Anna Hallberg utkommer i höst med sin nionde diktsamling, gåtfullt titulerad AN. Ett verk som, menar Mikaela Blomqvist är lika kryptiskt som den kub kring vilken dikten kretsar. Kanske, skriver hon, är bokens svåråtkomlighet ett mått på världsläget. Distansen står i direkt korrelation till krisernas magnitud.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV MIKAELA BLOMQVIST
I en intervju berättar galleristen Arne Glimcher om ett möte mellan hans elvaåriga barnbarn och konstnären Agnes Martin. Barnbarnet stirrar på en ros. Agnes Martin frågar om den är vacker. När flickan svarar ja gömmer Agnes Martin rosen bakom sin rygg. Är den fortfarande vacker, undrar konstnären. Flickan svarar ja igen. Agnes Martin anser det bevisat att skönheten inte finns i rosen utan i sinnet.
Jag tänker på den anekdoten när jag läser Anna Hallbergs nionde diktsamling AN som har ett verk av Agnes Martin på omslaget, ”The Islands” från 1961. Det är en hundrasidig långdikt med en till sju rader på varje blad. Den berättar om en kub av vatten i öknen och om ett diktjag som finner sig stå inför denna underliga tingest. Vilken realitet har kuben och diktens scen?
Jag låter frågan vila och söker en väg in i boken. Bäst att börja med dess titel. ”An” är ett adverb som mest används i fasta uttryck, med betydelsen fram, framåt, till. Eller ett prefix med samma innebörd. AN är också de första två bokstäverna i författarens namn. Avhugget i alla tre fallen. Minsta betydelsebärande enhet. Knappt uttydbart.
Lämpligt när dikten både skildrar och frammanar känslan av att stå inför ett delvis obegripligt objekt. Mot slutet av boken står det: ”något komiskt / inuti tomheten / vad ska jag göra / ensam i öknen / med en kub”. Läsaren kommer med stor säkerhet redan ha frågat sig samma sak. Ett annat citat: ”detta liv levande / ömheten / att inte förstå / verkligen inte veta / vad kuben är”.
Sedan debuten år 2001 med diktboken Friktion har Anna Hallbergs poesi haft ett eget och kompromisslöst uttryck. Hennes böcker kräver en annan läsart än den man – eller i alla fall jag – är van vid. Dikter brukar ju peka mot något utanför boksidan, ofta mot poeten själv. Då närmar man sig poesin via ett slags avkodande: vad handlar dikten om egentligen?
Anna Hallbergs poesi ska man, tror jag, däremot bara läsa. Det kan både vara lätt och svårt. Med ”AN” lutar jag åt det senare, just för att den är så skenbart enkel. Dess klara, korta strofer tillåter mig inte att tolka in något utöver det som står. Alltså: ett landskap som skiftar i grått och rosa, ett diktjag och en kub.
Är det verkligen allt? Såklart inte. Till exempel framträder en kroppslighet i beskrivningarna, som här om öknen: ”känn varma terrakotta / tegel kindens färg / torra sandhud / jordens långa länder” eller här om kuben: ”grått i grått / snor gråt slem saliv / vätskande vägg / vad vill du mig”.
Vad vill du mig? Fast det är väl just att kuben inte vill någonting som gör den svår att förhålla sig till. Samtidigt befinner den sig i ständig, syfteslös rörelse inom sin slutna form. Dess vattnet porlar, pulserar och vibrerar. Här upprättar Anna Hallberg ett samband mellan kuben och kroppen, som ju fungerar på ett liknande vis.
Beskrivningen av vattnet övergår i en flersidig skildring av de fysiska rörelserna inuti jaget själv. De som fortgår inuti oss alla, utan att vi tänker på det: ”strömmar det i mig / meandrar, fortgår / runt i vener klaffar”. Och några sidor senare: ”en egen kraft / trummar taktfast / är maktlöst liv / i skalet”.
I en strof ställs kuben och kroppen jämte varandra, där upprepningarna i båda fallen skapar en sluten krets: ”kuben lever sitt vatten / vattnet porlar sin kub / skelettet och musklerna bär mig / som jag bär mitt hjärta och blod”. Kuben som en bild av människan? Instängd i sig själv och samtidigt – vid liv!
Anna Hallberg lyckas förmedla en punktvis uppblossande, oförställd lycka över det senare faktumet. Inte minst via kubens sprittande vatten. Vid något tillfälle får det rentav jaget att känna sig som att hon betraktade det hela från en bänk vid en lekplats: ”att vattnet själv kan gunga och rutscha / livfulla lek vill du finnas / i språng det går att glädjas / att levandet finns”. Med hjälp av allitterationer och assonanser görs tanken kännbar.
Men såklart, bilden går inte jämt ut. Det vore fel att säga att kuben är kroppen eller någonting över huvud taget, utöver just en kub. Faktum är att den lika gärna kan läsas som en illustration av dikten själv. I en inledande strof konstateras visserligen att den inte är en målning: ”[…] inte ett verk men jag känner igen / koncentrationen”. Senare frågar sig jaget: ”kan någonting vara ett / helt / objekt / säg ett ord som är sant”.
Lägg märke till hur snyggt Anna Hallberg använder radbrytningen här, som att hon genom den, ger ett nekande svar på sin egen fråga: ”helt / objekt”. Orden som väl syftar på kuben kan lika gärna tillämpas på hennes dikt. AN är just hel, i meningen perfekt och sluten om sig själv. Trots det minner maningen om att säga ett ord som är sant om språkets bristfällighet.
Det finns ytterligare några strofer på samma tema: ”klarhet exakt / aldrig något så tydligt / jag är säker / det är beskrivandet, begreppen / som slinter” och ”orden halkar bevisligen av / rispapperstunt / emballage, språkskräp”.
Vad är det jaget är säkert på? Kuben går ju som sagt inte att förstå. Jag återvänder till den mer uppgivna strofen: ”något komiskt / inuti tomheten / vad ska jag göra / ensam i öknen / med en kub?” Vad ska jag göra med ”AN” när – den hemska, banala formuleringen dyker upp och tvingar sig in i texten, liksom för att uppmärksamma mig på att jag är helt fel ute – världen brinner.
Sedan kommer jag att tänka på en föreläsning av Adorno som jag har läst, läst om och lutat mig mot i många år: Tal om lyrik och samhälle från 1951. Där argumenterar han för poesins egenart, att den bör vara fri från ideologi och inte tala samhället efter munnen: ”Dess distans från tillvaron sådan den är blir ett mått på det falska och dåliga i denna tillvaro.”
Ska den pärlemorskimrande kuben (som i en underbar strof liknas vid en nyss ituskuren lime!) läsas som en diagnos av Sverige 2025? Nej, en sådan tolkning blir för instrumentell. Det fascinerande med kuben liksom med AN är ju att de båda helt enkelt är obegripliga och omedelbara.
Bättre då att återvända till den abstrakta konsten och den konstsyn som Agnes Martin ger uttryck för. I en intervju från 90-talet beskriver hon sitt sätt att arbeta: göra sinnet tomt och vänta på att en bild dyker upp. Hon ansåg att man som konstnär inte får vilja något särskilt. Däremot kan man genom konsten uttrycka känslor, subtila schatteringar i det inre som inte kan förmedlas på annat vis.
Här tillåter litteraturen, i jämförelse med bildkonsten, en större dynamik. Diktjaget i AN pendlar mellan glädje och sorg, fascination och acceptans. Mellan gränslös närhet och distanserat betraktande. Då och då mynnar det hela ut i en existentiellt färgad reflektion: ”varför var det viktigt / all vilja som riktades / kämpandet, anspänt / den starka mörka strålen”.
Viljan som en destruktiv kraft. Det är på tvärs med hela samhällsordningen. Och med bokens titel AN: fram, framåt, till. Jag försöker ta till mig orden och liksom diktjaget betrakta kuben och boken som berättar om den precis som de är. Det visar sig vara oerhört svårt. Kuben finns ju bara som ett tänkt objekt. Bokens märkliga kraft ligger just däri.
________________________
AN
Anna Hallberg
Albert Bonniers förlag, 2025
