Att Arne Johnssons snart 40-åriga poetiska gärning inte åtnjuter större uppmärksamhet i den svenska litterära offentligheten är något av ett mysterium, menar Michael Larsson som under läsningen av nya diktsamlingen måste lägga ifrån sig boken flera gånger, av ren rörelse.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV MICHAEL LARSSON
På papperet är Arne Johnssons Karavanseraj något av en gäspning. För att göra en kort och orättvis sammanfattning rör det sig, precis som i Zoetrop (2021), om en manlig 50-talist som reser runt i världen och diktar associativt om vara och tid, och strösslar med betraktelser om de exotiska platser han besöker.
En flanör i herrens år 2026? Bevare mig väl.
Ändå måste jag, som Anna Hallberg skriver i sin recension av Zoetrop, lägga ifrån mig boken flera gånger under läsningen för att inte översvämmas av känslor. Texterna har ett spänningsfält omkring sig som gör att man inte hinner särskilt långt i läsningen innan man börjar grymta till av upprymdhet och kosmiskt vemod. Orden får en förtätad laddning redan med den inledande tillägnan: ”nej, ingen glömmer; om minnet är en brunn, hur mäter jag dess djup /…/ jag lämnar spår likt alla, likt alla blandas vi”. Och så bär det vidare, sida upp och sida ner. Det är svårt att värja sig mot Johnssons tilltal, som försöker innefatta inget mindre än världen i hela dess outgrundliga vidd.
Men att lyfta ut en mening här eller där för att ge exempel på hans skicklighet duger inte riktigt, för det är i den herakleitiska floden vi befinner oss, där ingenting börjar eller upphör och där ingenting kan åberopas på nytt i sin ursprungliga form. Texten fyller ut sidorna utan versaler eller slutpunkter som vore de flyktiga ögonblicksbilder av tankar som de såg ut i skrivandets ögonblick. Dikterna, om det nu är rätt ord, virvlar och skingras spontant och organiskt, som rök, eller som en mimetisk avbildning av den mänskliga tankeverksamheten. I Johnssons värld strömmar livet oupphörligt och den som söker utveckling eller ordning letar förgäves. Ändå ter det sig aldrig godtyckligt eller lösryckt. Så här kan det låta:
svirret av insekter, som tankar, om övergivenheten, saknaden. Den som tror sig ha makten över oss finns i ljuset, i mörkret, i allt som rör sig, allt som stillnat, den är skuggan över mitt bord, bländningen. Glöm mig inte, jag är här, i floden av allt som rör sig
Eller så här:
livet levs så länge jag lever. Går över gator och torg med öppna ögon, lyssnande, betraktar den oändliga mosaiken av ansikten och röster, att vi är så spridda, finns i sådan mängd. Jag är tillbaka efter ett par dagar, liljorna i den stora vasen slår lysande vita ut i värmen och pratet. Partikelnivåerna är höga, vi är invaderade in i våra kroppars alla hålrum och gränder av de minsta i ordningen
När Zoetrop gavs ut kunde man trots allt ursäkta de läsare som avfärdade hyllningarna som tendentiösa; bokens dikter, komponerade som de var i ”Lindesberg, Mysore, Hanoi, Nha Thrang, San Francisco, Minneapolis, Santiago, Valparaiso”, utgjorde en bjärt kontrast mot pandemitillvaron där det ansågs suspekt att bjuda vänner på middag, för att inte tala om att hoppa på ett flyg till Vietnam. Johnssons urbana lyrik blev en klaustrofobisk påminnelse om vad som gått förlorat, när den initiala upprymdheten över det lokala och nedsaktade livet hade lagt sig.
Så här med några år i backspegeln är det tydligt att Zoetrop inte behövde någon skjuts av sin samtid. Det var och är en enastående bok som står stadigt på egna ben, en kraftfull nytändning i ett författarskap som såg ut att ha tappat fart efter den ganska oinspirerade Reidjz (2010). Karavanseraj fungerar i mångt och mycket som en pendang till Zoetrop, såväl tematiskt som formmässigt. Skulle de slås ihop till ett dubbelband någon gång i framtiden skulle inte allt för mycket gå förlorat; diktjaget i den aktuella boken befinner sig fortfarande på resande fot, om än i ett mer närliggande Berlin och Sydeuropa, och tycks ännu plita ned sina vindlande tankar och intryck på kaféservetter med en kopp grönt te nära till hands.
Den största skillnaden mellan de båda reseböckerna och Reidjz – förutom att den senare tycks uppehålla sig på en och samma ort – är att det konventionella centrallyriska tilltalet har försvunnit och ersatts av något som kanske bäst går att beskriva som en orolig vind, en metafor som också prövas gång på gång i olika former. Vid ett tillfälle parafraseras talande nog Eyvind Johnsons Hans nådes tid, i vilken världen liknas vid ett asplöv. Om jaget i Reidjz sorglöst kastade sig med du:n och vi:n som om dessa vore de mest stabila och oproblematiska kategorierna i världen är Karavanserajs diktjag betydligt mer tveksam till den sortens generaliseringar. Återkommande är hänvisningarna till jagets instabilitet:
Jag inbillar mig inget, är en främling, vart steg är till låns. Kvinnorna som sköter det lilla stället med sallader och toasts minns mig från dag till dag men snart är jag borta, minnena sluter sig. Vatten i en göl, himmel med moln. Jag är då inte här men rösterna är i mig
Finns det något diktjag att ta fasta på är det fotografen som antyds av bokens omslag: en voyeuristisk John Constable-figur som med igenkännandets blick betraktar cumulusmolnen som tornar upp sig utanför flygplatsfönstret. Jaget är, för att tala semiotiska, en flytande signifikant och passar in väl på Barthes beskrivning av karaktärens narrativa funktion som en ”konvergenspunkt” av olika attribut och beskrivningar. Men där Barthes menade att karaktären särskiljs från textens övriga kategoriska kluster genom egennamnet, under vars nominala paraply den upplevs som något mer än bara summan av sina delar, är samlingspunkten i Karavanseraj en långt mer gäckande betraktare. Jaget uppstår som en hopgyttring av tankar och ting, och det är först när det betraktas av någon annan som hopplocket kan förväxlas med ett avgränsat subjekt:
Jag finns där, även i den livslånga, fragmentariska, text som är min. Handstilen, kulpennans tryck mot pappret, det osynliga fingeravtrycket, min genetiska kod. Jag vårdar lapparna en tid. Intill dess allt är uppfyllt finns de i bakfickan tillsammans med korten som ger mig rätt till mina pengar, platsen bakom ratten, att åka med bussen, få poäng när jag handlar te, det är en mosaik men jag är en, om någon ser mig är jag en
Ingen gillar en turist, sägs det, och allt detta hade enkelt kunnat ligga Johnsson i fatet om man till exempel skulle läsa diktjagets betraktelseposition som en med Donna Haraway kroppslös, ”conquering gaze from nowhere”. En sådan läsning kommer nästan på beställning i en bok som åtminstone indirekt anspelar på rastlös manlig Wanderlust och aldrig på djupet ifrågasätter idén om det är möjligt att besöka andra kulturer utan att med sin blotta närvaro lämna oangenäma spår. Men den tolkningen missar ett viktigt ärende med boken, som är betydligt mer i linje med en moralfilosofi där mötet med den andre måste präglas av annanhet för att inte bli förtingligat. Enligt Levinas är det genom just en sådan eskatologisk blick som vi öppnar ett fönster mot det oändliga och lär oss att tjäna den andre i stället för att göra henne till ett föremål för våra begär.
Vid flera tillfällen återkommer bilden med intrycksanhopningen som drabbar den resande: hotellrum, kaféer, tekannor, cikador, träd, vind, klockor, röster och teveapparater virvlar förbi som hade de fångats upp av en tromb och kastats upp huller om buller över en åker. Men det speciella med de här partierna är att de inte mynnar ut i någon underförstådd pessimism om eller kritik av det oöverblickbara, utan tas som intäkt för att ”allt pågår, allt är rörelse”, ”allt är samma väv” och att ”alla kroppar, himmelska, jordiska bindes till varandra”. Anspråket är hisnande, nästan förmätet i sin totalitet, och det hade också kunnat falla platt genom att vara alldeles för odifferentierat, men i stället sker det motsatta. Den tranströmerska föreställningen om medvetandet som under dagens första timmar kan omfatta världen ser för ett sällsamt ögonblick ut att kunna infrias. Överflödet koncentreras i ett jag som ”blir äldre, ju mer livet förgrenas i mig” och för vilken ”rastlösheten, oron är en vila”.
Här någonstans blir också den smått obegripliga titeln logisk och vacker. En karavanseraj, som poeten själv beskriver det i en avslutande fotnot, var en marknadsplats och ett härbärge för karavaner av köpmän längs Sidenvägen. Den enda gången ordet används i en dikt sker just i ett stycke där tillvarons kaotiska överflöd inverteras och inlemmas med harmonisk koncentration i diktjaget, som en utsökt bild av den kontemplativa skrivakten där intryck och tankar samlas för ett ögonblick innan de skingras på nytt:
Karavanseraj, mitt jag en rastplats för världen. Dyrbarheter, billigvaror, glitter, tung prakt, tankars lätta flykt genom synapser, likt andeväsen genom skogar, över mossar, dimmors svävande liv över tuvorna, i rörelse, urverk, allt ligger samman
Det är spännande när man läser en bok som drabbar så djupt trots en sliten tematik. Det kan röra sig om en oväntad form, eller en smittsam röst. I sällsynta fall kan en bok lyckas med konststycket att förädla sitt material så att man ser det uttjatade stoffet på nytt, som för första gången. Så är fallet med Karavanseraj. Det är en storartad upplevelse att läsa den rutinerade Arne Johnsson i det här skedet av sin poetiska gärning. Att han fortsätter att vara något av en doldis för den stora allmänheten efter fyrtio verksamma år är ett mysterium som väl bara kan skyllas det faktum att poesi inte längre angår så många.
____________________
Karavanseraj
Arne Johnsson
Nirstedt Litteratur, 2026
