Han har ofta balanserat på gränsen till det lyriska, men i Kort världshistoria med figurer har Andreas Lundberg för första gången skrivit vad som bör betraktas som en renodlad diktsamling. Det är svårt att passera genom det mörka sår som är Lundbergs dikter, skriver Sara Abdollahi – men mörkret är samtidigt det som får hans stjärna att lysa så starkt.
Av Sara Abdollahi
På kultursidorna pågick nyligen en välbehövlig debatt om det autofiktiva skrivandets hegemoni och hur livstilsonanistiska texter förminskar och fördummar livet och litteraturen. Kritikerna menade med rätta att skribenterna till sådana alster överskattar sina privatliv när de skriver den ena banala texten efter den andra. Det handlar inte på något sätt om att förbjuda stoff ur författarens liv, det vore omöjligt. Också Roland Barthes, välkänd för att ha introducerat sin utopiska vision om författarens död 1968, skrev biografiskt och var närvarande i sina essäer. Det handlar om att vända ryggen till ett språk som efterhärmar pladdret och bruset och därmed inte skiljer litteraturens språk och väsen från vad som publiceras på sociala medier. Om litteraturens hur.
Därför är jag överförtjust i en sådan författare som Andreas Lundberg. Han har sedan sin första publicerade bok både skrivit om sig själv och tagit hänsyn till form och språk. Hela Lundbergs offentliga skrivprojekt påbörjades efter att han 2015 blev inlagd på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning med självmordstankar och ångest. Diagnosen som ställdes var djup depression, han fick tolv behandlingar med elchocker under sina två månader på sjukhuset. Episoden mynnade ut i att han skrev vad som kan kallas en depressionstrilogi. Den börjar med ”romanen” Storm i den pelare som bär: en berättelse, fortsätter sedan med Ofarbar tystnad och avslutas med Gerontion (2021) som belönades med Vi:s litteraturpris.
Jag har alltid tyckt mycket om att Lundberg förflyttar läsarens blick bort från en samtid besatt vid att dela upp människan i frisk och sjuk med det sunda idealet som norm. Hur han skriver om psykisk skörhet, brist på pengar, ensamhet och att vara socialt utsatt, utan att det blir slafsigt och nostalgiskt.
Diktsamlingen Kort världshistoria med figurer är inget undantag. Förlaget marknadsför den som författarens första poesibok. Själv har jag alltid läst honom inte som en prosalyriker, utan i likhet med norrmannen Jon Fosse som en författare med poetens gehör och känslighet för språket. En författare svår att kategorisera, vilket han tack och lov fortsätter att vara.
Kort världshistoria med figurer består av hundrafemtio dikter med rubriker som: ”Autofiktion förkortad till myten om Taliesins andra födelse”, ”Horoskop: soldelning” och ”Stora björnen”. Formen sicksackar mellan längre prosaistiska stycken som tycks vara skrivna i en utandning, till kortare rektangulära texter som avlöser längre sådana, ibland kursiverade, ibland inte. Fragmentariska stycken avlöser mer Hölderlinska textvirvlar som formerar sig nedför sidorna med mängder av bilder, anrop, metaforer, samtidskommentarer och bibliska och litterära referenser. Ibland består titlarna av kursiverade citat, exempelvis från den grekiska mytologin blandad med egna omskrivningar och tillägg som här från Deucalion, en myt i vilken Pyrrha, dottern till Epitemeus och den första människokvinnan Pandora och hennes make Decaulion, son till Prometeus, kastar stenar som förvandlas till människor:
Kasta en moders ben bakom sig - Kasta en dotters ben bakom sig -
Tematiskt, om det nu är möjligt att tala om något sådant, känns den Lundberska manéren igen: Här finns döden, depressionen och världen som dödfödd. Denna gång i formen av ett foster som dör under en bukgraviditet och är för stort för att återupptas av kroppen. En reaktion uppstår där fostret förkalkas för att skydda kvinnan från förruttnelsen. Utan att stryka läsaren medhårs skriver Lundberg det han behöver skriva:
Det skar igenom moderns buk och bukhinna, och såg nu den häpnadsväckande svulsten, som var skrynklig och liknade kammen På en kalkon. Den var hård som en snäcka, och täckt av något som Påminde om fiskfjäll eller kanske en räfflad havsbotten. Kirur- gerna satte sina knivar i den, men lyckades inte genomborra det Hårda skalet. När deras skalpeller skavts slöa mot den hårda tumören hämtade de hammare och en borr och förmådde till slut bryta sönder detta sigill av sten.
Förutom saknaden efter en död dotter är den walesiska, medeltida skalden Taliesin en återkommande figur i boken. I keltisk mytologi är han, som Erik Bovin påpekar i Opulens, ”en mäktig gestalt med magiska krafter, men ingen magi i världen kan hjälpa mot den sorg en död dotter lämnar efter sig”. Så här låter det i slutet av en dikt med titeln ”Taliesin som Job vid portarna till de yttersta mörkret”:
Är jag fri att röra mig bara i din frånvaro att andas bara I syret som rusade in när du försvann och bara i tomheten höja mitt rop
Om sin depressionstriptyk hävdade Lundberg själv att den är som Dantes gudomliga komedi, med helvete, skärseld och himmel. I motsats till en skapelseberättelse snarare en avskapelseberättelse. I denna bok pågår avskapelsen.
Försöket till ”avskapelse” (décréation) är en filosofisk och teologisk tanke som bland annat förknippas med den franska filosofen Simone Weil, i likhet med Lundberg konverterad katolik. Den kan beskrivas som att det som är frånvarande också är närvarande i världen och vice versa. Rent poetiskt har det med språklighet att göra: Genom att gå in i språket och urskilja dess grundläggande beståndsdelar finner den här typen av poetik inte en elementär sats, utan två, och de motsäger varandra. Inte bara Guds närvaro finns, utan också Guds frånvaro; inte bara livet och kärleken, utan också döden och separationen. Nåden finns i själva skaparakten som också blir skapelsen.
I Romanens teori skriver Georg Lukač att ”romanen hör till den gudsövergivna världen” och kallar den för ”den negativa mystiken i gudlösa tider”. Romanen blir alltså det som ger form och mening, för att citera Jon Fosse från essän Negativ mystik: ”en form som bland annat är mening utan mening, åt en tillvaro utan den stora meningen”. Det här är en poetik som Andreas Lundberg genomgående traderar vidare. Han sällar sig till den skara pessimistiska författarmän som enligt europeisk efterkrigstradition med överjordisk gehör för språket ältar DET MÄNSKLIGA TILLSTÅNDET (ja, med versaler). Döda europeiska män som Samuel Beckett, Thomas Bernhard och Lars Norén. Och så de levande som verkar i samma tradition: Andrzej Tichý, Johan Jönson och nämnda Jon Fosse.
Men även om Andreas Lundbergs stil föddes under en lycklig stjärna, inte långt från dessa otroliga författares, finns det också någonting att invända mot. För att vara dikt är Kort världshistoria med figurer lång, 190 sidor. Det är inget ovanligt för Lundberg, och ingen är mer välkomnande av diktböcker i det längre formatet än denna poesifantast. Men om böckerna som ingår i hans depressionstrilogi bestod av fragmentariska och täta stycken text, med citat från Ian Curtis, Rimbaud och Strunge inskjutna, är hans Kort världshistoria med figurer mer slängig i formen. Den spretar än hit och än dit. Bild efter bild avlöser varandra.
Det subtila är en självklar ingrediens för all intressant litteratur. Jag tänker på Theodor Adorno, som hävdade att all tydlig framställning är en eftergift åt konsumtionen. Att den typen av litteratur gör världen ytterligare en smula mer säljbar. Men ibland är det dunkelt skrivna det dunkelt tänkta. För mig är god litteratur en sådan vars form och innehåll är likvärdiga och språk och berättelse densamma. Därför hade Lundberg tjänat på att lyssna mer på sin inre kritiker och dödat några darlings. Alternativt hade en redaktör behövt gå genom texten en gång till och koncentrerat den bättre. Nu är delar av boken så starka att delar som blir för allmänt abstrakta stör läsningen. Det är när dikten låter så här ”Ingen blir mätt, hungern brinner bara hetare och våldsammare, ju mer den matas -”. Å andra sidan kan det finnas en poäng i att läsa dem som anti-dikter, poetiskt oformliga för att bryta mot den konventionellt vackra poesiformen. Att jag som kritiker inte kan avgöra om greppet är ett medvetet estetiskt val eller inte blir också bokens svaghet.
Men förutom att den typen av text gärna hade fått stanna kvar i skrivbordslådan och formen kunde tätats till, har Lundberg med denna sin fjärde bok lyckats skapa en helt egen negativ kosmologi. Det är möjligt att läsa boken som ett sjok av ältande och evigt mörker, ett cyniskt onaniverk med livet frånvarande redan från födelsen och döden alltid närvarande. Lidandet som fetisch.
Känslan av att vara förföljd och ständigt betungas av eländet bidrar till att poetjaget tänker sig att ”Jorden är stum och svart och orörlig”. Och kanske är att känna så själva essensen av depressionen efter förlusten av ett barn. Men att inte värja sig utan tvärtom skriva om det svåraste utan att försöka vinna läsarens sympatier. Nästan som en besvärjelse. Att skriva ”om sig själv” men avstå från ett banalt språk som upprepar klyschor kan betraktas som något subversivt i sig. Ett motstånd mot det banalbiografiska som vår tid tycks helt besatt utav, som gör levande erfarenheter till döda och urholkar litteraturen.
Jag är inte ett sår du kan passera genom
… skriver Lundberg. Och ja, det är svårt att passera genom det djupa mörka såret som är denna bok. Särskilt med tanke på att den till skillnad från aktivistisk lyrik inte vill propagera för någonting förutom att vara sann mot sig själv. Det kan tyckas fatalistiskt, som om ödet på förhand redan har dömt ut människan. Men det är en alltför enkel slutsats att dra av läsningen. Cynism är att ge upp, medan pessimismen är motsägelsefull: Att sätta ord på den eländiga situationen möjliggör potent att mana till motstånd.
För vad krävs för att en stjärna att lysa starkt på himlen? Jo, ett totalt jävla mörker. Ett komplext lager av skör existens och köttsligt våld flätas samman i Lundbergs dikt, en dikt som ständigt på nytt tycks rasera och bygga upp sig själv. Det är ingen liten sak.
—————————
Kort världshistoria med figurer
Andreas Lundberg
Modernista
Foto: Jasmin Storch
