I Lizette Romeros Niknamis andra diktsamling Incestdikt, vänds blicken mot hemmets härd och ett övergrepp begånget i dess tryggaste vrå. Rakel Similä läser dikt som faller sönder i takt med att den närmar sig sin smärtpunkt.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV RAKEL SIMILÄ
När blir våld riktat mot ett syskon misshandel? En syskonrelation utspelar sig i ett slags moraliskt gränsland, där övertramp enkelt kan bortförklaras som lärdomar. Tillsammans prövar man sig fram till rätt och fel. Överdrifter är vanligare än återhållsamhet. Syskonet är förutom sällskap också en rival och ett fält att spela ut impulser på.
Under min egen uppväxt åsamkade jag min bror både benbrott och en hjärnskakning. Det var inte enbart av misstag. I vuxen ålder har minnet av aggressionen omstöpts till en anekdot att dela. En möjlig juridisk beteckning har väldigt lite att göra med det som utspelade sig mellan oss då. Syskonskapet kan – liksom sex – göra våldet tillräckligt tryggt för att på varierande vis undersöka rollerna som offer och förövare.
I Lizette Romero Niknamis andra bok Incestdikt våldtar en bror sin syster.
Dörren till det gemensamma rummet är “låst inifrån”, det är där övergreppet sker. Dådet är både en förlängning av syskonlogiken och ett absolut brott mot den. Bror och syster, dag och natt. “sömnen tränger sig in”, skriver Romero Niknami, som att något ur det omedvetna, inre, vänder sig emot en.
Titeln på verket, Incestdikt, ruckar en redan innan läsningen. Böcker med samma tematik tycks gärna vilja inleda med chockvärdet. Jag kommer exempelvis att tänka på L’Incest av Christine Angot, Incest av Anaïs Nin och den anonymt publicerade Incest Diary. En sexuell relation mellan nära släktingar är ett slags metafysiskt dåd, även i fall då det sker med samtycke. Transgressionen är förprogrammerad. Redan beteckningen laddar scenen med en slags interkulturell aversion, som avskiljer händelsen från ordningen.
Romero Niknami ägnar sig ändå åt något mer ostyrigt än simpel överträdelse.
Förutom ett antal inledande sviter innehåller verket sex rubricerade avsnitt. Uttrycket växlar rastlöst, och det finns något klottrande och klisterboksaktigt i sammansättningen. Den faktiska incidenten förblir opak, vilket också utgör en av bokens främsta kvaliteter. Rekonstruktionen är aldrig skarp, varken för läsaren eller för diktjaget.
Den centrala bilden i Incestdikt är en skiljevägg. Denna markerar gränsen mellan syskonens sängar och koden de knackar i väggen har en familjaritet över sig, grundad i upprepning. Som att de mitt i hemmet delar en hemlighet. Övergreppet klyver det delade rummet, och låser ute flickan. Det konkreta översvämmas av det symboliska.
Känslan av experiment i flickrummet läcker på ett fint sätt ut i minnesarbetet.
På ett tidstypiskt vis tycks ändå en avgörande punkt – ett enskilt sår, en traumatisk nyckelhändelse – dölja sig i det egna förflutnas väv.
Filosofen Ian Hacking har kallat minnet för en vetenskaplig nyckel till själen, en tanke som enligt honom cirkulerade redan innan Freud. En religiöst färgad självrannsakan ersattes under moderniteten av ett surrogat – kunskapen om minnet.
Idén om minnet som grund för vårt jag möjliggör också trauma som vi förstår det idag.
I Incestdikt formar traumat ett slags psykets Bermudatriangel. Snarare än ett händelseförlopp som går att minnas, gestaltar texten på ett skickligt sätt dess förvrängande, förstörande, förvillande kraft: “här slutar alla kartor snart svara/nålar viks runda/och klockorna bara snurrar/lika stumma som sina visare”.
I ett senare avsnitt av boken hindrar ordet “stop” diverse kluvna utsagor från att haka fast i varandra. Den återkommande, auditiva störningen formar ett slags brus i läsningen. Försöken att kommunicera törnar emot en spärr. Efterhand upplöses texten i enstaka “snälla”, “vet inte”, “rädd”.
Längs med verket förekommer ett antal förvridna ramsor, med haltande rim, vilka trots sin våldsamma tematik har en paradoxalt lugnande rytm: ”här är mun för att damma/arv för att samla/lamm för att offra/kön för att roffa/blod att späda/synd att förkläda”.
I det intima uppstår så ett tekniskt, alienerande hack, som plötsligt gör en förtvivlan möjlig att bära. Det påminner mig om den finska poeten Virpi Vairinen, som använde sig av en maskinell slumpgenerator för att ordna sina mest akuta dagboksanteckningar efter makens död.
Men även ramsorna börjar sacka efter, för att sedan helt falla isär.
Jag kommer att tänka på Elaine Scarrys utsaga i boken The Body in Pain: att smärta förstör språket. Våld kan också medvetet användas som ett sätt att slå sönder en meningsfullhet, då erfarenheten är svår att skildra för andra. Språket tycks torka ut då det närmar sig smärtan. Det förlorar sin förmåga att beskriva och hålla samman, för att istället övergå i läten. Så utarmas också en språklig subjektivitet, och med den möjligheten att röra sig friare i förhållande till det akuta nuet.
Men det obegripliga fungerar också som en motiverande kraft. Texten i Incestdikt verkar uppsöka olika tolkningsinstanser, som ett sätt att återupprätta en meningsfullhet, ett språk.
En lång tid efter att övergreppet ägt rum söker sig diktjaget till rättsväsendet. Snarare än hämnd och repressalier, tycks det egentliga syftet vara en kognitiv klarhet. Det kunde kallas performativt i bemärkelsen att orden gärna önskar inreda ett nytt sakförhållande. Den juridiska termen inrättar den verklighet som den benämner. Konturerna blir slutligen tydliga: det var en våldtäkt, här skiljs bror åt från syster.
De sociala påföljderna är hårda. Föräldrarna tror henne inte. En familj briserar, en uteslutning äger rum.
Under förhöret uppger dikten frågetecken då motiv och händelseförlopp begärs. Ett antal dagboksanteckningar, till synes skrivna av en tonåring, sprängs in i texten. Tecknade i versaler formar orden något närmast gutturalt: ”ÅNGEST KOMMER SPY/…/PATETISK/ÄCKLAR MIG!!!”
Kanske kan de också förstås som ett slags bevismaterial. I rättegångar händer det att dagboksanteckningar används som stöd till vittnesmål.
Offret som – trots en repressiv gemenskap – lär sig tala är samtidigt en arketyp vi blivit övergödda på. I Incestdikt alternerar Romero Niknami mellan denna utnötta modell och något mer obestämt.
Helheten går att läsa som ett jags vilja att delge en fruktansvärd händelse i barndomen. Det här hände, som födde känslor som dessa och nu återställer jag, med mina ord, ordningen. Jag offrar mig för att jag måste.
Bokens narrativa drag lider ändå av en vaghet som stundvis pulserar av censur. Som att diktformen främst vore ett sätt att trixa till bekännelsen, spärra den en aning. Vill boken berätta eller vill den inte det?
Hämningen tycks dessvärre även gälla friheten i uttrycket.
I debuten De försvunna andades tystnaden på ett annat sätt. Där tycktes den vita luckan mellan de prosalyriska styckena ha örat mot underjorden, bära på ett slags mummel från de personer som försvann under militärkuppen i Chile och Argentina. Tomrummet i Incestdikt är spändare, mer tveksamt.
Frågan om det som ligger under ytan eller mellan raderna i litteraturen är fascinerande, just för att den är så obestämd och svår att begripa, rentav hypotetisk. Det är inte självklart att man överhuvudtaget förstår vad man talar om.
Kanske handlar upplevelsen av det litterära ändå om just det här: en känsla eller i varje fall en förhoppning om att det finns något mer, att litteraturen till sin betydelse är större än vad som faktiskt sägs.
Det är inte alltid lätt att bevara tron på den upplevelsen.
Själv märker jag mig dåsa ihop som läsare så fort något kommer med en fläkt av trauma och upprättelse. Överanvändningen av just den förklarande psykiska modellen har strömlinjeformat både vårt känsloliv och vår litteratur. Förhoppningen om något mer är försvagad.
Möjligen uttrycker också Incestdikt en slags symptomatisk förvirring. Boken befinner sig långt borta från bekännelsen ristad i blod, samtidigt som den fortfarande drar i den personliga vittnesberättelsens lockelse. Dras med, kunde man säga.
Romero Niknami är ändå en för skarp poet att anklaga för likformighet. Obehaget då förtroligheten kantrar över är skrivet med brutal kontroll. Obestämdhet är också precision. Särskilt då fallet gäller bror, syster och våld som våld är: meningslöst, förkrossande.
________________________
Incestdikt
Lizette Romero Niknami
Albert Bonniers förlag, 2026
