Henrik Sahl Johansson läser tre, under hösten, nyutkomna diktsamlingar, samtliga med tydlig kropps- och hälsotematik. Han funderar över samtidens fixering vid det knådbara köttet och hur den kommer till uttryck i poesin.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV HENRIK SAHL JOHANSSON
Ett av de tydligast framträdande motiven i svenskspråkig dikt från 2000-talet är den mänskliga kroppens metamorfos; där finns ett myller av bristande och knoppande. Ibland är omvandlingen underförstådd, ganska så ofta är den köttslig, på gränsen till makaber. Vad säger det om vår tid? Möjligtvis att kroppen har skiftat i betydelse från att vara något vi inte styr över, ett nödvändigt ont som i bästa fall inte känns alls, till ett föremål vi har full kontroll över och därmed också har möjlighet att gestalta i främmande former. Några rader ur finlandssvenska Lina Bondes nya diktsamling, köttsviterna, skulle kunna fungera som programförklaring för hela den här rörelsen: ”jag skriver genom hålen / jag pressar fram fingrarna / genom rötan genom lager av genom alger / öar av oss i haven”. Det är som om kroppen rent fysiskt har brutit sig ut ur sin form och med tiden blivit ett helt centralt objekt i vår varseblivning, viktigare nästan än själva det skrivande sinnet. Och det kanske inte är så märkligt: de senaste decennierna har inneburit en förskjutning i synen på kroppen från något statiskt till något som kan, och kanske till och med ska, omvandlas, via kost, via medicinska ingrepp, träning, eller helt enkelt genom att vi förändrar hur vi ser på oss själva i spegeln. Gränser överskrids, inte bara mellan inre och yttre, utan också i relationen mellan tanke och den tänkandes fysiska gestalt. Vad ska vi till med våra kroppar? Och hur ska vi förhålla oss till dem som levande objekt?
Kafka var någonting på spåret, alltså, även om hans skalbaggsgestalt rullade ur sin säng långt innan vi fick verklig makt över våra kroppar; Gregor Samsas förvandling var ett utslag för något främmande, nästan ett brott mot sin tids ordning. Vår tids förvandlingar går snarare hand i hand med tidens politiska ideal. Den förändrade kroppen är lätt att ta till sig, men det är också skammen och oron som kommer med våra medicinska besvär och vår transformation: våra kroppar är skådeplatser för det skrämmande inom oss, vår psykologiska utveckling har mångt och mycket kommit att beröra vår fysionomi. Dualismens uppdelning mellan tanke och kropp ter sig i dag avlägsen. Vi är långt från antikens syn på kroppen som något smutsigt, animaliskt, som det var upp till våra sinnen att besegra.
Lina Bonde formulerar frågan om kroppens moderna roll på ett lite annorlunda vis i början av köttsviterna. ”: att fylla i mänskligheten”, skriver hon ”är att närma sig spörsmålet / när är kroppar”. När alltså, inte vad eller varför: när är en kropp? I hennes poetiska undersökning befinner sig ett antal flickor på en underlig, steril klinik. Där trasas de sönder och omskapas för att, möjligtvis, bli vuxna kvinnor och föras ut i världen igen. Folk kommer och går. Friare dyker upp med blommor, sjuksköterskor byter vatten i krukorna. Vilka är de, dessa unga patienter? Är de ens patienter? ”Jag behöver veta vad en flicka är”, avslutas en av dikterna, som med forskarens metodiska blick betraktar de olika delarna i en undersökning. Ja, vad är det egentligen för märkligt väsen, den människa som ska tas om hand, studeras, botas?
Det är ibland skrämmande hur Lina Bonde skriver fram dessa kroppar fyllda av plast och alger, som tycks leva i något slags obehaglig symbios med en döende natur. Jag tänker på Johannes Heldéns dunkla framtidslandskap, eller den där sjukdomen som skapar trädliknande förhårdnader på huden. Natur och människa blandas samman tills de tycks sammanvuxna och måste separeras. Lina Bonde, själv doktorand i sociologi, låter ibland dikten föras fram av en forskare som nyfiket, ivrigt, studerar klinikens märkliga processer: ”Som forskare kan jag inte vårda”, skriver hon, ”jag kan inte / jag kan bara notera / jag ska presentera argument / jag håller ingen vid liv”. Det är ganska så oerhört emellanåt. Kroppar är materia, spricker upp i plast, med naglar och hår likt livlösa ting omkring sig; det är som en människofabrik, som en odling, där kroppar inte dör utan avslutas, namnlösa och kategoriserade med tydliga etiketter. ”Döden / : ett möjliggörande av det mänskliga”, som Bonde skriver. Till sist kommer männen, dessa friare med sina blommor, till de framväxta kvinnogestalterna, de som har klarat sig genom metamorfosen. ”Deras kroppar återhämtade sig inte som väntat”, konstaterar forskaren lakoniskt, ”De började spira och trängde sig ut ur det mänskliga, sträckte sig mot naturen. Men inte helt.”
För varje gång jag läser köttsviterna kommer bilderna något närmare, blir en aning mer tydliga. Att ge en av flickorna ett namn, som sker i kapitlet Fallstudie 1. Alicia, framstår som ett lagbrott, ett överdrivet förmänskligande. Bondes obehagliga, djupt skickliga undersökning skulle kunna appliceras på vilket avmystifierande av livet man önskar, aborten exempelvis, där vården anstränger sig för att inte skapa en individ av ett foster, eller för all del köttindustrin, där djuren aktivt berövas sin individualitet. Eller syftar dikten till att beskriva den genetiska urvalsteknikens drift? Bondes svit påminner både om rashygienens svunna ålder och om samtidens högteknologiska strävan efter perfekta människor. Som i den här bilden av människan som förbrukningsvara:
/…/
Överkroppen är det som behövs.
Omvårdnad obestämd. Att förpackas som flicka.
Det naturliga var att vi började med försäljningen.
Två gånger per månad levereras steriliserade flaskor
till oss till kliniken.
Vi tappar upp. Vi försluter.
Men vi sparar också, för eget bruk.
/…/
En mycket mer direkt relation mellan kropp och språk återfinns i Daniel Mårs Äger tid av natt och år, nyligen utkommen på Aska förlag. Det inledande partiet, ”Burna år”, kretsar kring upplevelsen av hur det är att leva i en kropp med en stomipåse, eller för att använda det verb som hela tiden återkommer i dikten: att bära en stomipåse. Det är en brutal, okonstlad skildring av ett medicinskt ingrepp där en del av kroppen placerats utanför, och det är en ytterst skicklig beskrivning av vad en sådan förvandling innebär. ”allt jag äter”, lyder inledningsdikten, ”bildar klumpar / det offentliga / är en ökande plats”. Det offentliga alltså, det som är utanför kroppen och som här måste möta den inre matsmältningsprocessen: människan plötsligt vidgad ut i det okända, hos andra dolda. Att stå inför och leva inuti den plötsligt omvandlade kroppen, där det inre har blivit yttre, kräver sin egen språkliga balans. Sin egen poetik, skulle man kanske kunna säga. ”detta är min mun”, som Mårs skriver, ”detta är min öppning / ljuset och då jag överlever”. Det är som titeln på Dylan Thomas diktsamling ”Död och öppningar”, med sin dubbla antydan om kroppens håligheter, men hos Daniel Mårs handlar det snarare om liv och öppningar, platsen där ljuset strömmar in; jagets strävan efter att få vara okroppslig, trots allt och få leva i det vi flesta betraktar som helt givna sammanhang:
min offentliga mage
i omgivningens intresse
bär för processer och korsförhör
jag bär för spioner det lystna
tvivel sympatier och skvaller
/…/
Ordet bär vibrerar alltså genom hela dikten, att bära, både i rent fysisk mening, men också som bild: att bära ett något som definierar ens gestalt. ”tänk om min mage skulle vara mitt ansikte”, lyder en ensam rad i en dikt; den vore märklig om den lästes för sig själv, men här, i ljuset av att bära någonting så yttre, talande, blir den alldeles klar. Vi är våra kroppar, i dess många, skilda gestalter.
Den svit som avslutar Daniel Mårs bok, ”Material till ett källfall”, framstår på sitt sätt som en kommentar till den första dikten. Vi befinner oss här långt bort från diktjagets subjektiva värld, på en dokumentärresa genom ett arkiv över sedan länge döda soldater, eller om det är kyrkböcker vars knapphändiga information radas upp över sidorna. Man får föreställa sig att det är autentiskt arkivmaterial, förteckningar över människor som var inskrivna i armén kring 1800-talets början och som vi vet mycket litet om. Om ett par av dem finns nästan ingen information alls: ett efternamn, ett inskrivningsår, ett födelsedatum. Mellan dessa nästan tomma arkivanteckningar löper dikterna likt musikaliska fraser: ”störda rader / kan vara en fälla / inuti en bok kan bokstäver helt ändra betydelse / nästa sida svär / att bokstaven en gång var av kött och blod / att den kände pulsen rusa”. I relation till magsjukdomen, stomipåsen, framstår den knapphändiga informationen som nästan magisk i sin begränsning. Han som nogsamt följer sitt sjukdomsförlopp och noterar de små skiftningarna i sin kropp blickar tillbaka mot släktingarnas utraderade berättelser. ”den skrivande lyfter inte alltid pennan”, konstaterar han på ett ställe, och på ett annat: ”jag försöker stava änkans namn / hur gör jag mig henne värdig? / jag har aldrig träffat hennes ansikte / jag kan inte veta hur hon verkligen ser ut”. De märkliga ordvalen, prepositionerna, skänker ytterligare en spöklik distans mellan den som skriver och den som blir omskriven. Att träffa någons ansikte, att möta någon alltså, men med synen; ekot av de där raderna från diktsamlingens början: att magen vore ansiktet. Så bygger Daniel Mårs en minnesvärld mellan den egna, medicinska verkligheten och en helt annan, främmande kroppslighet. Man tänker på ärftlighet och den historiska slump som leder fram till en viss människa. I den avslutade dikten sammanfört på så här vis:
min omtalade kropp
myller profetior
sjukdomens magi
är att brytas loss från tiden
/…/
En tredje bok att läsa vid sidan om dessa, eller för den delen i deras mitt, är Emma Eriksson Olssons Hantera oro (Smockadoll). Det är en bok som är typisk för sitt slag och sin tid: en bok om barndom och hälsa, eller kanske barndomens inneboende känsla av ohälsa, med ett starkt jag som pendlar mellan oron hos en förälder och oron hos ett barn. Olssons dikter utspelar sig ofta i vårdens väntrum, den där mellanplatsen där man blir alldeles anonym och väntande, där man hålls om i en gemensam, namnlös värme. Föräldrar sitter där i sjukvårdens inre salar, de ”sitter kvar i lönlös protest”, som Olsson skriver på ett ställe; ”får / vi / inte / hjälp / NU / så går vi inte hem!”. Jag tänker på patientgrupperna, människor som inte riktigt får hjälp och vänder sin oro till vrede. ”Vi bär runt på det som inte kan bäras”, skriver Olsson, ”de ytliga andetagen / i kören av anhöriga / tydliga toner lupiner i vår röst”. Här och var finns numrerade orosprotokoll invävda bland dikterna, protokoll som kanske skrivits i något av de där väntrummen, i väntan på svar eller lindring. Diktjaget är både förälder och barn, hon blickar tillbaka på barndomsminnen av sjöar och fläderblomster – en elvaåring som just börjat leva med sina skuggor, hon som en rävhona ropar på varje natt – och är samtidigt otvetydigt vuxen, där hon gråter ensam i sin bil under en ”vårvinter utan gränser”.
Barnets och den vuxnes oro skiljer sig åt, vilket de flesta känner igen. Det rör sig om två motsatta upplevelser: först rädslan för världens storhet, och senare, när man blivit vuxen, oron för dess bräcklighet. Den som växer upp är fullständigt i sitt eget sinne, i Emma Eriksson Olssons dikter springer hon inledningsvis längs en strand i Normandie, där inget har färg men allt är upplyst, och hennes kropp är, som hon skriver, sammansatt. Osårbar, skulle man kanske kunna säga. I nästa stycke finns ett du, en dotter kanske, invävd i samma bild. ”Blir det för tungt att gå ska jag bära dig”, skriver Olsson, möjligtvis riktat till båda gestalterna. Orons objekt flyttar sig alltså, först är det riktat mot självet – flickan som i Olssons dikter ligger vaken och tänker på sin andning – sedan riktas sökljuset mot någon annan, mot den för vars skull hon väntar utanför barn- och ungdomspsykiatrin. Det är svårt att hantera oro, såväl i det verkliga livet som i dikt, och nog finns det något lite väl trassligt och halvfärdigt bland Olssons försök att ge uttryck för barnets och förälderns dubbla sorg. Men där finns bitvis en känsla för hur det är att vara kroppslig som varelse som tangerar Lina Bondes diktsamling: ”jag tänkte på träden / jag aldrig varit”, skriver Olsson, ”andra växter jag kunde bli”.
Så när är egentligen en kropp? Ständigt och aldrig, skulle man vilja svara: en människa är hela tiden i sin kropp, men det är först i förvandlingen vi verkligen blir medvetna om den. Och när vi väl blir varse våra kroppar, av ålder eller andra skäl, kommer behovet av att förstå, och därmed behovet av ett språk. Det finns ett släktskap mellan Lina Bondes forensiskt studerade flickor, Daniel Mårs läkande kropp och de oroliga själar som befolkar Emma Eriksson Olssons dikter: de är alla i rörelse, bort från något sårigt och mot något levande, mänskligt. De kämpar alla för sin kropps värdighet, för att få verka som bärande subjekt – inte bara som namnlös flicka eller vårdad kropp, utan som fullt levande individer. Som enskilda.
En läkare sa en gång till mig att vårdapparaten finns där för att mildra och lindra symptom, inte främst för att bota. Till det kan man kanske lägga till en tredje uppgift: den att i humanistisk mening se individen såsom hon är. Och jag tror att det är den aspekten som tydligast gör sig gällande bland vår tids mycket kroppsliga prosa och poesi. Att vi, som på olika sätt förvandlas, behöver tillgripa en begreppsvärld för att förverkliga förvandlingen inför oss själva. Det handlar om värdighet, att inte förbli utpekad endast som kropp, men också om att få förbli i den kropp man råkar äga. Kroppspositivism har några kallat den här språkliga kampen, men jag föreställer mig att den skulle kunna tjäna på ett mindre hurtigt uttryck; kroppslig värdighet, helt enkelt. En grundläggande aspekt av vår existens, men som är långtifrån okomplicerad – och knappast ska vara det heller.
_________________________________
köttsviterna
Lina Bonde
Förlaget, 2025
Foto: Barima Owusu-Nyantekyi
Äger tid av natt och år
Daniel Mårs
Aska / poesi, 2025
Foto: Katja Larsson
Hantera oro
Emma Eriksson Olsson
Smockadoll, 2025
Foto: Förlaget
