Henrika Ringbom är en av svenskfinlands mer namnkunniga poeter och översättare. I sin nya diktsamling Ingenting fortsätter hon framgångsrikt att utforska ekopoesins möjligheter. Det menar Love Frisell som tilltalas av dikternas filosofiska anspråk.
[lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV LOVE FRISELL
Skratta eller gråta eller bara hålla för ögonen? Den senaste tiden har jag funderat på om det finns ett rätt sätt att reagera på allt lidande som bara flimrar förbi på våra skärmar, särskilt i perioder då livet varit gott. Världen känns ibland som fallen, ändå är den underbar i korta stunder.
En som tänkt på detta längre än jag är Henrika Ringbom. Hon är författare och översättare, bosatt i Helsingfors. 1988 debuterade hon med diktsamlingen Båge och har utöver lyrik också givit ut romaner och essäistik, senast essän Elden leende och diktsamlingen En röst finns bara när någon hör den. Trots att det är ett stort, nordiskt författarskap är hennes böcker näst intill omöjliga att få tag på i Stockholm. Biblioteken innehar endast brottstycken ur hennes bibliografi och på Bokbörsen finns enbart ett fåtal verk. De som är nyfikna får i stället vända sig till KB.
Ingenting är Ringboms senaste diktsamling. Liksom tidigare samlingar är den indelad i kapitel som växlar mellan långdikter (eller kluster av korta dikter), citat och mer prosalyriska avsnitt. Den första delen öppnar i ett rum, en punkt i tiden: ”I ögonblickets pöl.” Jaget tilltalar läsaren ömt, ber henne gå och komma tillbaka. Uppmaningarna är tröstande i tilltalet:
/.../
i ögonblicket
är vi främmande, jämlika
/.../
jag vill visa dig det gröna gräset
under snön tidigt på våren
Dikterna förbinds med ett återkommande motiv: jaget försäkrar läsaren om att det ”sätter [sig] här så länge” och skriver på sitt berg, i sin trädgård, under ett äppelträd, på heden vid havet. Kanske är det inte så viktigt var, så länge platsen är trygg, med diktens egna ord ”en plats det går att stanna på”. Redan i Det jag har fanns ekomotiv i Ringboms författarskap. Då skymtade de fram som enstaka versrader i mer abstrakta och expressionistiska dikter, ofta i lek med syntaktiska experiment och iterationer. Med Den vita vinthunden skedde ett brott mot den tidigare experimentellt orienterade dikten och en harmoni inträdde genom pastorala motiv, i spänning mot den övriga upptagenheten vid liv och död.
Ingenting är en fortsättning på detta spår. Vad som vid första anblick utmärker dikterna i jämförelse med de mer jag-fokuserade i Ringboms tidigare författarskap är som sagt tilltalet. Det är intimt, varmt och direkt, som att lyssna till en gammal vän. Dikterna skriver i princip fram läsaren genom uppmaningar och tips riktade till denne som ”det går att kliva av / de otroligt snabba tunnelbanetågen i Moskva”. Eller här: ”ta en sten blöt slät / för ditt hjärta tryck”, ett motiv lånat från En röst finns bara om någon hör den.
Samtidigt skymtar glimtar av ”ett landskap / förött, en öken / plastsoldater krigare” förbi bland de mer naturlyriska motiven. Men jag får inte intrycket att dikterna ”handlar om” naturen. Den förekommer visserligen i omnämnandet av syrsor, sädesärlor, gräs, träd, landskap, vågor, mineraler och – framför allt – örter, men i dikterna är dessa något mer än enbart ting. Vi kommer tillbaka till detta.
Titeln Ingenting ligger nära utopi, från grekiskans ou plus topos, på svenska bokstavligen ingen plats. Upprepningen av ”någon annanstans” ligger i linje med detta. Platsen som diktjaget frambesvärjer från sin trädgård är inte en plats i någon egentlig mening, utan en negation av ett nu – ett ögonblickets pöl.
Här gäller att hålla tungan rätt i mun: utopi genom negation låter som kritisk teori a là Theodor Adorno, men Ringboms diktning finner mer inspiration i japansk kultur än tysk konstfilosofi. I Japan (som författaren besökte och skildrade i Elden leende) och framför allt inom zenbuddhismen är negation inte en fråga om ja eller nej, sant eller falskt. I stället avvisar den premisserna för det som negeras och visar att kategorier och motsatser inte är fasta. Ett ingenting, som i västerländskt tänkande betraktas som ett icke-vara, blir ett laddat fält, en förutsättning för ett blivande. Jämför det med begreppet virtualitet: det bär på en potential som kan aktualiseras. Utopin här är något som existerar latent i varje ögonblick och som – om världen skulle behandlas på rätt sätt – kan förverkligas, om än bara för en stund. Det handlar mer om att bryta det slentrianmässiga och förutbestämda än att framtvinga en annan framtid med våld:
/.../
världen skulle kunna vara annorlunda
naturens lagar skulle kunna vara andra
Ringboms dikter vecklar ut sig här som grenar eller rötter. Nya trådar tas upp och släpps ibland, gamla plockas upp igen och utvecklas vidare. Tidigare motiv återkommer i nya variationer medan andra lämnas oberörda. Det känns som en estetiserad flyktighet, som viss musik från förra sekelskiftet eller som att fånga vatten i en bäck med sina bara händer tidigt på våren. Man vill stanna kvar i ett ögonblick. Oftast går det inte.
Samlingens andra del kommer också som ett avbrott. Under titeln ”Tre rum” har Ringbom fritt översatt stycken ur tre andra verk till svenska. I det första rummet, Інтернат (Internatet) av Serhij Zjadan, ska Pasja hämta sin systerson från internatet i ”den ockuperade zonen”. Och i det andra, Joel Haahtelas Perhoskerääja (Fjärilssamlaren), kommer Anna tillbaka till skolan i DDR som hon arbetade på före krigsutbrottet. Kriget som tidigare blinkat förbi, eller kanske världens förfall, intar här en central ställning genom två vardagliga scener. Slutligen knyter det tredje, en aforism från Ursula K. Le Guins Left Hand of Darkness, ihop samlingens andra kapitel:
Att lära sig vilka frågor som inte går att besvara
och sedan inte besvara dem
är fråga av största betydelse
i stress och mörker
Av de tre rummen upplever jag det andra särskilt hjärtskärande. När Anna återvänder till skolan i Pirna utanför Dresden upptäcker hon att bara två tredjedelar av klassens elever överlevt de allierades bombräder. Därefter berättas det om dagen då en av de döda eleverna, Mathias Kirche, lärde sig läsa. Han var den sista i klassen som gjorde det.
”Det finns någon annanstans” heter den tredje delen och alluderar uppenbart till Ringboms mer kryptiska Det finns ingen annanstans. Enligt zenbuddhismen är detta egentligen bara två sätt att säga samma sak: att framtiden inte är förutbestämd innebär ej att det inte finns det som är lönlöst att rasa mot. Mattias Kirche kommer inte tillbaka. Inte heller de andra som dödats, i alla fall inte i en form vi kommer känna igen. Men detta är inte ett skäl att solipsistiskt vända sig inåt eller brista ut i sentimentalitet, verkar Ringbom antyda. Snarare är det en skyldighet att fortsätta.
Här kommer också ekomotiven tillbaka, tydligare och tätare. En av dikterna, som tyvärr är för lång för att citeras i sin helhet, är en särskilt kraftfull bild; solstrålar träffar växter som sträcker sig mot himlen och dess celler suger upp markens vatten mot skyn. Alger på havets botten kryper upp på land och suger upp näring ur mineralerna. Organiskt material bryts ned, omvandlas och föds på nytt. Mindre växter blir till träd. En larv står på en gren och sträcker sig mot solen. Det är en bild av ett blivande: evolutionens processer över miljarder år, kollapsade i ett ögonblick. Men också av motstånd: den ensamma larven mot naturkrafterna.
Bilden av naturens uppbyggande och nedbrytande processer läser jag som en uppmaning att lära sig leva med det ombytliga. Världen förfaller, men det finns fortfarande pastoral, kanske också en typ av skönhet i detta. De negerar inte varandra. Efter kriget går livet vidare, eller mindre cyniskt: det fortsätter oavsett vad.
vi behöver vår framtid
föreställningen om en framtid
vi behöver förstå att framtiden faktiskt finns
I det fjärde kapitlet ”Slutsång” blir allt som tidigare var flyktigt och spretande kompakt. Processer närmar sig fasta tillstånd:
Framför brasan andas ut
ögonblicken, pölarna
vilan, vreden
/…/
rabatten vid berget hänger samman igen
kustruta glansruta stormhatt ginst timjan
/.../
En harmonisk, stillastående atmosfär intar slutsången och inger en känsla av en fullbordad pastoral. Växterna som tidigare befann sig i rörelse ställer sig på rad. På sista sidan vänder sig diktjaget också mot något större, antingen Gud eller Naturen. Tilltalet blir vädjande:
Ner i väster sol i glader
ge oss trygghet i natten nu
ge oss hjärtefrid och ro
låt oss sova
/.../
Diktjaget har gjort sitt, packat ihop och diskat, förberett sig för den stora vilan: en upplösning i ”stjärnornas flöde”. Tanken är, tror jag, att dikterna ska arbeta fram mot en sorts försoning mellan förfall och pastoral, kultur och natur, som ett sista led i en läkandeprocess. Som om den utopi dikterna tidigare pekade mot som ett ingenting redan fanns här. Rörande, fast kanske inte lika träffande som diktsamlingens tidigare negationsestetik. En möjlighet kläs i ord, blir ett ting och förlorar en bit av sin laddning.
I stället är Ingenting som starkast i rörelsen innan allt stelnat och framtiden ännu inte hunnit materialiseras. När världen flimrar förbi är den en elektrisk påminnelse om att bryta upp, logga ut – det finns någon annanstans.
____________________
Ingenting
Henrika Ringbom
Förlaget, 2026
