Jenny Wrangborgs tredje diktsamling Det oss som saknar ett vi är åter inne på temat kärlek och klass. Denna gång är det tvåsamhetens många facetter som sätts under lupp. Göran Sommardal läser och funderar över kärleksdiktandets universalitet.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]AV GÖRAN SOMMARDAL
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
När kärleken för första gången stack fram sin metaforfria nuna i min egen läsning av dikten ”ELDKLOTTER” i diktsamlingen Det vilda torget blev jag, ditintills en rätt avvaktande om än beundrande Tranströmer-läsare, rätt överraskad. Visserligen svirrar eldflugan förbi redan på den tredje raden, och natthimlen aktar inte rov för att råma mot slutet av den andra strofen, innan tjuvmjölkandet tar vid. Men också detta bildspråk som poeten tar till för att beskriva kärleken lägger sig intill, inte metonymiskt utan taktilt associativt. Inte det ena i stället för det andra, utan mer en smula otillbörligt snuddande.
Alltså inte längre de storartade metaforerna: Decembersverige som ett uppdraget, avtacklat skepp. Eller uppvaknandet som ett fallskärmshopp från drömmen. Eller bördorna som lättade när snön lyste och ett kilo vägde på sin höjd 700 gram.
Utan en mer krävande mimetisk närvaro.
Allt det här började när jag försökte tänka KÄRLEKSDIKT. Och det i sin tur började när jag skulle läsa och recensera Jenny Wrangborgs nya diktsamling Det oss som saknar ett vi. För att kunna tänka kärlek, kärleksdikt, dikter om kärlek behövde jag någon sorts identifierbar nyckel till kassaskåpet.
Wrangborg har ju alltid skrivit om kärlek. Arbete och kärlek. Gemenskap och kamp. Kärlek och liv. Om hennes första diktsamling Kallskänken var militant men också medkännande, solidarisk, så var kärleken tematiskt underförstådd, medan dikterna i hennes andra bok Vad ska vi göra med varandra var tydligare samlade runt den dagliga existensen: hemlösheten, bostadslösheten, adresslösheten och utanförståendet som människor tvingas bära med sig också inne i det innersta av det nödvändiga samhällsmaskineriet. Hjulen som hålls i gång av dem som aldrig får sätta sig vid ratten.
I bok nummer 3: Det oss som saknar ett vi är vi framme vid den förkättrade tvåsamheten.
Det fanns någonting dröjande
hos honom
i hans röst
hans blick
hans kärlek
en osäkerhet
villkorad mot tiden som gick
det fanns någonting dröjande
hos honom
som stannade kvar i mig
I den här dikten etableras det underförstådda oss:et, den förrädiska objektsform med vars oumbärliga hjälp, jaget tillåter mig:et att vara två – bli ett oss. Det som är kärleksdiktens principiella hokus pokus. Här behövs, än så länge, inget vi.
Snart nog ska texterna lägga ut den tidslinje längs vilken klasstillhörigheten och den oundvikliga sociala uppmärkningen av den enskilda individen radar upp sig. Allt det vardagliga grumset och kanske ännu påtagligare det ömsesidiga iakttagandet, som tar alltmer plats:
Du skulle alltid tro mer på statistiken
än på mig
du skulle alltid föredra siffrorna
före lukterna bakom den
allt det kroppsliga
påminde för mycket om det klassamhälle du
själv ville avskaffa
du förfärades lika mycket som någon annan
av statistiken ur vilken läget
i klasskampen kunde utläsas
men mina torra händer
mina korta naglar
doften i mitt hår efter tio timmar i produktionen
påminde dig för mycket om
den blick med vilken du såg på mig
genom samhällets ögon
Efteråt förstod jag sällan vad det var vi bråkat om
det fanns ingenting speciellt hos mig
som irriterade dig
bara kroppen
intressena
intellektet
min brist på allt du önskat dig men inte förmådde få
din otillräcklighet var min brist
och det gjorde dig rasande
Fast innan kärleksdikten slutgiltigt får förhinder, hinner poeten med en lycklig resa, fortfarande kvar i det oss, som ännu varken saknar eller behöver ett vi:
Jag lämnar Stockholm utan dig
Skånskt sommarregn mot tågrutan och
åkrarna därutanför så snabba
jag är mitt emellan
raps och havre
så längesedan jag tillhörde
de här landskapen
horisonterna av vindkraftverk och röda lador
här vibrerar en melodi
från år bakom
som nu plötsligt hamnar framför
det är ungdomens första sommar
kärlekens allra första vår
den första tillsammans med dig
trodde aldrig igen att jag skulle få uppleva
kärleken så ny
livet som något annat än ett
minne av ett minne
Nu är det förstås ogörligt att jämföra en två-strofers dikt som Tomas Tranströmers ”ELDKLOTTER” med en hel diktsvit som gestaltar en kärlek från början till slut. Ända från hur ”[jag] sträckte mig mot honom/och föll handlöst utanför mig själv”, som det koncist heter i Wrangborgs inledande dikt, och sedan vidare över tvivlets gnagande ”Visst borde jag/ ja, jag borde gått/ redan då/ veckan innan”, tillbaka till de första dikternas ”relationsturist” som uppsöker ”de enkla nöjena i livet.”
Vad som ändå fått mig att hålla kvar vid tanken på en jämförelse är min nyfikenhet på hur man kan tänka kärleken som poesi, snarare än vilken kärlek man diktar om. För den senare uppgiften måste man vara beredd på den sortens idéhistoriska famntag som Carin Franzén öppnar i sin studie av den höviska kärleken i Jag gav honom inte min kärlek. Eller rentav försjunka i Anders Cullheds historiska exposé i Kärlek 1.0.
Jag gillar hursomhelst fräck förenkling bättre. Vilket förstås trots allt förutsätter ett antagande om hur kärleken – mutatis mutandis – ändå innehåller en ofrånkomlig kärna av kättja och sympati, begär och bestörtning, en kärna som jag envist gör anspråk på att urskilja tvärs genom historien. Helt enkelt den där (o)mänskliga (övermänskliga?) socialhistoriska ignoransen som gör att vi genom millenierna och tvärs över kontinenter och kulturer kan identifiera en kärleksdikt. Utan att riktigt begripa vad det är som förmår oss att utföra den tankefiguren, är det ju ändå möjligt att utläsa John Donnes skabrösa elegier, såväl som de kinesiska Odenas förfinade kurtis eller Sapfos fragmentariska kärleksvirvlar inom samma mänskliga domän.
Kanske är det just förhållandet att jag omöjligtvis kan avgränsa eller slutligt garantera min förståelse av olikheterna hos dessa ”kärleksdikter” som förmår mig att tänka dem tillsammans. Det jag ser som oemotståndligt medryckande i Donnes fräcka och vitsiga bejakande av sinnligheten. Eller det folkloristiskt melodiösa förbundet med den höviska omtagningen hos de kinesiska ”sångerna” i Odena. Eller den dialogiska omedelbarheten mitt i den guda- och mytmättade kontexten hos Sapfo.
Utan denna medmänskliga förmåga till livräddande missförstånd, kunde vi ju inte ens vara oeniga om vad vi talar om.
I det sammanhanget framstår den berättelse som Jenny Wrangborg väljer att återge i Det oss som saknar ett vi som å ena sidan ett minne av de ögonblick som kärleken förmår vara en dikt, den sortens eldklotter som Tranströmer beskriver, och å andra sidan de tankar som med tidens obarmhärtiga gång förbjuder dikten att förbli kärleksfull.
Det är den sakliga och vardagsslitna historien som ställer alla de där frågorna som kärleksdikten till varje pris vill slippa besvara:
Om allt detta
vad i dikterna
vad i orden
vad i minnena
vad i det som var
och det som skulle bli
i det som sades
och det som aldrig
hanns med
vad i närhet
vad i långt ifrån
vad i förtroende
och sorg
vad i allt detta
var det vi kallade kärlek
Det som intresserar mig mest – till skam sägandes – är inte heller hur samhällsklass eller materiella tillgångar eller sociala strukturer till slut fäller ut detta oss, vad som en gång uppstod, och blir till ett du & ett jag som börjar sortera i den diskursiva praktiken: sympati, frestelse, förförelse, brånad, avstånd, kåtslag, ömhet, sidoblickar, ömsesidighet… Inte heller den opraktiska svartsjukan som hos Wrangborg emellanåt fladdrar förbi med en rätt ointresserad låga…
Det är i stället när Wrangborg tar nästa steg, tillbaka fastän framåt, som kärleksdikten sätts på sitt svåraste prov:
När jag två meningar in i den
första dikten om oss
antecknar ditt namn i marginalen
för att försöka fånga kvar en
liten del av dig i mitt liv
anar jag varför det
också blir den sista
det är en sorts tröst
men kanske en ännu större sorg
för till ditt försvar
till ditt minnes försvar
du hoppades väl aldrig heller
att allt som till slut skulle återstå av
det oss som nu saknar ett vi
var en halvhjärtad dikt
om glömska
_________________________
Det oss som saknar ett vi
Jenny Wrangborg
Verbal förlag, 2025
