Hur inverkar den litterära biografin på relationen mellan läsare och författare? Med anledning av Jesper Högströms nyutkomna biografi över Gunnar Ekelöf reflekterar Göran Sommardal kring behovet av att behålla författaren som en nära vän, som man av nödvändighet träffar alltmer sällan.
Av Göran Sommardal
I förhållande till Gunnar Ekelöf har jag ända från början varit det som Horace Engdahl en gång blasfemiskt benämnde den frivillige läsaren. När några av dikterna ur hans första diktsamling, sent på jorden från 1932, först dök upp i någon skolantologi på svenskatimmen i andra ring i gymnasiet, lånade jag nyfiktet hans samlade dikter på biblioteket och sedan inhandlade jag som ett av mina första poesiförvärv någonsin den första delen av den så kallade akritcykeln: Diwan över fursten av Emgion.
Förstod jag det jag läste? Kunde jag avkoda de intertextualiteter som Anders Olsson cirka tjugo år senare skulle belägga i sin avhandling Ekelöfs Nej? Kunde jag avläsa den kulturhistoriska kontexten för den torterade och bländade kurdiske fursten, som inför sin hädanfärd hittar ett kongenialt uttryck för sitt livs hänförelse och övertygelse?
Vad Ekelöf inbjöd till vad helt enkelt det okända men inte oigenkänneliga: det in- och upplevelsebara. Kanske för första gången insåg jag – intuitivt – vad språket och därmed upplevelsen genom språket kunde åstadkomma utanför det enkelt registrerbara. Det innebar inledningen till en livslång litterär bekantskap. Ekelöf pekade också långt utöver sitt eget författarskap. Genom honom fick jag syn på Rimbaud, surrealisterna, i synnerhet de minst surrealistiska bland dem: Desnos och Éluard. Och bortom dem: Apollinaire och Baudelaire. Och kanske hade jag inte läst André Gides Falskmyntarna, om det inte hade varit Ekelöf som översatt honom. Torsten Kassius’ berättelsesamling Tälje tokar hade jag definitivt inte så snabbt hittat utan Ekelöfs rekommendation.
Ekelöf var länge min mest anlitade vägvisare till andra läsäventyr. Och därmed blev han också en person i egen rätt. Tidigt bekantade jag mig också med historierna om den ”riktige” Ekelöf, inte minst hans egna ”berättelser”, ”Ett fotografi”, ”En outsiders väg”, men också de mer sakliga lägesbeskrivningarna i stycken som ”De litterära torpens tid” och ”Långt bort och längesen”, och ”Från en lyrikers verkstad” och ”Självsyn”.
Denna personligt praktiska relation, som jag odlade med personen/personan Gunnar Ekelöf, har alltid gjort mig skeptiskt ointresserad till biografiska beskrivningar. Det har gällt de solenna porträtten som Carl Olov Sommars stora biografi och Olof Lagercrantz Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Såväl som de mer ”avslöjande”, de som man hittar i Johan Svedjedals upplysande bok om samfälligheten runt tidskriften Spektrum. Och nu senast Jesper Högströms stora biografi Minnet och rädslan. Men också den dubiösa genre som jag själv valt att betrakta som en sorts författarens efterlämnade galoscher, och som redan 1971 resulterade i Gunnar Ekelöf: En självbiografi, har jag endast motvilligt tagit del av.
Min allmänna avoghet inför det biografiska bottnar inte i någon drift att hålla bilden av Ekelöf fri och omärkt av det skabrösa i livet. Jag är bara inte intresserad av det sociologiskt fastställdbara tillståndet särskilt runt Bengt Gunnar Ekelöf och hans fränder och fiender. Därmed välkomnar jag ändå och en smula paradoxalt Jesper Högströms idoga grävande, vilket inte heller har uteslutet en och annan begåvad läsning av Ekelöfs dikter. Ville jag ha en välgörande genomblåsning av Ekelöfs liv, från kalsongerna till rockskörten, så är Högströms bok trots allt vad man kunde önska sig.
Fortfarande återvänder jag dock hellre till Anders Olssons konditionskrävande läsningar och analyser i Ekelöfs Nej. Bland de många givande uppslagen till läsningar av Ekelöf blev jag själv särskilt inspirerad av Olssons användning av Gaston Bachelards noggrant expanderande begreppsuniversum för att ringa in några av Ekelöfs imponderabilia. Introduktionen av Bachelards eget utmanande livsverk är något man får på köpet. Sammantagna kan dock anspråken i det överrika referenssystem som Anders Olssons avhandling upprättar ändå kräva en viss nödvändig ransonering för att inte hota livsvillkoren för den frivillige läsaren.
Jag vill trots allt behålla Ekelöf, någorlunda, på såväl kognitivt som biografiskt avstånd. Ett sådant horrur vacui, ett fruktansvärt tomrum som utgör själva livsluften i lässystemet. Mitt personligt praktiska förhållande till Ekelöf är det man uppnår med en god vän, som man av nödvändighet träffar allt mera sällan. Minst av allt är jag intresserad av någon skalenlig karaktärsmätning. Han har berättat tillräckligt mycket för att ha berikat mitt liv och för att jag ska hålla av honom. Och framförallt för att jag alltid ska kunna återvända till hans texter. Också detta har något att göra med att förbli den frivillige läsaren.
Inte sällan har jag under åren när jag gjort nya läsvisa bekantskaper bläddrat tillbaka till Gunnar Ekelöf, för att nyfiket konstatera vari vi skiljer oss åt eller håller samman. Efter att Carl Magnus von Seth introducerat mig för Ivar Conradson, som Carl Magnus gjorde den enda inspelade intervjun med i Vasaparken 1962, där Conradson efter lång tystnad till slut gick med på att läsa en dikt bland småfågelkvittret utanför sitt stamställe café Ritorno, gick jag till Ekelöfs recension av Conradsons eget stympade urval av sina dikter från 1950. Inte oväntat hittar Ekelöf en valfrändskap hos poeten som bara hann ge ut tre diktsamlingar i början av 1900-talet, innan illasinnad kritik sannolikt tystade honom. Ekelöf placerade självklart in honom i Almqvist-stråket.
Många andra av Ekelöfs recensionstexter och essäer, de flesta publicerade i BLM, innehåller befriande otaktiska läsningar av givna favoriter: André Gide, Faulkner, Conrad, Almqvist, Fredrika Bremer, Laclos, Hamsun, Boye, Södergran. Men vad gäller litteraturens verkningar, dess reception, så lämnar Ekelöf aldrig ontologin, eller om man så vill metafysiken: ”… dikten förmedlar [tankar och känslor] … kan slå betydelsefulla bryggor mellan diktaren och läsaren.”
Han frammanar också en föreställning av den verkliga dikten som innehavare av en säregen radioaktivitet, som över årtusenden och sekler försvagas och kanske går förlorad. Allt detta mer eller mindre ordagrant från essän ”Från en lyrikers verkstad”. Även om jag skulle påstå att Ekelöf är en naiv diktare, innebär det självfallet inte att Ekelöf inte skulle vara en ytterst form- och traditionsmedveten poet. Det utesluter inte heller att han med sina vida beläsenhet var en ovanligt skarpsinning och skarpsynt läsare. Han spårar genast upp mannavärldens förödande dominans som källan till de konventionella kvinnoporträtten i Joseph Conrads första roman Almayers dårskap, såväl de idealiserande som de erotiserande. Han gör en imponerande avläsning av André Gides litterära karriärförflyttningar i förhållande till den franska tidsandans metamorfoser.
Ekelöfs ointresse för epistemologi, kunskapsteori, ger också utslag i hans egna läsvanor. När jag snabbinventerar personregistret till hans samlade verk, så hittar jag självklart tidens tongivande filosofer, som Nietzsche, Spinoza, Schopenhauer, det vill säga de som lika gärna kan läsas i kraft av sina litterära förtjänster. Också Henri Bergson, ”nuflödets filosof”, dyker upp som en själsfrände till Proust. Medan de mer idoga systembyggarna, inriktade på frågor om kunskapens grundvalar och subjektspositionen men också estetiska frågor som skönhetsbegreppet visavi det sublima, lyser med sin frånvaro. Ingen Descartes, ingen Kant, ingen Burke, ingen Herder eller Schlegel, inte Hegel (Marx) och ännu mindre någon Frege, Husserl, Heidegger, Russell eller Adorno. Även om de grekiska storheterna, som Herakleitos, Platon, Epiktetos, Epikuros, Demokritos, Aristoteles självklart förekommer, så är det mer som självklara medlemmar av det grekiska sällskapet. Och även om den klassiska treenigheten Ekelöf benämner ”ord, melos, dans” dyker upp i hans mycket uppskattande förordstext om Evert Taube, så ger han sig aldrig in på att tugga detaljerna i den begreppsapparat som Aristoteles sätter i rörelse för att bestämma poesins filosofiska tillhörigheter i sin Poetik: medierna, framställningens föremål och den litterära formen.
Ekelöf lämnar det ”filosofiska kattrakandet”, om vi kallar det så, åt sitt öde. Hans djupast egocentriska existentiella grundsats: ”Det är inte konstverket man gör / Det är sig själv” – skapar förutsättningen för en oväntad dualism. I min läsning utgår Ekelöfs dikter aldrig från att läsaren med nödvändighet ska förstå. Men lika lite förutsätter dikterna att hon inte skulle förstå. Det är ofta med det oavgjorda tilltalet som han lyckas göra sina dikter så omedelbart läslockande, läsbara, meningsbärande.
Helst återvänder jag till vad jag ser som mittvalvet i Ekelöfs författarskap, det som inleds med Strountes, fortsätter med Opus Incertum och en Mölna-elegi och avslutas med min Favorit-Ekelöf: En natt i Otočac.
Här är Ekelöf som friast, jag lockas att säga som galnast. Vad han än fäster blicken på, i minnet, i sitt väldiga kulturarkiv, sina hugskott, sina tankefoster – så hittar han ett oemotståndligt uttryck.
Poesi i sak Jag vill ha en portvakt - numera men jag vill inte ha portvakten Jag vill se livet i alla dess aspekter, se det i ögonen men jag vill inte vara i det men jag vill leva det inte bara betrakta De som lever för en stor sak är lyckliga Den som söker denna enda stora sak i ett otal saker i mångfalden han blir utnött och trött som jag Men att älska i enfalden kan vara den breda vägen att älska i mångfalden kan vara den smala
————————–
Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf
Jesper Högström
Weyler
Foto: Pressens bild
