Fredrik Nybergs nya bok Hälen och hjärtat, tillika den tredje delen i serien Ruiner, kan också läsas som en fristående diktsamling. Den berättar om en mor på institution, inväntande döden, och det yttre och inre förfall som omgärdar händelsen. Maria Bodin läser en skickligt gestaltad sorgesång.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV MARIA BODIN
Ruin. Det är mitt triggerord. Det får hela mitt bildningskomplex att skallra. De skräckinjagande associationerna: Walter Benjamin, Ruin förlag, finlandssvensk akademikeradel. En gång frågade jag en kompis på Biskops Arnös författarskola vad de sysslade med för tillfället. På min egen skrivarlinje hade vi temablock som dramatik, barnlitteratur, poesi. På Biskops-Arnö höll de på med ruiner. När jag öppnade ruinpoeten Fredrik Nybergs nya diktsamling Hälen och hjärtat förväntade jag mig därför det värsta. Till min förvåning mötte jag en text som liknar en ganska konventionell, gripbar sorgeskildring.
Hälen och hjärtat är en tunn, mjuk diktsamling. Omslagsfotot visar ett gammalt familjefoto där ett barn lyfts ner eller upp ur en omodern barnvagn. Den första, korta sviten kommenterar fotot: ”Som på riktigt gamla fotografier lyfter idag alls ingen mig.” Diktsamlingen kretsar kring en moders död. Det är hennes sjuka kropp som titeln Hälen och hjärtat anspelar på. I dikten är mammans sviktande hjärta och nekrotiska fot förenade: ”Hjärtat och hälen hör ihop”. Dikten anger diagnosen asystoli (alltså hjärtstillestånd) i hälen. Det står att hälpilen genomborrar hjärtat, och hjärtpilen träffar i låret. “Häl-pilen trängde rakt in i förmak och kamrar. / Hjärt-pilen missade målet men träffade låret.”
Fredrik Nyberg är något så ovanligt som en poet som skriver bokserier, ett format vanligtvis förknippat med populärlitteratur, som fantasy, romance, science fiction. Men Hälen och hjärtat är inte tydligt formgiven som del av serien Ruiner. Försättsbladet berättar att detta är tredje häftet, men omslaget saknar samma information – även omslagsdesignen, titelns typografi, och den mjuka pärmen skiljer sig från de två tidigare böckerna i serien. Designvalet förvirrar mig. Är förlaget rädda för att marknadsföra boken som den tredje i en serie, av hänsyn till läsare som vill känna att de läser något totalt fristående? Kanske skulle kontexten avskräcka somliga läsare, få den att verka svårare eller smalare. Som sagt är Hälen och hjärtat rätt konventionell och lättillgänglig, mer än de två tidigare ruinhäftena. Temat är enkelt igenkännbart – föräldradöd och sorg – och formen är stramare. Exempelvis fattas de utsvävande prosaavsnitten från de två förra böckerna helt i Hälen och hjärtat.
Dikterna utspelar sig i ett vårdens vinterlandskap. Den döende modern ligger i sjukbäddens vita lakan som i snömodden. Hon omhändertas otillräckligt av ett luciatåg av vårdpersonal, stjärngossar och tärnor i vit uniform. Porträttet av vårdarna är väl det mest kontroversiella i boken. Medan jag i vardagligt samtal möter dem som hjältar hunsade i ett underfinansierat välfärdssystem, är de här ett slags olämpliga vättar, med obekväma repliker som ”De där omkring-kastade och ömkliga lemmarna / borde stilla bogseras bort” och ”Vi skall bara kontrollera så värdena inte är helt värdelösa”.
Vårdsalen är dikternas tydligaste rum, ändå känns det som att vi är utomhus. Det är kargt och exponerat för naturen, som att det svarta himlavalvet syntes från sjukhussängen. Om amputationen av moderns ben står det att benet har blåst bort. Och ofta befinner sig dikten på öppet vatten, i Lethes gränsvärld mellan levande och döda.
I den kalla stormen sker något typiskt för den som är vittne till en gammal människas död: mamman blir som barn. Hon ligger liksom i spjälsäng, bajsar på sig, och som begravningspsalm ljuder räkneramsorna ”Elle belle bi, nu är du fri” och ”Ett två tre, på det fjärde ska det ske”. Även om den döende blir barn blir de anhöriga inte för den sakens skull vuxna. Vid sjukhussängen finns inte föräldrar, inte ens människor, utan elefanten och älvan, fabelväsen som är varandras motsatser – en klumpig, tung och en lätt, fladdrande. Tillsammans har de olika sätt att möta sorgen.
Den döende och döda mamman bär själv olika skepnader. Hon kallas Kung mor och lilla mamma i modden, namn hämtade från Jenny Tunedal respektive Lars Mikael Raattamaa. Maria Magdalena är ett ytterligare namn, som för tankarna till den kristna lärjungen. Men myterna går inte ihop – Maria Magdalena är mer sysselsatt med att färdas på Karons färja än att tvätta frälsarens fötter. Lite eftersökningar antyder att Maria Magdalena är det faktiska namnet på författaren Fredrik Nybergs avlidna mamma. Att googla fram en författares förälder känns i vanliga fall som ett övertramp. I och med diktsamlingens referensrikedom blir det som en mer berättigad impuls – dödsannonsen blir en intertext liksom Jenny Tunedals dikter. I regel är det just i dödsannonsen vi benämner föräldrar vid förnamn. Maria Magdalena har mist det relationella tilltalsnamnet mamma, där hon reser ensam mot dödsriket.
Modern är i förgrunden, medan ruinerna bara skymtas i Hälen och hjärtat. De är sällan nämnda – endast två gånger – och då gestaltas de också som försvinnande, nästan borta. ”Så släcks den ena ruinen efter den andra ner”, står det, och ”[a]tt lära sig leva och leka i de blott av spillror stöttade ruinerna är en förmåga”.
Metapoetiskt kan förstås dikten vara ruinen i sig. “Varje rad är ett ras”, står det i det andra häftet. När Emily Dickinson beskriver poesins hus (I dwell in Possibility – A fairer House than Prose) är det ett hus med otaliga ingångar och med himlen som tak. Dikten, likt ruinen, kan vara luftig, full av sprickor, och flytta på sig där du sätter ner foten. Genom raset visar den språkets uppbyggnad och insida: balkar, isolering.
Hälen och hjärtat kan läsas fristående från resten av ruinserien, men det är synd att sammanhanget designmässigt gömts undan. Serien tillåter mig som läsare att se större meningskluster, bågar. Den utgör ett mellanting mellan att läsa en bok och att läsa ett helt författarskap, något som man nästan bara mäktar med som forskare. Serien låter böckerna läsas härs och tvärs, bak och fram och anakronistiskt. Det blir litterära spolia – läsaren får hitta inbyggda delar från tidigare ruinhäften, inte bara från de andra författare, forskare, texter som rikligt källhänvisats till genom serien. Så kan hjärtat och dess stängda kammare i Hälen och hjärtat eka av citat som ”Världens äldsta lås är mycket gammalt”, ”världens minsta nyckel är väldigt liten”. De är Nybergs non sequiturs i det första häftets novell om ett hem som töms på ägodelar av okända inkräktare. Denna dunkla prosaberättelse låter sig plötsligt läsas mot Hälen och hjärtats gestaltning av den gamla kroppen som amputeras, rasar in.
En annan sak som drabbar mig i läsningen av Hälen och hjärtat är ljudlikheten mellan ruin och rutin. ”Dödsrutinerna började efterhand att gå som på repeat”, säger dikten, och visar på det enahanda i vård och vak. Och efter döden inträffat släcks ruinerna, eller rutinerna ner i diktsamlingen. Diktsamlingen är luftig och lekfull, men samtidigt saklig, befallande direkt. Trots spoliaeffekten av sakletande och mångvändbarhet visar dikten mig sorgen som något kompakt och inneslutet.
Hälen och hjärtat är sammanbundna delar. Det bildar en otäck, utmanande bild av kroppen som homogen. I Stephen Kings missbruksroman Misery är det skräckinjagande hur plågoanden Annie Wilks tycks vara gjuten i ett stycke, likadan inuti som utanpå, under koftan finns mer kofta, under håret mer hår, etcetera. Hon saknar resonansbotten. Samma skräck finns i hälens och hjärtats enhet.
Ett vanligt trösteord är att sorgen är randig, det vill säga, sinnesstämningar växlar snabbt och återgår, skiftar. I Hälen och hjärtat är sorgen stummare än så. ”Sådant som är borta förblir borta. / Foten och benet är borta, hälen och hjärtat är borta.” Till och med efterlivet verkar vara likadant som sjukbädden, i en sorts rundgång: ”Att ha en sårig häl i hjärtat. / Och snart därpå vara i härligheten såsom utsträckt. / Såsom ett långt avlångt sår. / Såsom liggande i en väldig säng.”
För mig är det denna otäcka orubblighet och enhet som gör att jag tyr mig till Hälen och hjärtats sorgeskildring. När diktsamlingen slutar med raden ”Går någon liten del av mitt hjärta att förvandla” hittar jag ingen öppning, utan en ångestfylld, retorisk hyperbol:
Går någon liten del av mitt hjärta att förvandla?
Hälen och hjärtat skildrar sorgen där den är rå, obearbetad – eller som det heter i det första ruinhäftet: ”Omskapelsen är blott en fantasi bland många andra”. Men där i raset avslöjar ruinen sin konstruktion, sina balkar och fogar, då dikten i sig är bearbetningen och omskapelsen.
__________________________
Hälen och hjärtat
Fredrik Nyberg
Norstedts, 2025
