I Lennart Sjögrens nya diktsamling är det de cykliska förloppen som träder i förgrunden. Inte ens apokalypsen är slutgiltig. Rebecka Kärde har läst Vi är en, vi är många och slås av poetens säregna förmåga att vara konkret och gåtfull på samma gång.
[Lyssna på recensionen? Klicka på pilen!]AV REBECKA KÄRDE
Titeln på Lennart Sjögrens nya diktsamling – hans trettiofjärde, om jag räknar rätt – för tankarna till en berömd replik ur Markusevangeliet (5:9). Den yttras av en uppenbart plågad man som Jesus stöter ihop med efter att ha landstigit på andra sidan Gennesaretsjön. Jesus frågar mannen vad han heter. I den senaste svenska bibelöversättningen lyder svaret: ”Legion heter jag, för vi är många”.
Ordet ”legion” beskriver en ungefärlig mängd på många tusen. I det aktuella fallet syftar det på det väldiga antal onda andar som har tagit den stackars mannen i besittning. Andarna ber Jesus att inte förinta dem, utan i stället låta dem lämna sin nuvarande värd och hoppa över till en svinhjord som bökar i närheten. Jesus går med på förslaget. Andarna far in i svinen, varpå de två tusen djuren rusar ner i sjön och drunknar.
Historien har ingen omedelbar bäring på Sjögrens diktsamling. Här finns varken några svinhjordar, onda andar eller explicit kristna formuleringar. Varför heter boken ändå som den gör? Det kan jag förstås inte vara säker på. Men en tanke vore att det har att göra med hur Sjögren aktiverar två motiv: å ena sidan svärmen, massan – en helhet som består av delar – och å den andra en bibliskt färgad uppenbarelsetanke.
För här talas om ”det som ska komma”, ”den dag / då inte bara folken / utan också allt annat reser sig / och utropar sin frihet.” Och nog tycker man sig höra sigillen brytas och änglarna blåsa i basunerna bakom rader som dessa:
Så bitter ska dagen bli till sist
att bitterheten mister sin smak
och tuppen som gal mister sin tunga
tiden mister sitt minne
och enfalden inträder med sitt leende
som utmanar världens sorg
Detta är den andra födelsen.
Raderna återfinns i den sista av bokens fyra korta sviter. Vid det laget har vi rört oss från världshavens tillblivelse till apokalypsen, via människans dominans över planeten och den av denna dominans orsakade skadorna på densamma. Som förlaget skriver i följebrevet rör det sig alltså om ett slags skapelseberättelse. Ändå vore det fel att tänka på Vi är en, vi är många som en episk eller narrativ dikt i klassisk bemärkelse (till exempel är den klart mindre berättande än Sjögrens förra diktsamling, Regnbågen från 2024). Bilderna skiftar innan deras konturer blir för skarpa, de stora linjerna gör en krök så snart deras riktning börjar verka stabil.
Förutom i den nämnda sista sviten är tonen saklig och vardagsnära, liksom i ögonhöjd med tingen:
Till er
gråa kalkstenshällar mot Kalmarsund
vill jag en sen vinterdag
ställa frågan om livet
Inte för att få ett svar
men för den sena dagens skull
och för att det är brukligt att ställa frågor
som inte har något svar
När det som nu är sten var liv
/…/
Var ni då helt fria i er tanke
eller drömde ni om en annan frihet
än den tiden gav
Och nu när vi är så nära varann
säg mig vad ni vet om tiden och dess natur
varför det blev så här med de levande
och med de döda
Ska ni en gång bryta er loss ur det förstenade
och återgå till ert unga liv
eller har ni i det förstenade
ett liv jag inte känner?
Den som har läst Lennart Sjögren förut känner igen sig. Som nästan alla moderna svenska poeter är han i grund och botten en socialdemokratisk naturlyriker. ”Naturen” är ur hans perspektiv inget som man reser till för att titta på och röras till tårar av, utan den materiella värld som omger oss och bestämmer människans livsvillkor. Den betraktas med respekt, som om fossilerna i kalkstensklipporna faktiskt hade ett mystiskt inre liv. Filosofen Thomas Nagel argumenterade en gång för att det är omöjligt för människan att veta hur det är att tillhöra en annan art, en annan livsform, och så är det väl. Men med det sagt går det att ”ställa frågan om livet”: att, så att säga, tilltro organismer och materia värdefulla egenskaper, rent av en sorts intelligens.
Det gör Sjögren. Och i de inledande båda diktsviterna går han som längst. I den allra första dikten är det ”vattnen” som talar. Precis som Legion är de en och många på samma gång: ett sammankopplat världshav och många mindre, en ständigt närvarande substans som får plats i ett dricksglas. Detta ”vi” förklarar för läsaren att de visserligen har en hel del gemensamt med henne – också de rör sig mellan kontinenter – men att de ”inte är fria”, det vill säga inga moraliska aktörer:
/…/
när vi höjde oss till vandrande berg
och krossade de levandes stränder
till vrakgods och säckar av sorg
som inte ens tiden kan glömma
var vi inte fria
Det var jordens botten
som glödande lyfte oss
när den sökte luft och andning
och den var utan frihet
/…/
Undertexten är naturligtvis att människan, trots att (eller för att) hon ju i någon mening är fri, också ”krossar de levandes städer”. Men innan ett mänskligt jag träder in i texten och ges möjlighet att försvara sig får ”myrstackarna” tala. Lika gamla som vattnen är de kanske inte, men väl betydligt äldre än poeterna. Efter deras hastiga inspel följer dikt nummer två. Då har vi kommit en bra bit i skapelseberättelsen. Nu sätts den teknologiserade människan i centrum: en lägger ut en ryssja för att fånga ål, några sågar ner träd med motorsåg. Skymning råder i dikten och på jorden:
Ännu syns älgkronorna
glida över grantopparna i de södra skogarna
Men hettan är på väg
och fjällräven mister sitt revir
när räven söderifrån närmar sig
Vi vrider oss framför rubrikerna
om den kommande värmedöden
vi söker den skyldige
skriver under paroller
Vi har en föreställning om världen
har världen en föreställning om oss
/…/
Så kommer en tredje diktsvit, som effektivt sätter stopp för resan mot domedagen. Plötsligt råder en annan, cyklisk, emellanåt uppbruten tid. Sjögren diktar om årets gång, om månader som glider in i varandra. Vårens återfödelse betingas av höstens död och tvärtom. Maj ”blandar sig med december”; en häst ”som blev förd till slakten i oktober / syns redan beta av det nya årets gräs”. Dikten börjar och slutar med vår, men däremellan är det kanske inte ett år som har gått, utan alla år, all tid.
Dessa tre sviter utgör alltså upptakten till det uppenbarelsemotiv som jag nämnde tidigare. Det dyker upp i svit nummer fyra, som till ton och belysning skiljer sig en hel del från de övriga. Nu råder natt, ibland rent av ”efternatten”. Inte heller här går det att tala om en ”handling”. Däremot samlas rader som hänvisar till hemkomst, uppbrott och förändring. Döden verkar ännu en gång ligga nära födelsen. Som i den här gåtfulla, predikatsfria och därigenom utomtidsliga huvudsatsen:
Det som ska komma
och nu visar sig
i de ej uppnåbara drömmarna
där de redan döda
och de som är kvar i livet
bugar sig för varann
och i hemligt samförstånd
sträcker händerna
mot det som ska komma.
Rör det sig om en gudomligt avkunnad yttersta dom, om en rättvis apokalyps? Eller om jordens undergång och arternas utplåning till följd av klimatkatastrofen? Vem vet. Men i det lilla appendix som avslutar boken är det ”Hoppet” som talar: ”Med en fot står jag / i vad som kallas verkligheten / den andra har sitt fäste i det drömda”. Detta hopp förklarar sig omöjligt att utplåna, eftersom dess hem är bortom tiden. Här associerar man på nytt till den globala uppvärmningen. ”Orden” kanske kommer ”för sent”, som Sjögren skriver, men det betyder inte att en kursändring är omöjlig, att det är totalt kört att göra något åt klimatförändringarna.
Personligen hade jag gärna sluppit denna sista dikt. Inte för att jag nödvändigtvis tror att Sjögren ”har fel”, om man nu vill läsa dikten som en existentiell eller politisk utsaga (vilket kan vara att förringa den); utan för att den, inte minst i kraft av sin betydelsebärande slutposition, ställer sig en smula i vägen för den konkretion som i övrigt kännetecknar diktsamlingen. En så metafysisk kategori som ”hoppet” ter sig omaka bland alla grässtrån och kalkstenshällar. Eller, rättare sagt: den riktar läsningen, och verkar säga något lite för definitivt om hur de föregående dikterna ska tolkas.
Kanske är jag överkänslig. För det går ju att läsa hoppet som inskrivet i texten från första början. Redan titeln har något inspirerande över sig: den kan låta som en politisk slogan, ett slagord för en rörelse. Och en skapelseberättelse, som den här diktsamlingen med lite god vilja kan sägas vara, säger ju i grund och botten att saker kan bli till. Att världen inte är färdig, att den hela tiden ändrar form.
Inte ens apokalypsen är nödvändigtvis total. För när något slutar, då tar något annat vid – som i naturen, i årstidsväxlingarna. Eller, som det heter i ett par rader mot slutet:
/…/
Men jag föll bortom tiden
de finner mig aldrig
i återvändandet har jag mitt liv.
_______________
Vi är en, vi är många
Lennart Sjögren
Albert Bonniers förlag, 2026
