Emilia Hasselquist Langefors andra diktsamling Vilket öde för en sökande stråle, utkommer bara månader efter den hyllade debuten. Det rör sig en slags om gränsöverskridande och otyglad dikt noterar Sofia Stenström, olik den tidigare i både tilltal och form. Ändå kretsar båda verken kring samma smärtpunkt, sökandet efter riktning i en värd tömd på mening.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV SOFIA STENSTRÖM
Så fort jag läst ut Emilia Hasselquist Langefors andra diktsamling ångrar jag att jag tog på mig recensionsuppdraget. Herregud, vad förväntas jag göra av detta? Sortera och lägga dikterna till rätta? Bygga en prydlig mur av allvarsord omkring dem? När allt verket kräver är att få vara vilt, i rörelse? Det känns helt enkelt inte rätt. Men okej. Det är trots allt jag som ska skärpa mig, inte diktsamlingen.
Först kommer titeln emot mig och den lyder: Vilket öde för en sökande stråle. Och så har vi försätts- och eftersättsblad, där upprepningen av ordet immanens bildar ett hav med regelbundna vågor av mellanrum, som passande nog får innesluta diktsamlingen. Tre citat får jag också med mig på vägen in i texten. Det första är av Simone de Beauvoir, det andra av Mark Bickhard, amerikansk professor i kognitiv robotik och kunskapsfilosofi, och det tredje av Portvakten. Redan här överskrids en gräns, eftersom Portvakten är en fiktiv figur inifrån diktsamlingen, som migrerat till citatsidan och självsäkert uttalar sig jämte de två filosoferna. Den överskridande rörelsen blir både ett förebud och en läsanvisning. Här har vi ett vanvördigt verk som kan förstås och missförstås på många olika plan samtidigt.
Själva diktsamlingen inleds med en kontaktannons. Diktjaget efterlyser en man som huggit av sin arm med en kinesisk dao och avslutar med orden: ”Jag tror att vi skulle förstå varandra. Även jag har försökt ta mig ur immanensen.” Redan här etableras samlingens bärande tema: diktjagets fåfänga utbrytningsförsök ur immanensen. Men vad exakt är det som ska undflys? Hur ska ordet immanens förstås just här? Jag vänder mig till Simone de Beauvoir för vägledning, och hon föreslår att immanens inte ska förstås i sin klassiska mening – som något inneboende i den materiella världen – utan som bundenhet vid den biologiska och socialt kodade kroppen. Det handlar inte främst om en människa som vill transcendera till det Gudomliga bortom vår värld, utan om ett passivt objekt som vill ta sig ut i den givna världen och bli ett aktivt subjekt. Mark Bickhard inflikar, från ett annat håll, att den där världen i första hand inte bör förstås som stillastående substans, utan som process: “Change is default – stasis needs explanation.” Portvakten pekar slutligen ut sambandet mellan Beauvoirs immanens och en klinisk depression.
Jag läser vidare och upptäcker att allt är i rörelse inom pärmarna. Efter den inledande kontaktannonsen följer tio sviter markerade med romerska siffror och rubriker i versaler. I slutet av varje svit krymper rubriken ihop till gemener och överröstas av en slutrad i versaler. Dessa framhävda rader kan av läsaren plockas ihop till en egen dikt, som på ett koncentrerat vis fångar diktsamlingens vilda kast mellan högt och lågt, allvar och humor. I sviterna varierar grafiken, med olika avstånd mellan orden, skiftande indrag och framgalopperande utsagor i versaler. Genom bruket av enstaka kursiverade bokstäver dansar och kränger till och med orden inombords. Och även stilmässigt svänger det. Olika nivåer och uttryck brottas och retas med varandra. Inom pärmarna trängs ”Guds dass” med ”ordlöshetens infrastruktur”. Svanar liknas vid ”tunga tumörer” och vrakgods från poplåtar driver in i ordflödet: ”bom boom i want you in my room”. Slitna, sunkiga liknelser – det kvinnliga könet som ett hål eller ett sår – räddas kvickt av rimdrivna motsägelser och fallande vers: ”staden är en knullmaskin och jag är öppen som ett sår: jag är / stängd som slängd teknik, allt är ständigt en sorti”. Debutdiktsamlingen Jämte grönet präglades av koncentration och repetition. Den var hypnotisk, spejsad och intuitiv. Repetitiv och abstrakt, även om samtida inslag då och då effektfullt punkterade förhöjningen. I Vilket öde för en sökande stråle rör sig Hasselquist Langefors mot ett mer expansivt och postmodernt uttryck. Texten sväller, skenar och låter sina register kollidera. Texten babblar, brer ut sig, resonerar, vädjar och inte minst förklarar, oftast i fullständiga meningar. Hur kan två så tätt utkomna diktsamlingar vara så olika varandra?
Vilket öde för en sökande stråle tycks mig skriven i nära dialog med Det andra könet. Stundtals framstår den som en poetisk manifestation av Beauvoirs teorier och diktjaget som en småironisk drift med hennes frustrerade intellektuella kvinna. Beauvoir beskriver hur kvinnan hålls fast vid sitt biologiska öde, men kan vinna frihet genom ekonomiskt oberoende, handling och skapande. För att göra det måste hon upphöra att objektifiera sig själv och i stället träda fram som subjekt. Så länge hon ständigt återvänder till sig själv förblir hon i immanensen. Prestationer blir då inte vägar ut i världen, utan ännu ett sätt att söka bekräftelse som objekt. Hasselquist Langefors skriver:
Orgier i självbespegling, eftersom ut är synonymt med in-i-mig
monotonin föder nya kullar mo o o o o n o o o o o o
Kroppen väntar, och väntan är min Tidpunkt
Timmen går igen, och dess upprepan är min Framtid
/.../
Den intellektuella kvinna som ännu inte blivit fri försöker enligt Beauvoir spela barnslig och åtråvärd, men misslyckas. Med Beauvoirs ord överdriver hon: ”sitt naiva och förundrade minspel. Hon väsnas, hoppar och pladdrar, hon spelar självsvåldig, tanklös och impulsiv. Men hon är som en skådespelerska som inte kan uppleva den känsla hon spelar och genom sin viljeanspänning råkar dra ihop fel muskler (…) över det föregivet naiva ansiktet blixtrar det till av alltför skarp intelligens, och de mjuka läpparna snörps ihop.” I Vilket öde för en sökande stråle speglas en liknande inre konflikt i rader som:
/.../
jag är dum, men osexigt dum, jag är ett barn, men ett felaktigt barn
kroppen krymper, eftersom jag ber den att göra det
jag önskar att min barnslighet var säljbar, snälla :
HJÄLP MIG ATT SÄTTA ETT PRIS PÅ MITT HUVUD !
HJÄLP MIG ATT VINNA FÖR EN GÅNGS SKULL ! ! ! !
Sade jag att Jämte grönet och Vilket öde för en sökande stråle var olika? Det vore lika giltigt att hävda motsatsen. För på ett djupare plan är de snarare tvåäggstvillingar och förtjänar att läsas tillsammans. Även i Jämte grönet finns stillheten, instängdheten och försöken att ta sig ut. Där finns ordet som ersätter sin referens, vågen och den återkommande bumerangrörelsen. Där finns synestesierna, de populärkulturella referenserna, stilbrotten och den ”farligt tunna / linjen /mellan humor / och ärlighet”. Och även där skymtar våld och övergrepp bakom ett mörkt och snårigt ordbuskage. I Vilket öde för en sökande stråle framträder en konkret scen:
/.../
Men sen tänkte jag plötsligt
på ett ensamt träd på en väldig slätt, ständigt kuvat av vinden
på en gatlykta som lyste blått
på pundarna i Jesusparken
hundarna som skäller där
och hundarna som skällde här.
Allt jag hörde när han viskade YOU’RE SO WET BABY :
[hundskall Hundskall blått Ljus, alla vener utraderade ur huden]
ALLA KÄNSLOR UTRADERADE UR KROPPEN — jag hatar att
påminnas om Försvinnandets Estetik …
jag flyter ut ur minnet
som trädet upplöses
i blått ljus
Och bara smärtan från den där valborgskvällen. Blå Skymning
/…/
Att kasta sig ut i världen kräver djärvhet och medför risk. Mannen i kontaktannonsen offrade en arm, och lite längre fram minns diktjaget hur hon själv som barn sträckt ut armen genom bilfönstret, fullt medveten om att den kan slitas av. Men om armen faktiskt slits av?
Precis som i Jämte grönet belyser poeten sambandet mellan destruktivitet och befrielse. Lämnar kroppen på allvar gör vi trots allt först när vi dör. Och dissociation kan lätt förväxlas med transcendens: i mötet med trauma lämnar jaget sig självt av självbevarelsedrift, upphör för ett ögonblick att reflektera, reagerar före språket och tanken. Men denna tillfälliga flykt är bedräglig. I stället för överskridande följer ett återfall, en fördjupad instängdhet. Personen sluter sig, förvisad till ett gränstillstånd mellan utanför och inuti, alienerad från både kropp och omvärld. Det som först ter sig som en flykt visar sig bli en förstärkt immanens. På detta psykologiskt realistiska plan kan Hasselquist Langefors diktsamling läsas som en undersökning av hur trauma – inte minst våldtäkt – kan leda till derealisering och depression.
/.../
jag vill glömma hur uppriven min lust är, hur dagdriven
min hunger är, hur uttänjd min blick och uttömt mitt sköte är :
jag har skjutits i Skogen och släpats till Verkstan, hängts på Kroken,
snittats av Kniven och tömts på rykande inälvor
(ljudet ! hör ni ? ett smattrande som att EN FLOCK TRANOR
landar oförsiktigt i ett gungande träsk, slitet av
vita solreflektioner, grått av gryning, bara genombrutet av
fräkentoppar, och nedtyngt av den Undre Gyttjan)
men det verkar kanske som att någon har ömmat för mig där jag hänger,
stirrat in i mina stirrande ögon, mina stålsatta våtmarker
och slarvigt, i hastig ånger, sytt igen min öppning
hängt av mig från kroken, andats igång mitt system och förfärat
bevittnat hur jag vankat bort
iväg-ut-ur verkstan och ner-längs-med vägen, bort-in-i skogen igen :
tömd och igenzippad, möjligtvis ”nöjd” möjligtvis ”levande”
möjligtvis ”rörlig” –
Utgår man från Beauvoir behöver scenerna visserligen inte förstås som övergrepp i juridisk mening, utan kan tolkas som expressiva gestaltningar av hur bristen på ömsesidighet låser fast kvinnan i immanensen. Att inte erkännas som subjekt är genom den linsen våldsamt i sig. Portvakten bevakar därför noggrant gränsen mellan utanför och inuti. Men Kirurgen, en annan rollfigur, tar sig in och kommer obekymrat och självklart (hem), en hemkomst som förblir oåtkomlig för diktjaget:
/.../
men när jag såg hur han kom hem i något (tillhörde stunden)
var min ensamhet så världsfrånvänd hans tillhörande, och ältandet bara :
hur ser jag ut (här i ljuset från Månen och Gatan)
hur smakar jag (här i salta havsvindsbrisen)
hur låter jag (när jag stönar teatralt här, här i Stormen, intill
/…/
Orgasmerna uppnås först efteråt i enskildhetens fantasier. Ja, på samma gång som det går att betrakta Vilket öde för en sökande stråle som en centrifug av ontologiska teorier, där diktjaget desperat försöker få fatt i något som leder ut i världen, kan den läsas som en enda lång strävan efter att våga vara sårbar och djärv i en patriarkal ochpotentiellt fientlig värld. Glömma sig själv tillsammans med någon annan och få orgasm. Men när klimax till slut uppnås innebär det ändå inte något möte mellan två fria subjekt. Kirurgens blick på diktjaget förhindrar det.
/.../
Det går snabbt : nu är hon hud, hår, njurar och celler, vävnad, märg och
ben. Han betraktar hennes öga. Det är yta, inte port. Med bara detta
inre skifte har han slutit hennes sträckning ut.
/.../
I Vilket öde för en sökande stråle förläggs hoppet istället till det skapande projektet. En Förläggare dyker upp sent i boken och textarbetet beskrivs som ”väsenskilt sex”. Verkligheten blir för diktjaget avtändande i jämförelse med fantasierna. Transcendensen stannar på ett metaplan. Språket i sig, och skriften, bär den överskridande förmågan.
Framförallt väcker diktsamlingen frågor, ja de poppar som popcorn mot hjärnbarken. Är transcendens en rörelse bort eller en förändring i relation? Kan man lämna immanensen eller bara förskjuta sig inom den? Är medvetandet något som är i världen eller något som skapar världen? Finns det överhuvudtaget ett utanför? Rakt in i medvetandefilosofins kärna leder dikterna. Som läsare blir jag till slut irriterad på både immanensen och transcendensen. Jag vill befria diktjaget och mig själv från dessa plågsamma tvångstankar, precis som man vill ruska om någon som inte hänger sig i relationer, utan fastnar i definitionen av begreppet kärlek. På de sista sidorna tycks diktjaget resignera, möjligen av ren utmattning. Boken slutar i självtillfredsställelse och en orgasmisk våg av o:n. Befriande ändå!
I debuten Jämte grönet var tilltalet innerligare och den antydda berättelsen rörde sig tydligt mot en ljusning. Mot slutet kom en ”hon” in i bilden som syntes läka det förflutnas våld: ”jag inväntade slaget / helt införstådd / med ett stundande gissel / hon stoppade / handen / i min mun / och smekte orden / jag försvarat mig med / hon plockade vapnet / snällt ur tungan / och kysste / dem båda”. Vilket öde för en sökande stråle arbetar istället framgångsrikt med subversiv ironi, akademiska termer och karnevalisk humor. Därför placerar jag diktsamlingen i kategorin ”orden jag försvarat mig med” och ser den som ett svar på Mark Bickhards uppmaning, ”stasis needs explanation”. Även om Jämte grönet utkom före Vilket öde för en sökande stråle uppfattar jag den som en fortsättning på slutraderna i den senare: ”kroppen är en inverterad tanke / TANKEN ÄR ETT MISSFÖRSTÅND”. I debutdiktsamlingen lyckades ”jag” och ”hon” upphäva själva gravitationen. Kanske är det först i erfarenheten bortom missförståndet – om varat, om immanensen och transcendensen, om kvinnans öde – som befrielse och mening uppstår: ”ok så / en ny naturlag / har skapats / av att vi bestämde oss / för att / testa?”
__________________________________________
Vilket öde för en sökande stråle
Emilia Hasselquist Langefors
Albert Bonniers förlag, 2026
