Den svenska poeten Pamela Jaskoviaks femte diktsamling kommer efter ett längre uppehåll från poesin. Medicin mot melankoli kretsar, liksom hennes tidigare böcker, kring kvinnokroppens förvandlingar. Aldrig har tilltron till den egna rösten varit så stark, skriver Hedvig Ljungar, även om hon saknar det raster av finstämd galghumor som präglar Jaskoviaks tidigare dikter.
Av Hedvig Ljungar
Efter tolv år och flera romaner och novellsamlingar, senast fjolårets Kvinnor utan män, återvänder Pamela Jaskoviak med sin femte diktsamling, Medicin mot melankoli. Boken tematiserar den kvinnliga kroppens föränderlighet, dels genom vad som tycks vara en underlivssjukdom, dels genom de spår som tidens framfart oundvikligen sätter i kroppen. Kvinnokroppens metamorfoser är ett tema som förekommit i Jaskoviaks dikter ända sedan debuten Svart tulpan (Polycolor) 1995, och läst i ljuset av de tidigare böckerna tycks Medicin mot melankoli renodla tematiken, i en form där den enskilda stämman träder fram ur texten och talar: ensamt och klart. Det är också vad som får den här boken att sticka ut: ingen av Jaskoviaks tidigare diktsamlingar har genomsyrats av en så stark tilltro till rösten.
Svart tulpan var namnet på en hårfärg som var populär under åttio- och nittiotalet, och dikterna i debuten är precis så världsfrånvänt hedonistiska som den romantiska föreställningen om sekelslutets sista decennium gör gällande: man drog ur jacket för att få vara ifred, målade håret med den där underliga hår-mascaran och rökte under köksfläkten. I Svart tulpan etablerar Jaskoviak sin omisskännliga galghumor, vilken hon följer upp året därpå i diktsamlingen På stranden. Scenografin är sig lik, och det kan låta så här: ”svag musik filmiskt segelväder / kärleksyra hull och hår / och den vita bilen med automatväxel / den isande sorgen och dom blödande skratten / löser sig i samma vatten / en slags känsla av att ge sig / något gränslöst”.
Rekvisitan av paraboler, betong, motorvägar, bensinstationer och drinkglas med munmärken finns kvar i den tredje diktsamlingen En berättelse, utgiven året efter millennieskiftet. Men i sommardiktsamlingen Regnet och gräset från 2011 har nittiotalets heta nätter bleknat. Diktjaget har blivit mamma och erfar skiftena från juni till juli till augusti i takt med att hundlokor slår ut och rabarber spricker upp, björnbär mognar och lupiner vissnar. Naturens cykliska förlopp pågår intill den egna kroppens. I Svart tulpan hette det: ”Följ med mej bort från detta / köket med korsord och mensrosor vaxduk och det vita kaklet”. Och i Regnet och gräset: ”Mensrosor och kök / Fjädrar från döda fåglar”.
Mensrosorna återkommer i Medicin mot melankoli. Liksom flera andra ord, som bindväv, vildvin och plommon. Men där dessa ord tidigare fick sällskap av neon, betong och plast står de nu snudd på solitära, infogade i korta rader om två ord eller tre. Artikulationen i texten blir på det sättet mer pregnant – som ständiga påminnelser om det talade språkets hemvist, hur varje ord måste passera genom munnen:
Jag sjunger från cellen ond och krank ur munhålan gomseglet struphuvudet en sång som inte handlar om något utan är svarta blommor ur blodet
Varianter på ordet mun förekommer åtta gånger i boken, varianter på ordet sång eller sjunga nio gånger. Munnen är organet som talar och sjunger men i diktsamlingen är det också fråga om livmoderns mun. Menstruationsblodet som rann nedför diktjagets lår i Regnet och gräset har här blivit ”en autoimmun sjukdom”: ”hänsoven sköldkörtel / hänger samman / med äggstockar / binjurar / hypotalamus / och hypofys / minnet och hormoner / i evig dans”.
Sjukdomens framfart medför en stark maktlöshet och kontrollförlust, och att inte längre vara potentiell bärare av ett barn är förenat med både tomhet – att aldrig mer – och någonting som liknar lättnad. Eftersom kvinnans plats i hög grad kretsar kring hennes fruktbarhet är den kvinnokropp som inte längre är fruktbar mindre av ett slagfält. Det är en roll som, även om den fortfarande är villkorad av patriarkatet, kan innebära vissa möjligheter. Här går det att uttyda en feministisk dimension i dikterna, som får mig att tänka på hur Helena Österlund i diktsamlingar som Det enda som blir kvar är ord från i fjol och nu senast i Om det fanns en plats som var min visat hur den kvinnliga förvandlingen kan fungera som motstånd mot på förhand givna roller.
Språkligt korsar Jaskoviak anatomiska begrepp med naturord och termer från gastronomin, vilket förstärker poesins koppling till munnen. Som om den pockar på att läsas högt. Här finns beröringspunkter med Helena Bobergs diktsamling Röd melankoli från 2022, som har en snarlik titel och liknande tema och dessutom använder den dubbla betydelsen av ordet mun. ”en het högröd stril / kittlar den inre munnen”, hette det hos Boberg. Och hos Jaskoviak:
/…/ med slemhinnorna gnistrande av salt ljumskarna rena som stränder efter floden blommar jag inåt i moderlivet i gryningen i skymningen en kvällsvard av ångkokt strandkål /…/ nattens violiner lindar olvon i mitt underliv alltmedan saltet smälter genom hinnorna in mot benet de lövtunna bladen som kärleksbrev skrivs på bindväv och näver aldrig mer
Om Jaskoviaks inledningsvis nämnda diktsamling, På stranden, skrev DN:s kritiker Leif Nylén att dikterna vad ”bitska men kyssäkta” – adjektiv så klichéartade att de paradoxalt nog kunnat komma från Jaskoviaks egen penna. Vad Nylén missade var att Jaskoviak redan där använde klichéerna som en poetisk strategi: med dem gäckar hon läsaren och löser upp föreställda gränser mellan högt och lågt, fint och fult. Hon tar läsaren i handen med till obevakad mark. En zon fri från den uppdelning mellan äkthet och förställning som mamman i Ingmar Bergmans film Höstsonaten gav uttryck för när dottern Eva misslyckades med att spela Chopin, och mamman kommenterade med repliken: ”Chopin var känslostark, Eva, men inte känslosam. Det är en avgrund mellan känsla och sentimentalitet.”
Det är en utsaga som inte gäller Pamela Jaskoviaks poesi. Den överskrider ständigt alla former av rigida uppdelningar, också den mellan känsla och sentimentalitet. Det känslosamma är hos henne snarare upphöjt till mönster, mot vilket klyschan fungerar som subversivt verktyg. Med hjälp av klyschan kan dikten ömsom skapa och ömsom förstöra betydelse, och därmed svara mot poesins kanske viktigaste förmåga: att slå vakt om det icke givna.
Riktigt dit når Jaskoviak dock inte i Medicin mot melankoli. Utöver röstens framträdande plats är en skillnad mellan de här dikterna och författarens tidigare att de saknar det raster av finstämd galghumor som tidigare väckte liv i verklighetens stillbilder. I den här diktsamlingen blir det ofta tvärtom, ibland såpass att bilderna stelnar. Den återkommande tropen där salt möter (slem)hinnor är effektiv för att den frammanar en bild av hur bar hud drar sig samman av saltets sveda, men blir också schablonartad eftersom den bygger på ett självklart motsatsförhållande. Slemhinnor är sköra, salt är svidande starkt. Korsar man skört och svidande starkt får man en laddad, men välkänd bild.
Jag slår ihop boken och synar omslaget, som precis som, tror jag, samtliga andra, är illustrerat av författaren. Det här omslaget består av ett kollage av bilder med noggrant klippta konturer. Längst ned i höger hörn blickar ett kvinnoansikte i svartvitt ut mot pärmens kant. På hennes huvud sitter huvudet av en varg, ungefär som en hatt, som ylande blottar huggtänderna mot bildytans mitt. Den svartblänkande nosen fäster i sin tur vid kroppen på en fjäril som brer ut sina gulvita vingar diagonalt tvärsöver sidan. Ovanför fjärilens kropp skymtar en sommarblomma, ljust lavendelblå, vars stjälk försvinner ut i övre vänster hörn.
Jag ser: kvinna, varg, fjäril, blomma, eller: ögonbryn, kött, vingar och stjälk, eller: hud, päls, gult och kronblad. Jag tänker att det kanske går att läsa som en kommentar, något om tidens brutala framfart. Och i så fall är bilden i alla fall kongenial med texten. Sedan Svart tulpan har det gått nästan trettio år, och kanske handlar tilltron till rösten i den här diktsamlingen om att pennan är för långsam i förhållande till livet. Så att det enda som återstår är det distanslösa brölande som fortsätter att viska i läsarens öra och reta hennes föreställningar om äkthet och förställning: ”sjunger sången / om och om och om / samma omkväde / skamlöst inåt / bild efter bild: / barnen och jag / på bilfärder i bergen / min mamma: begraven / vulkanen ständigt där / en vakande cyklop / i fonden / ”.
—————–
Medicin mot melankoli
Pamela Jaskoviak
Pequod press
Foto: Emelie Asplund
