Som slutpunkt på ett författarskap som sträckt sig över 70 år skrevs Hemfärd till glömskan under poeten och akademieledamoten Kjell Espmarks sista år. Arne Melberg läser en rolldiktare vars litteraturhistoria liknar ett mausoleum – en poet som slår följe med sina litterära förebilder innan han själv tar steget ut i glömskan.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]Emily Dickinson skrev flitigt poesi men publicerade ogärna. Vid ett tillfälle sände hon dock ett brev med några dikter till en tidskrift. Hon förmanade redaktören att inte blanda ihop hennes diktade jag med henne själv. Hon ville uppfattas som en Diktens företrädare – Representative of the Verse – och i den egenskapen talade hon inte på egna vägnar även om hon i dikten kallade sig ”jag”. Som diktens jag var hon en supposed person: hon hade antagit en position, en roll.
Jag erinrade mig detta vid läsningen av Kjell Espmarks sista diktsamling: Hemfärd till glömskan. Espmark fick med denna samling fullfölja och avsluta ett kolossalt och mångsidigt författarskap: jag har räknat till 55 utgivna titlar. Under åtminstone de senaste 15 åren har det blivit mycket dikt och med en allt tydligare inriktning på rolldikt; Espmarks poetiska jag har, som Dickinson, blivit en supposed person i en för varje dikt ny förklädnad.
I den svenska traditionen var rolldiktningen vanlig på 1700-talet. Bellman tar rollen som Fredman, Lenngren som en mor till sin dotter, ”i fall jag hade någon”. Det poetiska jaget är därmed uttryckligen en supposed person samtidigt som Bellmans lyssnare och Lenngrens läsare funderar över hur det står till med förbindelsen mellan roll-jaget och författar-jaget. Är Bellman med på allt som Fredman sätter i scen? Tycker Lenngren verkligen detsamma som det som hennes dikt-jag predikar? Redan några år senare verkar de poetiska jagen ta ordet utan att gå vägen om roller. Tegnér skriver uttryckligen om sig själv i ”Mjeltsjukan” och Stagnelius tröstar sin vän ”i förödelsens stund”. Då funderar man istället på om inte Tegnér stiliserar sig själv i en heroiskt självömkande position och därmed ändå blir en supposed person? Eller att Stagnelius talar till den vän som är han själv?
Jag anspelar på dessa historiska exempel för att kunna påstå att det poetiska jaget alltid kan misstänkas för att vara ett slags supposed person även om jaget trotsar rolldikten. I den svenska traditionen kan man nog säga att det poetiska jag som profileras under romantiken kulminerar med modernismen, förslagsvis med Ekelöf. Men att redan Tranströmer tar ett steg tillbaka. I den långa dikten ”Preludium” som inleder debutsamlingen 17 dikter (1954) möter vi inte ett ”jag” utan en ”resenär”; i hela samlingen används ”jag” en enda gång. Och senare skulle han gärna skriva om andra och genom andra: Vermeer, Schubert, Grieg, Balakirev …
Espmark avslutar den nya samlingen – och författarskapet – med en ”skuldsedel” där han anförtror oss sina förebilder som han också skriver om och genom: Ekelöf, Eliot, Thoursie, Mallarmé. Framför allt framhåller han Dante och Bellman.
Espmark skriver förstås inte som Bellman: han skapar inget universum av figurer, istället går han från roll till roll. Och inte som Lenngren: han använder inte rollgestalten för moralisk och politisk diskussion, snarare för att närma sig olika aspekter av existentiella predikament. Mer som Dante: han som gjorde sig till en poetisk pilgrim och som gav röst åt de vänner och fiender som han mötte på sin långa vandring. Kanske vi ska tänka oss Espmark som en vandringsman i historien, en som ger röst åt de döda, och inte minst: de döda och döende diktarna.
Samlingens titel, upplyser oss Espmark, har han från Celan, som också ägnas en dikt, som börjar så här:
Ja, jag lämnade världen bakom mig, fragment för fragment, när jag flöt nerför Seinen med ansiktet nere i vattnet. Det som varit Paul Celan svällde och löstes medan tankarna sjönk och steg på sin väg mot glömskan. /…/
Också i den förra samlingen, En sky av vittnen (2020) iklär sig Espmark Celans jag, här de fyra första raderna:
När jag flöt nerför Seinen med ansiktet nere i vattnet lämnade jag fragment för fragment världen ifrån mig – /…/
Celan är intressant för Espmark som död – de roller Espmark iklär sig handlar påfallande ofta om döende och döda. Hans litteraturhistoria liknar ett mausoleum. När Espmark tar rollen ”Celan” är det således inte för att dikta som Celan. Denne skulle inte gått med på att han skriver ”fragment”. Espmarks poetiska diktion påminner inte det minsta om den sene Celans komprimerat aforistiska vers. Espmark skriver hela tiden tydligt och begripligt och skulle jag associera in honom i den svenska traditionen blir det återigen till Tranströmer (som han ju också skrivit en stor bok om): jag tänker på den starka koncentrationen, den tydliga kommunikationen, det ibland prosaiskt direkta, ibland epigrammatiska uttrycket som kan blomma ut i en slående bild.
Men han skriver inte komprimerat som Celan och inte heller berättande som förebilderna Dante och Bellman. Båda förebilderna skymtar i denna dikt:
Det droppar från lyfta åror, tystnad. Finns bara detta disiga sund och ett glesnande jag` De levandes värld är löst i töcknet och den garanterade andra sidan ingenting mer än drivande dimmor. Hatet till Florens är kvar som solen i ett bländat öga. Men vad blev det av terzinerna som tvingade skapelsen in i ett mönster? Och vart tog de vägen, dessa gestalter som steg fram ur dunklet ett ögonblick, vädjade hjälplöst med blinda händer och sen sjönk tillbaka i blygrå förtvivlan? Allt virvlar bort som bubblor bak aktern. Vila på årorna, lyssna. Det enda som hörs är droppar mot vattnet.
”Vila på årorna” är en uppmaning hämtad från Fredmans epistel 33. Gestalterna ”som steg fram ur dunklet” är de många gestalter som pilgrimen Dante manat fram på sin vandring. Bellmans-Fredmans uppmaning handlar om att vi ska hålla oss i ro för att lyssna när Susanna sjunger. Dante tänkte sig nog att han med Komedin både skapade och bevarade en värld. Som med Celan närmar sig Espmark inte Dante och Bellman för att skriva som Dante och Bellman, snarare för att skriva emot dem: han vänder sången till tystnad och bevarandet till intighet. Eller när han i en annan dikt axlar Goethe: då är det inte för att uppsöka det land där citronträden blommar utan något helt annat:
Känner du landet där alla och ingen samtidigt finns, lika som bär? Landet där glömskan samlat de sina. /…/
Samlingen är perforerad av glömska, död, intighet: Dante-diktens ”disiga sund” återkommer som ”decemberdiset i skallen”, ”dimman” som lägger sig ”tung över minnen, namn och stammande protester”, ”långsamt försvinnande spår av text”. Redan samlingens titel talar om ”glömska”. Här finns rentav en poetiskt kondenserad cancerdiagnos, daterad till ”28 mars”. Vem diagnosen gäller framgår inte men läsaren har sina misstankar. Så är det med den jag-befriade dikten, den som uttalas av en supposed person: den inviterar till spekulation om hur och varför jaget tar vägen om och genom andra. Lenngrens läsare kan inte sluta fundera på vad hon egentligen menar. Dickinsons läsare kan inte sluta spekulera om poeten bakom poeten. Det är förstås omöjligt att inte läsa in den åldrade Espmark själv i alla hans insisterande varianter av försvinnande och glömska och död. Det måste väl vara i egna ärenden som han vänder Celan till död och Dantes verk till ”droppar mot vattnet”?
När Espmark tar vägen om andra betyder det att han slipper vara sentimental (som Tegnér i ”Mjeltsjukan”) eller heroisk (som Stagnelius i ”förödelsens stund”) . Genom att gestalta sitt predikament genom andra blir han istället diktens företrädare, Representative of the Verse. Han är solidarisk med dikten men inte med diktarna. Han slår inte följe. Likväl – eller kanske just därför – är det omöjligt att inte bli berörd när han istället förvandlar Celan, Dante, Bellman, Goethe och många fler till följeslagare på hemfärden till glömskan. Till intet.
_______________________ Hemfärd till glömskan Kjell Espmark Norstedts, 2023 Fotograf: Cato Lein
