Tyska 1900-talsexpressionisten Else Lasker-Schüler både levde och skrev lidelsefullt. Nya utgåvor och översättningar vittnar om hur starkt intryck hennes dikter gjort och ännu gör. Alexander Svedberg som nyligen bekantat sig med författarskapet ser i Lasker-Schüler en förgrundsgestalt för mycket av den moderna poesin.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV ALEXANDER SVEDBERG
jag längtar och jag söker
(Sapfo, fragment 36)
Sapfo är möjligen en överanvänd liknelse i kommentarer till kärlekslyrik. I min läsning av Else Lasker-Schüler har jag likväl goda skäl att börja här. Ett porträtt publicerat 1904 i tidskriften Kampf, signerat författaren Peter Hille, beskriver henne som »Israels svarta svan, en Sapfo, som gick itu i världen. Likt ett barn strålar hon, är urmörker« (Der schwarze Schwan Israels, eine Sappho, der die Welt entzwei gegangen ist. Strahlt kindlich, ist urfinster). Han sammanfattar också hennes poetiska anda genom bilden av »en svart diamant som skär in i hennes panna och värker« (Ihr Dichtgeist ist schwarzer Diamant, der in ihrer Stirn schneidet und wehtut).
Else Lasker-Schüler föddes i en judisk familj i den tyska staden Eberfeld 1869 och dog i Jerusalem 1945. Tolv år tidigare hade hon lämnat hemlandet på flykt undan nazismen, för att sedan leva en kringflackande existens innan hon bosatte sig i Palestina 1939. På svenska finns hennes poesi utgiven i bokform i tolkning av Peter Handberg (2008) och Marie Tonkin (2022). Utgåvan jag läser är Handbergs översättning med titeln Dikter och porträtt, tidigare utgiven av Ersatz och 2025 återpublicerad av förlaget Faethon i sobert gråspräckligt utförande. Till Handbergs tidigare urval har lagts ytterligare dikter och porträtt – jag räknar tre respektive fem. Samtidigt har originaldikterna i 2008 års tvåspråkiga utgåva fallit bort. Totalt rör det sig om åttio dikter och femton prosalyriska porträtt, företrädesvis författade från 1900-talets början till strax innan andra världskrigets slut. Några dikter publicerades postumt.
Min introduktion till Lasker-Schüler kom sent och då genom poeten Georg Trakl. I dikten »Kvällsland«, som han tillägnade henne, står (i Handbergs översättning): »Förstummad följer / den hemlöse / med dunkel panna vinden« (So sprachlos folgt / Der Heimatlose /Mit dunkler Stirne dem Wind). Raderna rymmer motiv som under läsningen av Dikter och porträtt visar sig vara råmärken i landskapet. Heimat-motivet känns igen från tyskspråkig dikt och filosofi: sökandet efter en plats i sig själv och världen, den riktpunkt som likt en vag förargelseklippa reser sig vid horisonten. Här finns även vindar och stjärnor, som så ofta visar sig återkomma när jag börjar läsa Lasker-Schüler. I hennes poesi är det dock jagets önskan om varaktig kärlek som lämnar mest avtryck, en livslång förhoppning som aldrig skulle infrias (hon ska en gång ha sagt »jag är min enda odödliga kärlek«).
När Hille tog hjälp av Sapfo tänkte han möjligen i liknande banor som de som hos Lasker-Schüler såg en återerövring av kärlekssångens skönhet och den främsta tyskspråkiga poesin skriven av en kvinna. Liksom Sapfo diktar hon kärlekens vedermödor. Ändå är det hoppet om kärlek som bot mot hemlöshet som verkar vara poesins grundval. Här i »Kaos«:
Bleka flyr stjärnorna i skräck
Från min ensamhets himmel,
Och midnattens svarta öga
Stirrar allt närmare.
Jag kan inte finna mig själv igen
I denna dödliga övergivenhet,
Som fanns jag en värld bort från mig
Mitt i urångestens gråa natt.
Jag önskar att en smärta rördes upp
Och obarmhärtigt störtade omkull mig
Och slet mig häftigt till mig själv!
Och att en skaparlust
Förde mig till hemlandet
Under modersbröstet.
Mitt moderland är själatomt,
Där blommar inga rosor mer
I de varma andetagen. –
... Ville ha en hjärtats älskade,
Och begrava mig i hans kött.
»Som fanns jag en värld bort från mig« (Mir ist, ich lieg von mir weltenweit). »Kaos« betonar oförenligheten i jagets upplevelse av närhet och avstånd, en asymmetri som vaknar genom diktens reflexiva skiften i pronomen. Mot ensamhet och främlingskap ställs bönen om en smärta som kan röra upp jaget och slita det till sig självt. Idel bränder, flammor, hetta, glöd, vindar, fläktar, blomster och berusning ger dessa tidiga dikter kontur. »Ös brand i mitt liv!« lyder uppmaningen i »Lösdrivare«. (Lasker-Schüler använder på ett i min mening ganska snitsigt vis varianter av Brände, från Brand, som även kan innebära en stark törst.) Eldfängdheten samsas med rara ömhetsbetygelser som »Minlille« (Meinlingchen, en dikt tillägnad sonen Paul):
Minlille ser på mig –
Då smickrar tusen leenden mitt ansikte,
Och tusen solvindar smeker min själ,
Som en uppvirvlande liten dröm
Låg Du under deras vingar.
/.../
Formmässigt tar hon inte ut svängarna. Tvåstrofiga dikter eller strofer bestående av två eller tre rader återkommer ofta. De löper sällan över en sida. Ofta hejdar jag mig för att fundera över den tonstyrka som Lasker-Schüler bygger, i sammanflätningen av rim, assonanser, nybildningar, ordlekar, reflexiva vändningar och upprepningar. (Därför är det trist när strofer i utgåvan ibland fogas samman.) Det är ett knepigt idiom och en grannlaga uppgift för översättaren, som ställer höga krav på avvägningar. Jag imponeras många gånger av Handbergs lösningar. Exempelvis när han i dikten »Sinnesrus« väljer det högtidliga »grift« för tyskans Totengruft:
Din syndiga mun är min grift,
Bedövande andedräktens ljuva doft,
För mina dygder som somnade in.
Berusad dricker jag ur dess källa,
Och sjunker viljelöst i dess djup,
Klara blickar nedför helvetets stup.
Min heta kropp flammar i hans andetag,
Likt en rosenbuske darrande lätt,
Som kysstes av det varma majregnet.
– Jag följer dig till syndernas vilda land
Och plockar eldliljor på vägen,
– Vet ej var min hembygd är belägen ...
Resultatet är enastående, med en inledande rad som trumfar originalets. Trots att förankringen i den andra radens neologism, Atemduft (andedräktens doft), inte överlever resan. Handberg väljer också »berusad« för sinnberauscht, en variant av Lasker-Schülers lek med Sinnenrausch–sinnberauscht (i svenskan sinnesrus–berusad). Dikten – som i led med Heimat-motivet avslutas »Vet ej var min hembygd är belägen …« – är ett utmärkt exempel på just den här tolkningsprocessens inneboende problem. Hennes grepp blir måttenheter för versen. Lyckligtvis bestämmer Handberg sig för att placera melodin i första rummet. Det märks när han tolkar en av Lasker-Schülers mest kända dikter, »En gammal Tibetmatta«:
Din själ, som älskar min, jag vet,
Är sammanvävd med den i matt-Tibet.
Tråd för tråd, färger som i en kärleksfana,
Stjärnor i tillbedjan på himlens bana.
Våra fötter vilar på dyrbarheter,
I allt vad tusenochåtertusenmaskor heter.
Ljuva lamason på din myskmadraton,
Hur länge har du kysst min mun,
Blir färgrikt vävda tider i kinders union.
Att jämföra med Tonkins tolkning ur Pärlor i min krona (2022):
Min själ och din, som älskar min,
har vävts samman en gång till
i den gamla mattan från Tibet.
Stråle vid stråle, förälskade färger,
himmelsvitt friande stjärnor.
/.../
Handberg översätter »Strahl in strahl« med »Tråd för tråd«, i kontrast till Tonkins ordagranna »Stråle vid stråle«. För att korrespondera med originalets Teppichtibet blir det i svenskan »matt-Tibet«. Tonkins ordval har en lätthet där Handberg gärna väljer det högstämda. Det rör sig om två mycket olika, men inte desto mindre gångbara förhållningssätt. Eftersom Handberg prioriterar melodi tycker jag ändå att hans tolkning klingar lättare, blir mer taktfast. I andra strofens inledande rad får det av Höga visan inspirerade »kärleksfana« möta »bana«, som en bearbetning av tyskans Farben–unwarben:
Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.
Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang unwarben.
/.../
Följden »Deine«, »die die«, »meine« känns typisk Lasker-Schüler. Diktionen driver på melodin och dikten ljuder underbart i mig. Även här finner Handberg en lyckad variant i »Din själ, som älskar min, jag vet«. Valet av »tråd för tråd« kan verka förbryllande, men syftet verkar vara att veckla ut bilden – på gott och ont. Lasker-Schüler klär mattans fabrikation och mönster i kosmiska övertoner, där den på en gång rymmer de älskande och världsalltet. Handberg betonar desto tydligare själarnas sammanvävning liksom trådar i en matta.
Lasker-Schülers liv var på många sätt tragiskt. Med vår tids biografislipade glasögon är det förstås lätt att läsa rad efter rad som korrelat till det faktiska. Men Lasker-Schüler var ökänd för sin självmytologisering, sina överdrifter och regelrätta lögner. Liksom sagans tricksare anammade hon identiteter, ljög om sonens kunglige far, fabricerade sin egen barndom, ålder och kryddade anekdoter. I de prosalyriska porträtt av vänner och älskare som publiceras i slutet av Dikter och porträtt sväller iakttagelser av humoristiska överdrifter och utsvävningar (så pass att en text måste bära undertiteln »En sann historia«). Här får hennes drastiska (galg)humor fri spelyta. En motvikt till poesins svärmeri och svårmod:
/…/
»Jag har svalt en medaljong i form av ett litet hjärta.« »Hur kommer det sig, min kära diktarinna?« »Jag flanerade i egna tankar upp längs lindarna och lade märke till, just som jag skulle svänga in på den stora gallerian, att ett litet hjärta låg på trottoaren.« »Av vilken metall?«, frågade professorn allvarligt. »Mig tycktes det vara format av kött och blod, snabbt plockade jag upp det för att skydda det från att bli skadat. Och när jag försiktigt särade på dess till hälften öppnade hjärtkammare«, betonade jag stolt, »skådade jag in i ett ansikte, bäste geheimråd, som jag aldrig tidigare hade sett i hela mitt liv.«
/…/
(Ur »Geheimrådet Bumm«)
Är allt jag läser då »sant« i strikt biografisk mening?
Spelar det någon roll?
I riktigt bra dikt blir hur saker och ting är underordnade hur de känns. Är det utslagsgivande att jag inte känner till namnet på den som får elden att rusa under jagets hud hos Sapfo? Retoriskt, jag vet – det beror naturligtvis på de frågor som ställs i varje läsning. En änglagjord moder återkommer i Dikter och porträtt, med vingar som »aldrig fann en värld«. När Lasker-Schüler var tjugo år gammal dog hennes mor, och det ger självklart tyngd. Vad jag egentligen far efter är att poesin är verkningsfull i sig själv. Jag läser dikterna för första gången och vet nästan inget alls om poeten. Ändå tjusas jag. Hennes många »du« har blivit sånggudinnor, som diktjaget vänder sig till i hopp om frälsning från brist och sönderfall.
Få överför den erfarenheten lika smärtsamt vackert i skrift.
Jag läser, läser igen. Några gånger tänker jag på den argentinska poeten Alejandra Pizarnik, när hon i diktsamlingen Dianas träd (1962) artikulerar jagets splittring (här i Magnus William-Olssons översättning): »hur beskriva med ord av denna världen / hur skeppet seglade ifrån mig med mig ombord.« Men också Rut Hillarp som i Solens brunn (1946) diktar: »ty inget fartyg skall någonsin bära mig levande / från denna kust // Så dränk mig då floder från mitt hjärta / som är jordens och himmelens hjärta! [—] Detta är elden som befriar mig från mig själv.« Hillarps slutkläm minner om den eld som tidigare behövde ösas i Lasker-Schülers diktjag. »Bara dig« vänder på bilden av ett strandsatt jag, som nu blir vatten utan landmassa:
/.../
Alltid måste jag som stormen vill,
Är ett hav utan strand.
Men sen du söker mina musslor,
Lyser mitt hjärta.
Det ligger på mitt grund
Förtrollat.
Kanske är mitt hjärta världen,
Bultar –
/.../
Vattnet utan strand återkommer i andra dikter, som inte är publicerade här. Motiv råder det inte brist på i Dikter och porträtt. När det som nu handlar om ett urval blir det emellertid nödvändigt att blicka bortom tidigare listverk, i ett försök att se de långa linjerna. Till saken hör att varje dikt presenteras utan ursprung och årtal. Jag tar det som en uppmaning. Okej, så här: Lasker-Schüler diktar assymetri i motsatssymmetri. Återkommande bilder är av delar som kompleterar och utmanar varandra. Vindar och fläkt registreras i beröring, vare sig de är behagliga eller ej. Flamman kräver sitt syre, sin brännved – men kan släckas. Om vattnet inte når land måste det korsas utan att riktigt veta om det råder blanke eller storm. »[J]ag låter mig flöda fritt [—] jag är inte människa, jag är väder. Men mitt hjärta värker …«, skriver hon i ett brev, numrerat 13 (ich laß mich nur ungehindert strömen [—] ich bin gar kein Mensch, ich bin Wetter. Aber mein Herz tut mir weh …).
Längre in förändras rösten. Ungdomlig förtröstan klingar av. Talet blir sordinerat, sorgen påträngande. Alla de du som en gång befor jagets vatten kapsejsar.
/.../
Släck ej mitt hjärta –
Du finner nog vägen –
Nu, för alltid.
/.../
Här måste jag ta hjälp av biografiskt sammanhang. Sonens död i tuberkulos 1927 är tveklöst upphovet till vändningen (någon annanstans läser jag att han bad sin mor dra sjukhusgardinen mellan dem, så att han fick dö ensam). I »Till mitt barn«, publicerad i Lasker-Schülers sista diktsamling Mein blaues Klavier (1943), har barnet smakat döden med de röda rosorna. Tron framträder ännu tydligare i poesin efter hans död, i exilen. Poesin förankras alltmer i ett judiskt arv. Inte minst med publiceringen av Das Hebräerland (1937, men detta utforskades även i tidiga verk som Hebräische Balladen från 1913). Tyngdpunkten skiftar mot förbundet med Gud, som avlöser poesins tidigare kärleksevangelium:
Jag vet att jag snart måste dö
Där lyser ju alla trädstammar
Av en efterlängtad kyss i juli –
Askgråa blir mina drömmar –
Aldrig diktade jag dystrare slut
I rimmens böcker.
En blomma bryter du till hälsning –
Jag älskade den redan som frö.
Men jag vet att jag snart måste dö.
Min andedräkt svävar över Guds flod –
Jag sätter försiktigt ned min ena fot
På stigen till evighetens hemtrakt.
(»Jag vet ...« Ur Mein blaues Klavier, 1943)
Språkets eld falnar, förbleknar. Även där verkar poeten vilja släcka den livslåga som jaget nu tror har övergivit henne. Sökandet övergår i – ja, vad? Efter att ständigt varit skuggad av oron att strävan kanske är lönlös finns nu hoppet om en »evighetens hemtrakt« (ewigen Heime). Kanske som medel för att mota bort en värld som sällan kunde rymma annat än besvikelse? I »Min frihet« träder modern fram som själaförare: »Dör jag vid vägkanten nånstans, / Kära mor, // Kommer du och lyfter mig / På din vinge till himlen. // Jag vet att du berördes /Av min ensamma vandring // Mitt barnhjärtas / Spelande ticktack.«
Så mycket modernt tänkande handlar om hur vi på samma gång känner oss hemma och främmande i oss själva, i världen, i språket. Det fullständigt genomsyrar Lasker-Schülers poesi. Omvärlden återvänder långsamt till ett jag som allra helst ville inneslutas i en egen värld, en jordrund som kupar sig kring henne i ömhet och kärlek.
Kan det bli mer mänskligt än så?
Det har sagts att subjektet är svårt att tala om, men omöjligt att tala utan. Få poeter säger detta med en vackrare, mer egenartad röst än Else Lasker-Schüler.
___________________________
Dikter och porträtt
Else Lasker-Schüler
Över: Peter Handberg
Faethon, 2025
