Marie Silkeberg är poeten som aldrig vill upprepa sig och som vägrar göra det lätt för sig när hon skriver. Att skapa poesi är, menar hon, att ständigt utsätta sig för ett lögnsdetektortest. Dikten klingar falskt om du inte är sann mot den. Ändå är det en nåd att få gå in i skrivprocessen, säger hon.
[Lyssna till poden? Klicka på pilen!]Maj månads poesipod är något så udda som en andra tagning på ett en gång genomfört samtal. Ni minns kanske att vi annonserade för en poesipod med Marie Silkeberg på Tranströmerbiblioteket redan i februari – tråkigt nog, på grund av tekniska problem – kunde vi aldrig publicera det samtalet. Nu gavs jag en andra chans, en varm majmorgon kom Marie förbi Örnen och Kråkans kontor för att prata skrivande och poesi med mig. Fördriven från sitt hem där ”ett renoveringshelvete” pågick, verkade vårt intervjuobjekt föredra vårt mörka, svala kök. Samtalet rör skrivandet som livsstrategi, poesins särart, klanger, textur och bilder samt om att sätta upp hinder för sig själv i sanna houdini-anda. Marie var också vänlig och läste ur sin senaste diktsamling, Hjärta, jägare.
Vi ber å Örnens vägnar på ursäkt för kylskåpet som så klart valde att leva bus under första halvan av samtalet. Det har med viss teknisk hjälp tonats ned.
Trevlig lyssning
2025-05-26
Edith Söderström
