Nioosha Shams utkommer i år med sin andra diktsamling Ur efter den hyllade debuten Teshne från 2023. Det erotiska anslaget finns kvar i uppföljaren men står tillbaka för en mer utåtvänd, politiskt orienterad dikt. Det noterar Rebecka Kärde som dock famlar efter bokens egentliga ärende, bortom skrivskole-exercisen.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV REBECKA KÄRDE
För ett decennium sedan gick jag ett läsår på Biskops-Arnö. Sedan dess har jag tänkt på föreställningen att skrivarskolor strömlinjeformar sina elever: att det man lär sig inte är ”att skriva”, utan en smak, ett visst sätt att se på litteratur.
Min erfarenhet är att det rör sig om en mer komplex, liksom vågformad process. Till en början spretade gruppens skrivande åt alla håll. En del hade kämpat på i åratal, hållit i diktuppläsningar och publicerat alster i tidskrifter, medan andra ansökte till utbildningen med något av det första de skrev överhuvudtaget. En del visste av klassmässiga skäl vilka estetiska uttryck som efterfrågades, medan de flesta inte hade någon aning.
Hur som helst dröjde det inte länge förrän alla socialiserades in i de normerande preferenserna. I takt med att terminerna fortskred såg man hur sådant som hade diskuterats på seminarierna sipprade in i det som lades fram på textsamtalen. En månad skrev alla om queera läckage. Nästa var det epiforer som gällde, inspirerade av en session om Inger Christensens Alfabet. Ytterligare en månad senare övergick man till djurblivanden, och så vidare.
Sådär höll det på, och det är ju inte så konstigt. För att kunna skala fram det originella i det egna arbetet behöver de flesta genomgå några plågsamma imitationsfaser. Poängen med en konstnärlig utbildning är väl just det: att misslyckas i grupp så många gånger att det slutar vara pinsamt. Ofta är det först då epigoneriet försvinner och ersätts av något mer egensinnigt.
Så blev enligt min bedömning också fallet. Efter två terminer hade samtliga elever koll på vad som gällde och vilka idiom som hade hög status i Stockholms litteraturvärld. Men det betydde inte nödvändigtvis att dessa idiom bejakades. De kunde lika gärna tjäna som negativ förebild, ett förbrukat och innehållslöst språk att ta spjärn mot.
Med detta i åtanke förvånar det mig att Nioosha Shams nya diktsamling Ur ser ut som den gör. Shams – Biskops-Arnö-alumn även hon – debuterade 2020 med ungdomsromanen Om det regnar i Ahvaz. Hennes första diktsamling Teshne kom i slutet av 2023 och kändes som ett stycke förfest-RnB i diktform. Den hade ett rakt och somrigt tilltal, tematiserade kåthet och kärlek och vänskap. Visst var helheten lite väl korrekt, lite mönstergill på det där typiska skrivarskolesättet. Men det, tänkte jag, kan Shams slipa bort med tiden.
Ur är dessvärre ett steg bakåt. Den känns inte alls som en mognare uppföljare. Hade jag inte vetat att Shams var författaren så hade jag utgått från att det rörde sig om en debut, skriven för att signalera kännedom om de nämnda idiomen och därigenom maximera chansen att dra till sig en branschskadad förläggares uppmärksamhet. Alla rutor kryssas i: rätt teman, rätt stilgrepp. Resultatet blir en märkligt spretig diktsamling, som i sina värsta stunder tippar över i ett tvivelaktigt tillägnande av främmande människors lidande.
Jag återkommer dit. Men för att kritiken ska bli begriplig vill jag börja med att säga något mer om hur jag läser den text vi har att göra med.
Om Teshne hade något bagatellartat över sig (vilket var dess styrka) rör sig Ur i riktning mot det storslagna, mytologiska och politiska. Det sexuella begär som i föregångaren stod i fokus har flyttats ut till periferin. Det är synd, för de partierna är alltjämt de bästa: de där diktjaget iklär sig rollen som streetsmart ciceron och suverän älskare:
när hon kommer på besök får jag visa hur man gör
när hon kliver in i det här, det här helt andra
jag visar hur man gör när man tränger sig förbi
tonåringar på bussen med svettringar och sugrör
hur man beställer kaffe på ett lätt och ledigt sätt
hur man tittar på turister och hur man tittar på andra
/…/
hur man tar på varandra så att ingen annan ser
hur man samlar sina svettdroppar och sparar dem i handen
hur man kommer utan ljud när alla väggar är för tunna
hur man ser varann i ögonen en lång stund efteråt
/…/
Det citerade avsnittet utspelar sig i en stad där diktjaget tillfälligt befinner sig. Shams talar om ”katternas”, ”vindarnas” och ”fläktarnas” stad, där män dricker te och och borstar sina tjocka mustascher. I mina öron låter det som östra Medelhavet – men att specificera platsen är kanske inte relevant. Dess funktion i dikten är framför allt tidslig. Staden signalerar att diktjaget är ensamt och vuxet, till skillnad från den kollektiva tonårsligist som dyker upp några sidor senare:
i början tog vi plats med bärbara högtalare
på busshållplatsen satt vi och tuggade och flinade
klibbiga av svett och röken steg ur munnen
vi delade saliv och mina tånaglar var röda
/…/
Omkvädet ”i början” är bärande i Ur. Som titeln antyder vill boken tala om ursprung. Ibland det vuxna jagets, som ovan; ibland ett mer svårbestämt. Den inledande diktsviten gestaltar den övergripande tanken i form av spensliga, rytmiskt uppbyggda stavelsestaplar. ”ur / berg / et / kar / vas / en / li / ten / bild / fram.” Successivt blir staplarna tjockare, rymmer först hela ord, sedan flera: ”ur / inuti / till utanpå / blir något annat / när det blottas / i dagsljus.” Växandet är i huvudsak organiskt. Men inte helt och hållet. Redan i den första citerade raden, som inleder hela boken, finns ju en ”bild” – och därmed en mänsklig betraktare. Kulturen och naturen är från början ett.
Snart presenteras ett ”vi”. Också deras tid är ambivalent. Å ena sidan lever de som jägare och samlare: gör upp eld, plockar smultron, slipar knivar. Å den andra dricker de kaffe, dansar på torg och går iväg ”för att ta ett viktigt möte”. Lika oklar är deras fysiska konstitution. Plötsligt kan jaget referera till sig själv som en varelse med ”vingar” och ”käft”. Åh nej, hinner jag tänka, traumatiserad av nämnda djurblivanden. Men motivet vecklas aldrig ut. När det djuriska återkommer senare i boken är det som en metafor, inte som en jagets fysiska verklighet: ”jag reser ragg av sorg och fruktan / kanske är ett ynkligt djur.”
Att Shams inte gör mer av djurmotivet är i och för sig en lättnad. Men det pekar också mot ett av problemen med Ur. Förutom att orientera sig runt den ganska konturlösa idén om ursprung förstår jag inte vad texten vill. Pröva några olika uttrycksätt som allihop har varit standard i svensk poesi i åtminstone femton år? Okej, men varför då? Vad är poängen med det? Den i min mening mest intressanta frågan att ställa till ett konstverk – varför ser det ut så här och inte på något annat sätt? – förblir obesvarad.
Riktigt besvärande blir vagheten på de sista sidorna. Efter att ha fört in tonåren i dikten spinner Shams vidare på det ungdomliga upproret. Tonårstiden knyts ihop med en förfluten utopi, utan våldsmonopol och privategendom:
i början fanns det inga biljettkontrollanter
hur underbart var inte det
i början fanns det inga ordningsvakter
hur underbart var inte det
/…/
Strax eskalerar förtrycket. Ett par rader senare hängs bögar på torgen medan tonårsflickor våldtas i polisbilar. Så kommer kriget in i bilden. Nu möts vi av soldater med gevär, torterade fångar, en avrättning. Inte heller dessa fanns ”i början”, menar dikten. En ensam, självtillräckligt svävande rad på en av slutsidorna lyder: ”i början fanns det inga mödrar som begravde sina barn”.
Jag begriper att utsagan inte ska läsas bokstavligt: att Shams vill frammana en idealisk, snarare än historiskt korrekt bakgrund till de ohyggliga scener hon målar upp. Samtidigt är formuleringen så pompös att det är svårt att låta bli. Att biljettkontrollanterna är nya kan jag köpa, men fram till nyligen fanns det väl inga mödrar som inte begravde sina barn?
Mot slutet dras utvecklingen till sin spets. Shams anspelar nu tydligt på alla de palestinska barn som har mördats av Netanyahus regering. ”Katterna” återkommer – möjligen samma som tidigare, i den där medelhavsstaden som eventuellt ska läsas som just Gaza – och äter de barn som en gång har matat dem.
Detta är ingen grotesk fantasi. Den som googlar kan hitta gott om dokumentation som styrker att precis detta sker: Gazas många tusentals katter lever på människolik. Inte heller överdriver Shams i någon större utsträckning när hon låter de fem sista raderna lyda så här:
alla barn har blivit lik
alla barn har blivit lik
alla barn har blivit lik
alla barn har blivit lik
alla barn har blivit lik
Det är detta faktum, att detta faktiskt händer, som gör de döda barnens plötsliga närvaro i Ur så smaklös. Jag menar inte att man inte kan dikta om folkmord eller vad som helst för mänskliga erfarenheter som man inte själv har upplevt. Men det måste ha en förankring i materialet. Verket som helhet behöver kunna motivera varför det gör anspråk på andras öden och kroppar. Det kan inte Ur. Diktsamlingens allmänna riktningslöshet resulterar därmed i ett etiskt övertramp.
Jag förstår att Shams tänker på Israels folkmord på palestinierna varje dag. Det är en generationspräglande katastrof, ett brott som kommer att hemsöka stora delar av världen i hundratals år framöver. Men att på slutet slänga in dessa barnlik i en diktbok som fram till dess knappt har gjort annat än att vifta med sin duktighet och diskursiva konformism, kan jag inte se som annat än cyniskt. Vad gör de där, förutom att skänka förment moralisk tyngd till boken – och därmed social legitimitet till poeten – i fråga? Att se till att kritikerna kan hävda att dikterna, som Hedvig Ljungar skriver i sin recension i Aftonbladet (8/9), ”manar till handling”? Jag vet inte vilken handling det skulle vara. Annat än den att handskas vårdslöst med andras misär.
_________________________________
Ur
Nioosha Shams
Nirstedt/litteratur, 2025
