslag som påminner om fornnordiska versmått, som i ovan nämnda ”Mälarsjukhus” där flera rader inleds med ett hedrande ”Minns …”, och på andra håll drar texterna åt mer renodlad fackprosa.
Ett annat återkommande inslag är referenser till episka dumor i den ukrainska kobzartraditionen, en typ av musicerat berättande som har sitt ursprung hos de zaporogiska kosackerna på 1500-talet. Det kollektiva minnesarbete som kobzarerna ägnade sig åt, upplyser Boss läsaren i dikten ”Sången om kobzarerna”, förbjöds under den stalinistiska epoken men förvaltades av den ukrainska diasporan efter Holodomor. I likhet med de byggnadsverk som uppförs i Sverige av en mer sentida diaspora ”snoddes” av kobzarerna ”med miljontals varv / på liran den sköra minnesväven, / ett immateriellt kulturarv”.
Det historiska perspektivet uttrycks också i många av dikternas titlar, som ålderdomligt nog benämns som sånger. Dikternas olika jag tycks vara heligt inspirerade av kobzarerna och kanaliserar deras profetiska mässande när de ”åkallar vinden (…) som susar / över Norrlands serverhallar / och batterifabriker”. Det är talande att den närmast klichéartade utsagan ”det förflutna hemsöker oss”, som man kunde läsa i Kompression, har en mer lyrisk motsvarighet i Tradition i rader som: ”Det förflutna sjunger. / Det angår oss / som en ouppklarad sorg. / En grundton / som aldrig helt lämnar örat.”
Bokens andra del, Kvarter 53, rymmer två längre prosastycken som bryter av mot bokens övriga ton. Den första delen handlar om författarens farfar och den andra om författarens farmor, som båda två vilar på Skogskyrkogården under en annan typ av stenmonument. Det är förvisso intressant att läsa om deras umbäranden, men känns inte helt befogat. Jag ställer mig undrande till om inte den förnumstiga journalistprosan i en formulering som ”de människor som idag exploateras hänsynslöst genomlider helvetet i Sverige av en enda anledning: För att kunna ge en klassresa till sina barn (…) Själva unnar de sig ofta mycket lite” riskerar att urvattna helheten. Utsagans innebörd framgår redan av dikterna, och med betydligt större djup. Effekten blir snarare att läsaren smittas av författarens tvivel på om dikten räcker till i ett så allvarsamt ämne.
Symtomatiskt nog får inte heller poesin sista ordet i boken, som i stället vigs åt ett ”Efterord” i fem delar med en högst icke-lyrisk transkription av telefonsamtal mellan en förhandlare och olika chefer på svenska byggbolag som har undlåtit att betala ut lön eller misshandlat sina anställda på olika vis. Boss är som bäst när han tillåter sig att skriva med det arkaiserande språk som han så genuint behärskar.
Så långt en form av evig återkomst alltså, men likheterna med Nietzsche går annars isär. Som Boss låter Mark Twain uttrycka det i ett berömt citat så upprepar sig inte historien, den bara rimmar, och däri ligger hela skillnaden. Redan Nietzsche kritiserades av bland andra socialisten Eugen Duhring för att hans eviga återkomst avväpnade kampviljan, och då spelar det mindre roll om denna återkomst syftade på ett termodynamiskt faktum eller ett filosofiskt moraldilemma, en fråga som Nietzscheforskare tvistar kring, eftersom knäckfrågan rör människans handlingsutrymme. I kontingensen och den eviga hågkomsten finns hopp om förändring. En sådan övertygelse tycks också vara en klangbotten i Boss poesi, som skriver in sig i en lika agitatorisk som pragmatisk arbetarlitterär tradition. Det framgår inte minst av vi:et som ungefär halvvägs in i Acceleration går ut i strejk och skriver debattartiklar, en bjärt kontrast mot den i övrigt hopplöst skildrade och detaljstyrda tillvaron på jobbet.
Även i Tradition finns en sådan klangbotten av tillförsikt, ett hopp om att kollektivet inte är en passiv massa utan faktiskt kan påverka sakernas tillstånd. I den avslutande titeldikten ”Tradition”, där en grupp fackliga representanter besöker ett lantbruk som utnyttjar sina arbetare med dålig lön och orimliga arbetstider, står diktjaget och betraktar horisonten bakom den fräsande gårdsägaren: ”Slättens tidlösa grönt mot grått. / Grönt mot grått. / Vågrätt tålamod. / Här kan dikten börja.” Såväl landskapet som de förhållanden som råder på arbetsplatsen fångas in i detta ”tidlösa”, men så är även tålamodet och kampviljan ett utomtidsligt motvärn. Ett enkelt men tillnyktrande budskap i en tid där uppgivenheten tycks vara mer utbredd än någonsin.
_______________
Tradition
Emil Boss
Lejd, 2026
