Jila Mossaed kommer i hösten med diktsamlingen Vem var min mor på jorden där nyskrivet blandas med tidigare publicerade dikter. David Zimmerman har läst och även om han stundom värjer sig mot den höga stilen, kan han inte låta bli att förtrollas av Mossaeds expansiva diktkonst.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV DAVID ZIMMERMAN
Vad gör en dikt med min hjärna i läsögonblicket? Jag har egentligen ingen aning. Men ofta tänker jag mig, på ett rätt simpelt sätt, att dikter framkallar mentala bilder som i bästa fall känns laddade. Men – vadå ”laddade”, och är ”bild” verkligen rättvisande? I mötet med Jila Mossaeds poesi, till exempel, känns ”bild” alltför tvådimensionellt och platt. I hennes fall, och det gäller för andra goda poeter också, framstår snarare dikterna som små mentalt modellerade rum, tredimensionella. Och några av dessa rum tycks locka mig allt djupare in i dem, trots att det kan ha gått år sedan jag läste dikten.
Bland dessa rum finns till exempel en lägenhet med ett träd utanför fönstret, för en sådan återkommer frekvent i hennes samlingar. Jag både vill och vill inte träda in i den, eftersom den tycks skälva av både den ensamhet och de starka sensationer av lycka som härjat den. Jag minns också de underjordiska rummen i Vad jag saknades här från 2018, där jaget möter sina döda mormödrar bland kallt, porlande vatten. Också ännu trängre skrymslen som den dödsförebådande kistan, den melankoliska resväskan, eller för att ta ett annat löst exempel som stannat i mitt minne, en brunn i Orden är försenade (2021): ”Jag är ensam som natten i en brunn”. Det är en bild, visst, men en bild med volym. Man sjunker ner i den.
Vad är det då som ”laddar” dessa rum, och gör dem till något mycket mer än ett slags diktformade mäklarannonser? Att rummen är så dubbeltydiga, tror jag. Är de verkliga eller metaforiska? Utgör de ett skydd eller en begränsing? Mossaed sätter spänningar i arbete. Avståndet mellan å ena sidan det lilla livets ofta trångbodda scen i Sverige och de vidsträckta landskapen i hemlandet Iran å den andra är förmodligen det mest iögonfallande exemplet. Exilens fråga om när man är instängd och när man är fri hålls hela tidens plågsamt oavgjord. Ta följande dikt mot slutet av den nya samlingen Vem var min mor på jorden och vi får ett exempel på hur dubbelheten kan fungera:
Vad finns utanför detta rum?
Dörr efter dörr
stängda mot varandra
Väggar utan springor
Taket ändrar färg
när vi gråter
Tidens rygg
är full av taggar
Vi letar efter det förflutna
Havet slukade allt
Vågor spottar döda berättelser
Snart försvinner taket
Snart vaknar vi
Först är vi instängda i ett rum. I detta rum tilldelas tiden en ganska oväntad rumslig kropp. Poeten ger den inte bara en rygg, utan också en med taggar som mot slutet av dikten alltmer tycks bebo havets djup och spotta upp vad den tuggat ihjäl. Ser man till kontexten, dikterna runtom, leder dessa ”döda berättelser” mina tankar till flyktingens berättelser, talaren förvandlas till ett vi tack vare gemensamma, men ofta förbisedda erfarenheter. Diktens märkvärdiga och oförutsebara utveckling möjliggörs genom att Mossaed, som hon ofta gör, låter ett mer realistiskt och sinnligt betydelseplan (ett faktiskt rum) överskrivas av ett symboliskt eller metaforiskt. Och därigenom har vi, under diktens gång, lämnat det trånga skrymslet och förberett oss för den slutliga befrielsen, både utopisk och olycksbådande, när väggar och tak ger vika och dikten tar slut. Så kan en instängdhet föda sin frihet.
Om jag räknar rätt är Vem var min mor på jorden Jila Mossaeds elfte poesibok på svenska. Utöver ett sjuttiotal nyskrivna dikter rymmer boken ett urval ur några av de tidigare, vilket ohjälpligt uppmuntrar något slags helhetsläsning. Som bör vara välkänt föregicks dessa svenska titlar av ett omfattande och framgångsrikt författarskap på persiska bestående av ytterligare tolv diktsamlingar och två romaner. Som 38-åring lämnade Mossaed ett hårdnande politiskt klimat i Iran och hamnade i Sverige. Året var 1986 och poeten fick så att säga börja om från början som okänd. På senare år har böckerna hyllats alltmer, hon har valts in i Svenska Akademien och klättrat på förlagsstegen från Ordfront, till Tranan, till Lejd för att med denna bok debutera på Norstedts. Även om det lätt blir reducerande att gång på gång dra upp poetens livsbana i recensioner som denna så är den en ofrånkomlig del av Mossaeds svenska författarskap. Och även om jag tänker lämna urvalet mestadels därhän till förmån för de nyare dikterna, kan jag bara säga: när jag läser detta urval framträder på ett tydligare sätt än någonsin en berättelse om ett liv. Först, i Månen och den eviga kon (1997), själva uppbrottet. Sedan förlusten av och saknaden efter en far och en mor. Därefter en tilltagande förvirring och ett oförstående inför ett nytt land, gradvis följt av acceptans, ja rentav en viss förälskelse i det. I exempelvis Jag föder rådjuret (2015)träder en mer självsäker och kritisk stämma fram. I de senare böckerna har melankolin växt till sig, hon har funnit sig tillrätta i ett mer naturlyriskt språk och döden har kommit närmre.
Det är också inför detta den personliga historiens panorama som den nya bokens första korta dikt placerar oss. Den heter ”Min historia” och inleds: ”De kidnappade mig från barndomens gård / Slängde mig i ett rum / Och låste dörren mot verkligheten”. Det låsta rummet är den centrala (tredimensionella) bild som kommer att bära resten av samlingen. I diktens andra halva tar talaren revansch på denna brutala urscen: ”Jag växte upp i famnen av ljud, skuggor, dofter och drömmar / I min ensamhet skapar jag rader som kallas för poesi”. Hon fråntogs sin frihet och fann den – på sätt och vis – åter. Det är en häpnadsväckande effektiv sammanfattning av ett liv och ett författarskap. Men för den som känner till detta författarskap någorlunda är denna nya bok inte särskilt överraskande, sett till dess ämne.
Inte sett till stilen heller, för den delen. Mossaeds lyriska stämma insisterar på det högtidliga, på ett sätt som är ganska ovanligt och unikt för henne. De flesta samtida poeter är nog alldeles för rädda för att framstå som allmänpoetiska och rentav pubertalt övergestikulerande för att inleda en dikt med rader som: ”Vill skrika / Skrika utan ord / Bara skrik // Vill krypa in / i en ordlös famn”. Mossaed har ena benet djupt förankrat i en traditionell och mycket gammal diktning, där såväl Rumi som den mer moderna Karin Boye gör sig påminda. Det är en stil som, åtminstone upplever jag den stundtals så, både drar mig till sig i sitt innerliga tilltal och stöter mig bort.
Denna gestik fordrar något av oss. Jag tänker på Rilkes klassiska anslag till sina Duinoelegier: ”Vem, av änglars släkte, hörde väl mig om jag ropade?”. Han sorterar genast in oss läsare i två läger: dem som inte räds den patetik all poesi i någon mån måste stå på, kontra dem som känner att änglar? Nej, tack. Rilke tar en risk, det gör Mossaed med. Stilen är en tröskel varje läsare måste överskrida eller vända vid, som vill träda in i denna poetiska matrjojska av former inuti former. Gör jag det? Ibland får jag medge att jag blir stående där, något vacklande, som vid raderna jag nyss citerade.
Men för det mesta händer något annat: att hon löper nära pekoralen är en risk som gör läsningen intressant, snarare än att poesin på riktigt blir pekoral. För det första överraskar och övertygar de voluminösa bilderna och de majestätiska utsagorna tillräckligt för att hålla dikten levande. För det andra är det aldrig fråga om något slags sval poetisk dekoration av känslan. Det är så mycket som verkligen sliter i den här dikten, så mycket som arbetar mot skönheten och välklangen! Världen, till exempel.
Efter en serie personliga dikter, som inledningsdikten, följer ett parti där ett diktvi får dominera. Det är något Mossaed låter ske då och då, oftast för att vidga rummet, göra ilskan och våldet kollektivt. I denna bok tycks hon mindre rasande jämfört med i en bok som Jag föder rådjuret. Snarare lägger sig kriget på allt ”som ett osynligt damm”. Tillvaron i dessa dikter verkar mycket ödslig, tyst och väntande. Våldet sker utanför bild, men ingen människa med hjärta går någonsin fri i från det:
/…/
Vi skyddas av hjärtlösa vakter
Lastbilar lastar nya kroppar
Vi blir aldrig mätta igen
I dessa dikter finns det två världar i världen; en för de mätta, en för de hungriga. De senare dör, de förra ”går förbi i tystnad”. I förra samlingen, Jag tillhörde vindarna (2024), pekade hon på konkret förtryck och gav det namn: Iran här, Palestina där. I den nya vill hon hålla dikten mer allmän och tidlös, vilket givetvis har som fördel just tidlösheten men som nackdel en störande vaghet. Lyrikens arkaiska skönhet riskerar att göra kriget till något av en naturnödvändighet. En evig köttkvarn som kräver sin årliga tribut människobarn, inför vilken vi överlevande bara kan jämra oss. Senare i boken försöker talaren i en dikt få den tilltalade att vakna, för ”det pågår massakrer”. Rösten fortsätter: ”Ser du inte / Hör du inte / Alla dödar alla”. Här kan man om man ska vara petig – och det ska man väl? – höja ett finger. Alla dödar inte alla. Det finns ordningar som bygger på att några underordnas andra. ”Alla dödar alla” är en beskrivning av verkligheten som suddar ut mer än vad den preciserar.
Som tur är har Mossaed också skrivit dikter som den med titeln ”Europa”. I den återvänder den satiriska poet som jag fram till detta ögonblick saknat lite från äldre böcker (råheten gör gott för den höga tonen). Europa dräggar omkring och lever sitt dekadenta liv på andras bekostnad, köar länge för att få ut sin ångestdämpande medicin och glufsar i sig sina egna sopor, men framför allt härjas Europa av en fruktansvärd minnesförlust:
/…/
Europa har glömt bort
att sätta namn på sina döda
och öppnade kyrkogårdar för rasister
/…/
Därefter följer en dikt i samma ton riktad till ett manligt du, med ”falskt namn”. Dennes fru är lika gammal som hans dotter, och han tjänstgör, tror jag, som adressat för det samlade patriarkatet: ”ni är en”. Här har vi alltså två ordningar, ett patriarkat och en västerländsk överhöghet, som utpekas som skyldiga till en del av det mördande och förtryckande dikterna i så stor utsträckning häver sig mot.
Rumsligheten, stilen och politiken hänger så klart alla ihop. Ibland råkar de motverka varandra, som när stilen gör kriget för vackert och vagt. Likväl krävs ett våghalsigt lyriskt språk för att sprången mellan verkliga och symboliska rum ska fungera. I nästan varje dikt i Vem var min mor på jorden aktiveras känslan av att vara mellan väggar, fönster, dörrar, golv och tak. Men det är helt avgörande att det finns någonting stort utanför, något både krigiskt och vackert, som jaget bara delvis har tillträde till: ”Jag ser allt / Ur ett litet hål”. Vinden klär av sig utanför fönstret, en älv sjunger ”frihetens sång” medan den rinner förbi ”mitt fastbundna rum”, överallt väntar mödrar i ”trånga rum” utan att få ”smaka på kärleken”, och så vidare. Poängen med att mura ett hårt rum i dikten är att dikten ska få upplösa det. Upphävandet av rummet leder mig slutligen till ett sista viktigt motiv i såväl denna bok som tidigare: befrielsen.
Jag rörde vid det i textens början: instängdhet kontra frihet. Uppställningen kan se konventionell ut vid första påseende, som i följande strof:
Världen är ett hotell
Där stannar vi ett tag
Sedan reser vi
mot en plats
vi inte kan namnet på
/…/
Vi befinner oss fångade i livets och språkets rum, när livet upphör lämnar vi dem. Dödens språklöshet framstår ofta som just en befrielse. Men befrielsemotivet återkommer i snarlika variationer. Orden laddas annorlunda, komplexiteten tillåts att tillta, som här:
En dag
Kliver vi ut
Ur ramen
Går långt mot ljuset
hittar ordets moder
det gömda Ljudet
Och det
första språket
Här tänker jag befrielsen förlagd hitom döden, som en dröm om vad språket ska bli. Anders Olsson skriver i efterordet om vad han uppfattar som en återkommande ”bön om fullbordan”, en längtan efter att transcendera skillnaden mellan språk och äntligen tala ur hjärtat med varandra på ett gemensamt modersmål. Men det förblir hela tiden oavgjort. Vänder sig dikterna mot döden eller utopin? Är språket en cell eller ett öppet fönster? Mossaed låter korsdraget vara, rummet står öppet åt båda ändar.
Mossaeds poetiska rum är förvisso ett skyddande hölje och en ensam plats. Men avståndet till den verkliga tillvaron är precis rätt för att denna värld på ett gåtfullt vis ska suggereras i läsaren. Verkligheten med sin vind och sitt månljus, där människorna härjar varandra med såväl blint våld som djup längtan – allt tecknas som ett slags skuggspel på rummets vägg, ett språk som förmodligen har en mer frilagd väg till själen än majoriteten av våra mer direkta, dagliga sinnesintryck. Innan vi alla når fram till rummets slutliga upplösning, är det en stor lycka att i dikter som dessa åtminstone få erfara dess häpnadsväckande expansion. Det är onekligen ett utrymme i hjärnan som vidgas, en känsla jag tror poesin i någon mån är ensam om att åstadkomma:
När månen öppnar fönstret
och glider in
vidgas rummet i sina fyra hörn
Tusentals kopior av mig
uppenbarar sig
hängande på spjut av ljus
och vill ta mig med sig
/…/
________________________
Vem var min mor på jorden
Jila Mossaed
Norstedts, 2025
