I vårens sista pod pratar Henrik Sahl Johansson med poeten Helena Österlund, aktuell med diktsamlingen Om det fanns en plats som var min. Det är ett samtal om att finna vägen till det man önskar säga, om att tänka i färger och om trädgården som poetiskt rum. Lyssna här:
Av Henrik Sahl Johansson (Foto: Severus Tenenbaum)
Hur blir dikter skrivna?
Vi ställer oss inte den här frågan i jakt på ett allmänt svar – några sådana finns ju inte – utan för att vi vill få en nyckel som öppnar diktens dörr. Om vi känner till verkets tillkomsthistoria, platsen och förutsättningarna som låg bakom den, tycks vi stå på tröskeln till en sanning om själva texten.
Men svaret som frågan ger upphov till är oftast ingen nyckel; snarare tycks den peka på hur långt ned i våra känsloliv kreativiteten rör sig, och hur ogripbar en sådan process är. Den här våren, som till så stor del handlat om språk som skapats av självlärda algoritmer, framstår det mänskliga, litterära skrivandet som någonting helt frånskilt vad en maskin kan skapa. Oavsett om det rör sig om automatisk skrift eller om den typ av skapande som rör sig kring en vag, intuitiv känsla, är det tydligt att människan besitter någonting alldeles särskilt och onåbart i sitt litterära berättande. Skönlitteraturen, och kanske särskilt dikten, har fått en speciell, plötsligt upphöjd status i en tid när vi upptäckt hur väl en ai kan härma vårt språk: i sina litterära försök är den långt, långt efter till och med enkla, mänskliga berättelser.
Att det mänskliga, vad det än må vara, fått en sådan framträdande position den här våren gör det på något vis lämpligt att avsluta med ett samtal om en bok som kanske bättre än någon annan lyckas framhäva själens problematik. Helena Österlunds (f. 1978) tredje diktsamling, Om det fanns en plats som var min, kretsar kring kärlekens omöjlighet, men också det sköra samspelet mellan människa och språk. Men frågan är om det alls går att göra en sådan tydlig läsning av den här koncentrerade, bildrika dikten. När jag pratar med Helena Österlund berättar hon om att det var först när hon läste upp sina dikter som hon verkligen började förstå vad den handlade om.
– Jag hade faktiskt ingen koll på att det som jag höll på med var någonting jag behövde bearbeta. Och jag tror att det måste vara så, att det håller på på en annan nivå. Hade jag vetat hade jag kanske inte vågat eller inte tillåtit mig att ta vägen dit jag tog vägen, säger hon.
– Det handlar ju om vissa relationer, som jag har försökt att bearbeta. Och det är ju självklart för den som läser. Men för mig är det inte det. Jag måste hålla mig så blind, eller närsynt, att jag kan förstå.
Om det fanns en plats som var min rymmer en rad hänvisningar till sagofigurer, från Askungens glassko till det röda äpplet i Snövit. Helena Österlund säger att sagogestalterna blev ett sätt att hitta en väg kring diktsamlingens brännande centrum.
– Jag tänker på något som Birgitta Trotzig skrev en gång, ungefär: Det man vill närma sig ska man hålla dolt för sig, det ska vara kärnan man inte kommer in till. Och jag tänker att det är så det måste vara. Att jag uppehöll mig vid Törnrosa och Askungen, det är inte kärnan, men jag kan vara med dem för att komma åt kärnan. Det blir ett sätt att komma åt det allra viktigaste. Hur det är att vara människa, och vad det innebär att älska någon. Att våga det.
Det gick 12 år mellan Helena Österlunds debutbok, Ordet och färgerna (Albert Bonniers förlag, som belönades med Borås debutantpris). Därefter skrev hon fyra romaner, innan hon i fjol återvände till poesin med Det enda om blir kvar är ord. Hur kom det sig att det dröjde så länge mellan den första och andra diktsamlingen?
– Jag hade jättesvårt att komma tillbaka till poesin. Jag skrev, men först låg det så nära, och sedan … Jag fick en väldigt smärtsam relation till poesin – jag kan inse nu i efterhand att allt var inte så dåligt som jag tänkte mig att det var, men jag underkände allt jag skrev, jag tyckte inte att det höll.
Det som konkret låg bakom att hon kunde återvända till poesin, berättar hon, var när hennes debutbok kom i engelsk översättning.
– Ordet (Ordet och färgerna, reds. anm.) hade översatts, och jag fick några exemplar hem med posten. Jag vågade inte riktigt läsa, men översättaren hade skrivit ett väldigt fint förord. Det blev startskottet. Då var det precis tio år sedan som boken kom ut på svenska, och jag höll den i händerna och insåg – i dag skulle jag inte kunna skriva den här, den skulle se helt annorluda ut. Då tillät jag mig att skriva den igen, och det blev på något sätt förlösande.
Efter det här avsnittet tar Örnen och Kråkan uppehåll för sommaren, men redan nästa onsdag (den 5 juli) kommer vi att låsa upp alla tidigare låsta podar och recensioner från 2017-19 så att de blir tillgängliga för lyssning. Från och med nästa vecka kan du lyssna på dem i valfri strömningstjänst.
Örnen och Kråkan återvänder den 16 augusti med recensioner och intervjuer om svensk poesi. Till dess önskar vi glad sommar!
