Till synes lättsamt mumlande bygger Gunnar Harding sina dikter, intrikat, i rörelser fram och åter. I Minnen från glömskans städer har han hängt av sig förklädnaderna och poserna – Harding, som varit en central gestalt i den svenska poesin sedan 1960-talet, tycks både ha behov av och mod att framträda utan skyddsnät. ”Det väsentliga är dikternas inneboende kraft och skönhet i sig, det är det som bryter fram och gör boken till en av de mera gripande diktsamlingarna på länge”, skriver Arne Johnsson.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]
Av Arne Johnsson
I den här stadsdelen kan man fortfarande se hästskit på gatorna. Så nära befinner vi oss det växande slottet, hästslottet, som för länge sedan stannat i växten och jag står kvar här halvt utsuddad, en spökskrivare från det närvarande förflutna.
Man kan tänka sig hur August Strindberg för ungefär 125 år sedan stannat upp på Gärdet i Stockholm. Han betraktade bygget som skulle bli livgardeskaserner. Av detta ”hästslott” som växte upp ur markens smuts byggde han ett mystikens växande slott i Ett drömspel.
I vår nutid ser en annan diktare, ”jag”/ Gunnar Harding, kasernerna och synen blir inledningen till hans egna intrikata berättelse om drömmar och minnen i den nya diktsamlingen Minnen från glömskans städer (Wahlström & Widstrand).
Att skriva är i mycket att minnas. Det är att hämta upp från alla de dammar, sänkor, brunnar, sjöar, reservoarer vi har inom oss, minnas och sortera. Det är också att lägga pussel med bitar från drömmar, foga samman, se nya och gamla invanda mönster bildas och försvinna. Ett liv, kort eller långt, innehåller så oändligt mycket och varje del rymmer ytterligare oändligt många fler delar och detaljer, allting likt de kulörta glasbitar som formar lysande fraktala mönstervarianter i ett kalejdoskop.
Gunnar Harding är född 1940. Han har ett långt liv i poesin, litteraturen och konsten att se tillbaka på. Hans skepnader har skiftat genom åren – poet, översättare, introduktör, tidskriftsredaktör, bildkonstnär … – men samtidigt har dessa nya skepnader interagerat mycket tätt med varandra och skapat en unik helhet. De har också skapat en poetisk/litterär minnesbank av personliga möten, kontakter och en beläsenhet som gör honom i stånd att till synes helt obesvärat i samtal, dikter, essäer ta sig fram genom litteraturen som vore den ett fält av gräs, en sluttning bevuxen av påskliljor där han känner var ört i dess enskildheter. Läser man hans memoarbok Mitt poetiska liv (W&W, 2013) och hans egensinniga antologi/poetiska självbiografi Hardings Café (Ellerströms, 2023) förstår man vad jag menar. Det är ett liv genomsyrat av allt det som är litteraturens själ: seendet, glädjen, ljuset, mörkret, mötena, människorna.
Minnen från glömskans städer är hans tjugoförsta diktsamling sedan debuten 1967 med Lokomotivet som frös fast. Han har genom åren skrivit om livet, döden och kärleken, om Apollinaire och James Dean, om jazz och skridskoåkning, svepande dikter med eleganta skär och radbrytningar, där svärtan och ljuset tillsammans gett dem deras lyftning, en lekfullhet med, och allvar i, språk, form och innehåll. Det är som att han ständigt sökt ge dikten både kropp och ande, flyktighet och tyngd på samma gång, i en och samma gestalt. Modernismens sätt att ta satsytan i anspråk, att låta dikten genom sin form liksom leda läsarens andning och tanke, låta dem bli ett, har tidvis varit något av hans signum och mycket skickliga svenska svar på amerikanska och europeiska traditioner.
I Minnen från glömskans städer är dikterna stillsammare till formen, som om poeten satt sig ned med vännen läsaren för att berätta om åldrande, om livet som varit, om skrivande, det ibland bedrägliga minnet, vänner, författare som inte längre finns, om drömmar, om Kurt Wallanders sista fall, om Ukraina, om det som händer med kroppen och om dikten som är, varit likt livet självt och dess skyddspatron Merkurius som följer oss till båten över den sista floden.
Gunnar Hardings diktion, hans stillsamma resonerande, de till synes självklara referenserna till så väsensskilda företeelser som till exempel en kriminalpolis, ett nutida krig och en antik gudomlighet liknar det som sker i tankar och i dröm. Där finns allt vi vet och alla vi känner, och Harding har som poet full förtröstan i att läsaren är med honom. Människans liv och tankar rymmer en mångfald av ting, röster, händelser, gestalter, det finns ingen gräns för vad som kan uppenbaras inom oss. Jag läser, han blir min vägvisare genom sitt drömspel, och jag finner då att i mina egna referensramar vilar mycket av samma slag.
En av Gunnar Hardings stora förtjänster som poet är just detta, att han litar på att läsaren följer en god berättare, en som med sin uppriktighet och stora erfarenhet som poet vågar visa att dikten handlar om det gemensamma, människans liv och minne.
Innehållet har en stark sprängverkan på mig. Kanske har jag själv blivit känsligare, känner på ett annat sätt än tidigare närmandet till död och förbleknande. Men, just mitt leverne har egentligen ingen betydelse, det väsentliga är dikternas inneboende kraft och skönhet i sig, det är det som bryter fram och gör boken till en av de mera gripande och givande diktsamlingarna på länge.
Gunnar Harding har här skapat ett eget drömspel. Ansatsen tas i första dikten, med anspelningen på Strindbergs drama och Harding för det själv på tal i en not som förklarar sambandet mellan ordet ”hästslott” och det växande slottet.
Som Strindberg skriver i sin inledande ”Erinran” går ”/…/ en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen /…/” och diktsamlingen blir en berättelse om ett liv, sett genom en ”spökskrivares” ögon. Diktaren, jaget betraktar sig själv, ensam i tysta natten, ser sig såsom i en dunkel spegling i ett fönster:
/…/ Husen sover stående, som hästar, som träd. De växer in i natten tills de och mörkret blir till ett, och det sista upplysta fönstret blir ett fönster mitt i himlen. Där står en man i skjortärmarna och röker. Det är jag.
På samma stillsamt vemodiga eller melankoliska sätt betraktar jaget minnena och personerna som defilerar förbi. Han söker kontakten med dem men vet naturligtvis att den är bruten för alltid, säger undrande i dikten ”Long-distance call”:
/…/ Och de döda, har de glömt våra telefonnummer eftersom de aldrig ringer? Har de strukit över våra namn eller lever vi ännu kvar i deras drömmar som de i våra?
Eller skriver han om vännen Tomas Tranströmer i den vackra ”Den 25 mars 2015”:
Tomas, det var koltrasten som berättade om din död genom det öppna fönstret till hotellrummet i Amsterdam denna vankelmodiga månad när vår blir vinter, vinter vår. Allt mer upphör att finnas till. Snart är alla poeter borta, obehövliga som stumfilmspianisterna, och allt som blir kvar är det pojkaktiga småleendet i slutet av en mening.
Drömmen, natten, skuggan, virvlar av snö, flimret av sol genom molnslöjor, duggregn – det är ett slags ljus eller dager i många av dikterna som liksom månaden mars i dikten ovan (minns också Tranströmers dikt ”Från Mars 79”!) är vankelmodigt, som på väg att förstärkas eller att ge vika. Det är ett ljus som skapt för reflektion och stillsamhet, ett där speglingarna blir dunkla. Jag får för mig Odysséens elfte sång, där Odysseus besöker dödsriket och genom dimslöjorna skymtar de dödas skuggor när de söker sig fram till hans offergåvor, Homeros berättelse om fasan, det drömlika (men också mardrömslika) i att återse dem, tänka på dem, låta dem husera i minnenas palats.
Ty det är ett minnespalats Gunnar Harding byggt här. Hästslottet, som aln för aln växte upp ur marken hyser en mängd rum. Rummen är intrikat komponerade dikter, som i dikten om vännen Rolf Aggestam (1941–2020).
För länge sedan var de bägge kavallerister tillsammans, han ser tillbaka på det i inledningen till dikten ”Camerado” när han skriver: ”Virvlar, virvlar av snö redan på den tiden / då vi tog oss fram till häst /…/” Och minnena från decennier tillbaka rusar fram till, svärmar kring och flyr bort från poeten. Diktens titel är ”Camerado”, ett ord jag genast tycker mig förstå och känna som spanskt, tills jag läser Hardings kommentar och ser att Walt Whitman uppfann det för att beteckna ”en förtrogen vän”.
Jag minns då att Aggestam 1983 tolkade Whitmans Song Of Myself till svenska. Så, i dikten om virvlarna av snö som framkallar flimrande minnen av när de två rider fram någon gång vid femtiotalets slut, finns Whitman, och den amerikanska poesin i all sin kraft, tillsammans med kärleksfulla minnen av vännens fäbless för mekanik och mekande med motorer i kombination med diktande, översättande. En beteckning av Aggestam som ”en munter zenmästare i blåställ” dyker upp och läsarens associationer leder vidare bort mot haikumästaren Basho, som Aggestam också tolkade … Ja, så intrikat, i rörelser fram och åter, till synes lättsamt mumlande, bygger Harding sina dikter. De är av ljus, mörker och dunkel och allt kan hända.
Vad är det då för slags dikter, som gör ett sådant intryck?
Jag tror att det som till slut händer med många författare är att de hänger av sig förklädnaderna och poserna. Inte för att jag tror Gunnar Harding haft så många sådana, men jag ser ändå detta behov av och mod att framträda utan skyddsnät, tala uppriktigt om det viktiga.
Han tar antikens gudar till hjälp, minnen av döda vänner, speglingen av sig själv i ett nattligt fönster, en gammal författar- och drömspelsfurste vid sitt slott, ett krig inte så långt borta, allt detta får plats i berättelsen om ett liv som är många.
Med Whitman skulle han, och vi alla, kunna säga om oss själva och vår vankelmodiga komplexitet:
Do I contradict myself? Very well then I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.) (Walt Whitman, Song Of Myself, sida 51)
Ty vi är alla där. Vi åldras, vi har våra minnen, glädjen som fanns och fruktan för det som väntar, glömskan, ett tvetydigt ord som lika gärna kan handla om att glömma som att själv bli glömd.
Gunnar Harding slutar sin samling med dikten ”Den bortflyende diktens skyddspatron”:
Stroke kallas det, men är inget slag,
snarare en mörk våg
som sköljer genom hjärnan,
och borta är dikten.
Den har tagit på sig en grå överrock
och gått ut genom dörren till språklösheten.
Hatt bar den också, och ändå rätt lik mig,
den har ju också hållit mig sällskap
genom diverse ensamheter.
Och grabben som stod på Ulvsundaplan
och visslade Saint Louis Blues falskt,
är det ännu möjligt att stämma möte med honom?
Visst. Hans hår har grånat,
men rynkorna kring ögonen vittnar om
att han också skrattat mycket
på stimmiga restauranger
där man hänger rocken direkt på stolsryggen, eller hemma där
han förflyktigas
bland sina böcker med ryggarna blekta av solen.
Så många somrar har gått förbi.
Ville han, liksom Horatius en gång,
ha Merkurius till skyddspatron,
det olympiska busfröet som stal Apollos boskap
(och pilar så att han inte kunde hämnas)?
Men det var också han som skapade lyran
av skalet från en sköldpadda
så att detta saktmodiga djur
som framlevt sitt liv i stumhet
efter sin död kunde frambringa sånger.
Som om detta inte vore nog
var det också han
som iförd grå överrock och hatt
ledsagade de döda den sista biten
ner till båten.
Den vill vi inte gärna gå ensamma.
Jag bläddrar tillbaka till första dikten, ”Slow motion”, som jag nu läser som ett slags förberedelse, i själva verket andas alla dikter i boken av denna förberedelse inför den sista dikten, alldeles så som våra liv i var stund är förberedelser inför något om vilket vi intet vet:
/…/ Jag har slutat teckna, inga tuschpennor, inga skarpa konturer längre. Jag målar med vatten, bara med vatten, på vitt papper, ett offer för ljusa villfarelser, nästan oförberedd när mörkret faller. /…/
—————————-
Minnen från glömskans städer
Gunnar Harding
Wahlström & Widstrand, 2023
Fotograf: Thomas Wågström
