2012 reste den svenske poeten Lasse Söderberg till en poesifestival i Babylon – ”en stad som inte längre finns” – i irakiska al-Hillah. På platsen där skriftspråket en gång uppfanns börjar Tornet i Babil, en långdikt om människans monument och ruiner. ”När det långa 1900-talet ska sammanfattas är jag övertygad om att att Lasse Söderberg kommer benämnas som en av det svenska språkets viktigaste poeter”, skriver Mats O Svensson.
Av Mats O Svensson
Det borde egentligen vara en omöjlighet, men kan man säga att Lasse Söderberg, med sina 92 år, i och med sin nya bok Tornet i Babil har förnyat sitt författarskap? Dess form är i alla fall något annat än tidigare diktsamlingar. Ända sedan debuten för över sjuttio år sedan, med stencilhäftet Anteckningar till ett eko (1952) har Söderberg skrivit korta, avrundade dikter. Ibland nästan perfekt avrundande, uppbyggda som cirklar eller vattenglas. Med Tornet i Babil vågar sig poeten ut på nytt poetiskt territorium, nämligen långdikten.
Det är den sjunde diktsamlingen Söderberg ger ut på det lilla Lundaförlaget Edition Tegnér, som tyvärr för en rätt så undanskymd tillvaro i den svenska offentligheten. Omslagen är vackert sobra och sticker knappast ut. Den som letar efter böckerna på förlagets hemsida eller i nätbokhandlarna får söka förgäves. Titlarna köper man genom att maila direkt till förläggaren. Det är synd, eftersom Edition Tegnérs utgivning förtjänar en större publik. Men det är alltså här den åldrade Lasse Söderberg har hittat sitt nya hem, efter många år på Wahlström & Widstrand och därefter på ellerströms förlag.
Utgångspunkten för Tornet i Babil är en resa till poesifestivalen i Babylon, närmare bestämt till staden al-Hillah, i den irakiska provinsen Babil. Söderberg och hans hustru, poeten och översättaren Ángela García, bjöds in för att delta i en poesifestival 2012. ”En inbjudan till en stad som inte finns kunde vi givetvis inte motstå”, som Söderberg skriver i sitt efterord.
De är en liten skara poeter från icke-arabiska länder som anländer till staden och logeras in på ett av Saddam Husseins gamla palats, alldeles i närheten av Babylons ruiner. Poetens sovrum ligger rakt under diktatorns, inpyrt av samma krypande fara, ingrodda rädsla och onödiga prål, ”och samma skithål i golvet”. Under en av dagarna reser de till de arkeologiska fynden vid Borsippa, där ruinerna av en ziqqurat, ett trappstegstempel, fortfarande står. De reser alltså inte till Babels torn, vars existens är omtvistat, utan tornet i Babil, som troligen byggdes av den sumeriske kungen Hammurbi till vishetens, författarnas och skriftspråkets gud Nabu. Men i poetens framställning går inte de båda, det kvarlevande ruintornet och det bibliska, att separera. De flyter in i varandra, så som myt flyter in i verklighet.
Dikten börjar i återkallandet av minnesbilder från denna resa:
Det enda jag minns när jag sluter ögonen är ett dyster ödeland. Det låg framför oss jämngrått som plåt och liksom uthamrat mellan de två floderna.
Vi rör oss på mytomspunnen och historiskt (belastad) mark, tvåflodslandet, civilisationens vagga, skriftspråkets ursprung, bland stenar som sett mäktiga imperier breda ut sig och försvinna.
I poetens minne ligger landskapet öde, nästa bortglömt, marken är obrukbar, ”inpyrd med månsken”, utan skönhet, harmoni eller renhet. Enformigt som om historiens aska överlagrat varandra genom århundradena. Och detta landskap, frågar sig poeten
förväntades jag likväl att läsa Hade jag ännu ögon vaksamma nog för att uppfatta de dolda budskapen?
Vad det är för dolda budskap i landskapet? Fallna civilisationer, brutala ockupationer, maktens envälde och övermod? Medan dikten rör sig mot resmålets torn återkallas det svårtydbara förgångna, landskapets tecken tolkas, men mest av allt finner poeten frånvaro, glömska. ”Hade jag ögon hänryckta nog / för att avläsa all denna glömska?”
Bara några bensinpumpar och sysslolösa män kantar vägen mot Borsippa. Det noteras att den amerikanska armén använde Babylons ruiner som helikopterbas under Irakkriget. Ockupanterna, som de kallas, tycks besanna prästinnan En Hedu’annas tusenåriga profetia om att en bevingad storm skulle fördärva landet. Av den enorma kulturella rikedom som en gång måste ha existerat här, finns inte mycket mer än stenhögar och enstaka spår, kanske upptrampade av härer, Hamurabis, Nebukadnessars, Xerxes, Alexander den stores, från sedan länge glömda fälttåg.
Dikten får djup och bred av sina många allusioner som ett något för pedagogiskt efterord hjälper läsaren att orientera sig i. Ett längre parti handlar om den fascinerande orientalistens Gertrude Bell som besökte platsen 1911. Några av hennes fotografier av tornet är reproducerade i boken. Och själva tornet, när det lilla sällskapet väl kommer fram, påminner poeten om
en slocknad ljusstump i ett urblåst tempel, en stubbe snarare än spira, en kampanil gnagd av tvivel snarare än trosviss minaret
Tidens tand och giriga plundrare har nött ned det. Poeten ser det också som ett slags prototyp för övermodets alla torn som reser sig högt över öknarna kring den persiska viken, vilka en gång kommer sjunka ner i sanden eller havet, förvandlas till stoft eller dystra ruiner över en faustisk kultur, som sög upp jordens naturtillgångar och reste sina egna tempel till oljans och mammons ära:
dessa allt högre, alltmer konstlade, allt oskönare, alltmer snedvridna aspiranter till förödelse. Järtecken alla!
Kulturkritiken och civilisationskritiken slår ned som snabba blixtar i den 34 sidor långa dikten. Lasse Söderberg må ha övergivit den surrealism som kännetecknade hans tidiga författarskap, trots det kan man nog säga att dess etos fortfarande bildar stommen.
Under diktens gång avtecknar sig ett annat syfte än den blotta reseskildringens, ett metapoetiskt. Diktens första uppgift är att besjunga, skriver Söderberg, dess andra är att vara en bön. Och den bönen riktar sig inte så mycket till den osynlige, han som ville ”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”, som det heter i Första Moseboken, utan till Nabu, poeternas skyddshelgon, som gjorde tungomålet till tecken och gav historien ett minne. Poeten, liksom historieskrivaren, håller fast vid det som är förlorat, eller håller på att gå förlorat. I slutändan är det dikten som överlever både det flyktiga livet och det tusenåriga templet. På utflykt med sina kollegor besjunger poeten såväl det levande värvet som skriftspråkets födelse mellan Tigris och Eufrat:
»Säg, vem var den förste av oss, han som drog ett streck i den fuktiga leran som när en fånge ristar in dagarna antal i tidens fängelsemur och sedan förklarar innebörden för alla som försöker förstå?«
Ju äldre Lasse Söderberg blivit desto mer har han tagit på sig uppgiften att fasthålla de erfarenheter, det liv som kommer försvinna med honom själv. I förra diktsamlingen Mina jämnåriga, som publicerades2022, viger han nästan trettio portätt åt döda kollegor, alla födda 1931. Däribland Tomas Tranströmer, Göran Printz-Påhlson och Klaus Rifbjerg. I korta, lättfotade tvåradingar – den form Söderberg har odlat i sitt sena författarskap – får vi en glimt av dessa kollegors liv och väsen. Vissa var Söderbergs nära vänner, andra blott flyktiga bekantskaper. De enskilda dikterna kommer nog inte räknas som några höjdpunkter i Söderbergs långa författarskap men tillsammans bildar de en något melankoliskt helhet och en hyllning till de flyktiga tillfälligheternas storhet.
Oundvikligen blir Mina jämnåriga något av ett självporträtt. Mellan raderna och i de korta biografierna över de jämnåriga tecknas i liv i litteraturens tjänst – som poet, outtröttlig översättare från engelska, spanska och franska, redaktör och organisatör av poesifestivaler.
Lasse Söderbergs senaste diktsamlingar har knappt recenserats utanför bostadsortens tidning Sydsvenskan, han har ”i finast tänkbara bemärkelse förblivit underground”, som Maria Küchen skrev i en recension för ett par år sedan. Möjligen tillhör han den lilla kategori svenska författare som är mer lästa utanför än i sitt hemland. Men när det långa 1900-talet ska sammanfattas är jag övertygad om att att Lasse Söderberg kommer benämnas som en av det svenska språkets viktigaste poeter.
Sin storhet bevisade han inte minst i Fadern från 2021, en djupt berörande uppgörelse, eller om det är försoning, med den frånvarande och auktoritära fadern som symbol och högst konkret människa. Den fader som apostroferas är poetens biologiska. Han som försvann när pojken var mycket liten, och återkom först flera år senare. En bildörr som öppnas, en hand som stäcks ut, ett möjligen välment men felslaget ”Du får säga du till mig”. Kamrater blev de aldrig, konstaterar Söderberg kärnfullt.
Faderlöshetens genealogi skrivs fram, den erfarenhet som varit så utmärkande, inte minst för hans egen generation, framhåller Söderberg i sitt efterord. Genom att tala om det djupt personliga i Fadern, ges ett allmänt språk och form för denna erfarenhet.
Han var sin faders son, fick han höra. Men i vilken mening? En yttre eller inre? Han hade ingenting att jämföra med. Fadern var en spegel vänd mot väggen.
En spegel vänd mot väggen, helt har uppenbarligen inte surrealismens bildspråk försvunnit från Söderbergs poesi. Söderberg skriver utan hårdhet, utan vilja till revansch, trots att skäl inte saknas. I stället präglas dikterna av ett försök att förstå, både fadern och sig själv. Någonting som är enklare sagt än gjort: ”Han sökte fadern inom sig / och fann bara aska”.
Lasse Söderbergs sena stil är lätt, tankarna klara och inte utan djup, det är som en sjö i ett gammalt kalkstensbrott, obeskrivligt härliga att kliva ned i en sensommardag.
———————-
Tornet i Babil
Lasse Söderberg
Edition Tegnér
Foto: Stephan Söderberg / William Simpson
