Rickard Eklund (f. 1982) har sedan länge ett namn i Svenskfinland som musiker och låtskrivare. När han nu debuterar som bokpoet är det med en böljande, vildsint diktsamling som rör sig säkert över den karga tundran. ”Just som kallbranden sätter in som värst girar Eklund mot något försonande och närapå storslaget, som om han författade en stor amerikansk roman” skriver kritikern och författaren Sebastian Johans om Eklunds Tundra.
Av Sebastian Johans
Den debuterande poeten Rickard Eklund vann 2016 den finlandssvenska Solveig von Schoultz-tävlingen, som alternerar mellan att vartannat år gälla noveller och poesi och som riktar sig till författare som är över trettio och ännu inte debuterat. Tävlingen, som också har ett syskon i Arvid Mörne-tävlingen, med målgrupp bland ännu inte trettio fyllda, kan fungera som en motbild till Ekström & Garays novelltävling, som under våren väckt en del uppmärksamhet med anmälningsavgift och uppenbar profithunger.
Det pratas ofta om att poesin i Svenskfinland är mer integrerad i den skönlitterära helheten än den är i Sverige. En orsak är självfallet att den finlandssvenska poesin skrivs inom en språklig minoritet, och därmed är tvingad till ett mer kollegialt förhållande med prosan. Alla behöver kort sagt varandra. Men en annan orsak är också de nämnda tävlingarna, som är fondfinansierade, får hygglig medial uppmärksamhet och har relativt stora prissummor (runt 50 000 kronor för första pris) faktiskt innebär en möjlighet för en odebuterad författare att ägna sitt skrivande lite tid. Det är naturligtvis vanskligt att tävla i litteratur, men möjligheten att få ett stipendium redan innan man publicerat sig gör stor skillnad. Rickard Eklund är i gott sällskap. Martina Moliis-Mellberg, Quynh Tran, Ellen Strömberg, Kaj Korkea-aho, Matilda Södergran, Heidi von Wright, Adrian Perera och Karin Erlandsson är bara några av de en gång lovande väl och numera uppmärksammade författare som har placerat sig högt i tävlingarna. Att Rickard Eklund debuterar är således ingen överraskning.
I Svenskfinland är Eklund sedan tidigare ett någorlunda bekant namn, främst känd som dialektrockare på närpesmål i bandet Schlagwerk, ofta med uppfriskande mörka texter. Och som soloartist med samma dragning mot det dialektala. Hans debut som poet föder alltså vissa farhågor.
Jag är ingen stor vän av dialekter i konst över lag. Påfallande ofta tycker jag att det dialektala uttrycket, trots sin uppenbara autenticitetssträvan, blir ett fjärmande filter som stöter bort, snarare än öppnar. Men det är förstås en fallande skala. Små inslag eller dialektala antydningar kan förstärka och precisera. Och visst, i bredbent rock av det slag som Schlagwerk producerar fungerar dialekten ovanligt bra. Kanske för att den ofta blir en pendang till ett fläskigt gitarrsolo, eller i de argare eller mer smäktande låtarna faktiskt skapar en uppriktig närhet. Dialekten fungerar i och för sig hyggligt också i den lite mer finstilta musik Eklund gör under eget namn. Men också där förstärker och förtydligar musiken texten.
Men i skriven poesi fungerar dialekter sällan. Att stavning och grammatik ofta inte är regelstyrd gör dessutom att kraftigt dialektala dikter ser ut som språkliga experiment, utan att egentligen vara det, vilket irriterar vän av syntaxuppror – upproret blir ju fullständigt meningslöst om det redan råder anarki. Och det är därför med viss bävan jag närmar mig Rickard Eklunds debutsamling Tundra.
Det visar sig att farhågan är överdriven. Rickard Eklund förstår uppenbarligen att dialekten behöver backning av antingen musik eller verbala betoningar, och den dialekt som ändå slunkit in i manus är bara preciserande. När jag läser på om den debuterande lyrikern ser jag att han sedan många år fört ett poetiskt samtal med Ralf Andtbacka, som numera också är hans förläggare på det lilla kvalitetsförlaget Ellips, och med det i åtanke vore det konstigt om Eklund skulle gödsla sina sidor med buskisbrutala mängder österbottnisk dialekt. Ett av Andtbackas signum är ju som bekant att han, med enstaka felsteg, behärskar den dialektala retningen med något om liknar absolut gehör.
Tundran är etablerad poetisk mark, och nog lever Richard Eklunds dikter upp till de konnotationer som det öde landet väcker i form av sparsam, närmast trotsig växtlighet, permafrost och relationer som, liksom den knappa grönskan, uppstår i strid med den karga djävligheten. Redan i samlingens första, mycket korta och prologartade dikt hittar man den frusna marken som stramar till ljudet av den gåendes steg, ett gemensamt vi och ett bistert konstaterande av de tuffa villkoren:
En djup tjäle spänner sig i ljudet under våra skor här blir ingen gammal
Det är en elegant början. Och en språkkarg retning som följd av en blanksida antyder att det som skall komma på de följande sidorna ska vara lika tuktat som tundrans försiktigt okuvliga växtlighet. Men det är bara ett intro. Redan i följande dikt breddar Eklund sitt spektrum och tillåter sig att flyta ut i en mer böljande, vildsint allittererande, snudd på språksensuell bestämning av läget.
tundra turmalinöga ensam någonstans ingenstans kustens simmande vimmor, karga andedräkter, saltet, livsoljan sup gränslandet arbetsnarkoman arbetsoförmögen varken nykter eller rik nog öppna moln fjällglim, fjällglim, fjällglim in i tundra! väntrum väntrum, vägen ut in i tundra! tydliga froströtters fötter kröker från skrymsle till kroppar i flätade skrindor, madrassfimpar, röksignaler, köksfläktar hudskorv, torvnävar brutna och vintervridna över tundramark, -år och tusenord oförklarade eller överlevda
Mönstret går igen i hela diktsamlingen där större textmassor med en melodiös precision vägs mot kortare avsnitt. Precis som upprepningar och allitteration välavvägt dyker upp utan att låsa diktjaget eller berättarrösten i ett idiom som blir övertydligt.
Samlingen är, med undantag för ett par stickspår, indelad i fem övergripande delar, där perspektivet glidande rör sig mellan positioner. Tundran som Eklund lotsar sin läsare igenom är självfallet i första hand bildlig. Beroenden, frånfällen, falnande minnen av gemenskap. Människors rörelse bort ifrån varandra, men också enskilda individers rörelse bort från den villkorade kollektiva gemenskapen. Inte mot individualism, utan mot intighet.
Men ibland är den kalla slätten också direkt bokstavlig. Inte bara i ett gytter av termer för olika typer av permafrost, utan också i benämnandet av det som faktiskt växer och till och med frodas i det karga, som den rosa lilla blomman fjällglim, som nämns i dikten ovan. Det levande, trots allt fungerande och rent av vackra bör betraktas med samma emfas som det köldskadade och utdraget döende. För övrigt en både viktig och svår påminnelse för alla som haft att göra med självdestruktiva beroendepersoner.
I den inledande delen, som delar samlingens titel ”Tundra” antar diktjaget formen av en kollektiv röst som med tvära kast betraktar tundran från olika håll. Ibland lika hjälplöst fången som pingos och palsar, ismassor som av täckande torv eller gräs hindras från att någonsin tina. Ibland som en tillfällig besökare som närmast desperat försöker peka på att också tundran sitter ihop med andra miljöer. Utkantstillvaron är långt ifrån den normativa mitten, men det finns vägar som förbinder den ena platsen med den andra. Eller åtminstone stigar, även om de kan vara igenvuxna och svårforcerade.
Diktjagen flyter in i varandra som korten i en kortlek, och det är inte givet vem som representerar vilken hand. Det är inte självklart var linjen går mellan att leva ”en längtansfull dröm”, och sjunka ”i livlös längtan”.
Men här och där sker ett tydligare växelspel där kursiverade verser lägger sig i flödet med kommenterande utrop som om de försökte bryta och erbjuda det bottenfrusna eländesflödet ett alternativ. Som världens kanske mest isolerade plats, vilket är en hygglig antydan om vad som krävs för att hitta stigen som förbinder periferin med centrum: ”Kerguelen! Hur jag önskar Kerguelen för dig! / att rehabilitera som kungspingviner / där alkohol och metamfetamin är förbjudna”.
Ibland blir den kursiva rösten nästan förbannad, och gör snabba, irriterade inpass som avbryter ett flöde av destruktiv vildmarksidealiserande undergångsromantik på ett nästan förnumstigt sätt, intvingad i en gråtrist normativitet som sannolikt bara möter ett överseende förakt från de rumlande öron den försöker nå:
Lev stolt dina sista dagar Ångra puls impuls Vem i stolthet? /…/ Sällsynt som spillning, snörade kängor runt råstenar hjortgravar Alla går barfota härifrån
I de följande tre delarna dröjer diktjaget eller berättarrösten snäppet längre i varje utgångspunkt. Den andra delen, ”Passage”, domineras av en röst som stannat i det normativa och ser tillbaka på en sorg. Naturen som hen vandrar i är bara natur, men det finns en retning av en saknad:
Nu har tiden blivit ett ankare jag påminns så sällan att sörja dig eller minnas dig Maten kallnar. hörs från köksfönstret när jag svarar darrar jag inte längre på rösten
I den följande ”Askes” befinner vi oss oftare på andra sidan, där smärtan är påtagligare: ”Det känns vidrigt att behöva fråga / Ville någon ha dig?” Här får utanförskap, socialt arv och en förvriden frihetslängtan formen av en förklaringsmodell. Den mörka kylan är kompakt.
Men just som kallbranden sätter in som värst girar Eklund något och glider i samlingens sista del ”Brytning” mot något försonande och närapå storslaget, som om han författade en stor amerikansk roman och inte en liten österbottnisk diktsamling. Här gör sannolikt hans erfarenhet som låtskrivare att han både vågar de stora orden och schablonerna, och på det stora hela lyckas använda dem utan att kantra:
Att känna rymden i din andedräkt Maskor i livets vävnad När du trillar in från terassdörren dina oskyldiga pupiller skratta två ödelagda planeter Lekfullheten i ditt språk En heliumvandring genom rummet Från barskåp till barskrapad En ny värld vidgas applåder från ett valv av stjärnor
Det handlar dock inte om katharsis eller någon verklig försoning. Bara om att åter erinra de ljusdagrar som mörkret trots allt är beroende av för att kunna bli riktigt becksvart. En välbalanserad och mogen debut med en behaglig ton av americana.
———————————
Tundra
Rickard Eklund
Ellips förlag
Foto: Frank A. Unger
