AV MAGNUS WILLIAM-OLSSON
”Varför är det belevat att skriva en roman om sin vidriga exmake, men förtal att lägga upp samma ord på Instagram?
Vi är några som tycker oss ha bra svar på de här frågorna. Gärna hänvisar vi till den överenskommelse om konstens autonomi som har präglat västerländsk litteratursyn sedan Kant publicerade sin tredje kritik 1790. Men denna överenskommelse är en tradition. Den existerar inte om den inte upprätthålls i praktiken. Och jag har svårt att se hur det ska gå till i en så annorlunda mediekultur, där läskunnigheten sjunker och där dikotomier som ”sann” och ”falsk”, ”fiktiv” och ”dokumentär” till viss del har spelat ut sin roll. I en värld som så att säga består av medierade subjekt, av representationer av människor, framstår dessa motsatspar lika användbara för att beskriva hur litteratur fungerar som vevgrammofoner för att spela upp mp3-filer.”
Så skrev Rebecka Kärde i Dagens Nyheter (4/11) apropå den så kallade ”Lilla-fittan”-debatten. Hennes iakttagelse kastar ljus inte bara över villkoren för att dikta, utan också över själva diktandet. Vad är egentligen en diktares verk? Var vinner det sin verkan? Och hur står poetens verk emot filologins förståelse av verket?
En poet som ständigt ändrade, sorterade och skrev om sina dikter var Gunnar Ekelöf. Jag är inte den första att göra jämförelsen, men den som kollat in efterkrigstidens två största diktafurstar Gunnar Ekelöfs respektive Erik Lindegrens arkiv, möter två helt olika sätt att verka. Om Lindgrens kamp med overksamheten lämnat ytterst lite efter sig, är Ekelöfs arkiv fullt av skrivböcker, ändringar, mariginalia, utkast, skisser och versioner. Och ändå vågar jag påstå att båda vara lika mycket poeter, i enlighet med den formel som poeter här i Latinamerika – där jag i skrivande stund befinner mig – klichémässigt upprepar. ”Poet är varken en utmärkelse eller ett yrke, det ett sätt att vara i världen”.
På 1990-talet gavs Gunnar Ekelöfs verk ut i en textkritisk utgåva i åtta band redigerad av Reidar Ekner. Den fick förödande kritik. Eftersom Ekner ville vara trogen Ekelöfs sätt att verka genom ständiga omskrivningar och ändringar, fann kritikerna att utgåvan var filologisk oklar. Ekner kunde inte skilja mellan sig själv och sitt föremål, sa man. Var det verkligen Ekelöf som signerat utgåvans dikter, eller var signaturen snarare Ekners?
Nu har det i Svenska Akademins hägn arbetats fram en ny utgåva med Samlade dikter som utgår från de böcker Ekelöf själv publicerade. Ingen oklar signering, och verket syns därmed filologiskt återställt. Men helt nyligen kom ytterligare två band. Det förra väcker inga frågor, det rymmer sådana dikter Ekelöf själv publicerade utanför böckerna. Frågor väcker däremot det senare bandet, där redaktörerna Anders Mortensen och Daniel Möller med espri och lärdom publicerar och kommenterar sådana dikter som Ekelöf inte publicerat.
Ett fyrahundrasidigt tag i den efterlämnade kökkenmöddingen.
Och vips! – öppnar sig Ekelöfs verk ånyo för just den verklighet Rebecka Kärde beskriver, och som Reidar Ekner, kanske självsvåldigt, försökte hantera. Poetens verk är annat och större än filologens. Det gjorda återstår!
Man kan notera att det var just en medieteoretiskt orienterad handskriftsspecialist som bemötte Mortensens, Möllers och utgivaren Svenska Akademins tilltag. I den hittills enda recension av de nya Ekelöfvolymerna jag har sett, var Thomas Götselius skoningslöst nedgörande:
”Varför trycka det som Ekelöf verkligen inte tyckte dög, när man samtidigt avvisar de publicerade dikterna i det skick han till sist lämnade dem?
Frågan är på ett plan en förenkling av ett knepigt textkritiskt problem. Som Ekners kritiker påpekat är det ibland svårt att avgöra var gränsen går mellan poetens och utgivarens förbättringar.
Men på ett annat plan är frågan brännande. Vad är det egentligen som förvandlar efterlämnade papper till litteratur? Är minsta streck av den store poetens penna att betrakta som värdefullt då det återfinns i hans kvarlåtenskap?
Svaret på denna sista fråga är underligt nog ja. Sedan boktryckets genomslag förvandlas skrivna ord till litteratur genom att tryckas. Samtidigt är det otryckta materialets sfär en reservoar för ständig komplettering av de moderna författarskapen, långt efter den enskilde författarens död. Det innebär att utväxlingen mellan publicerat och opublicerat är ett slags mekanism för produktionen av litterära värden. Handskriftsforskaren är en alkemist i litteraturens tjänst.” (Expr. 15/9)
I dag när det snarare är regel än undantag att författare håller sig med Substack, när det att odla sin författarpersona på sociala medier utgör en otvetydig del av en diktares verk och när denna jagkapitalistiska självframställan är en förutsättning för litteraturindustrin, står frågan om verket i en ny och skärande dager.
Söndagen den 23/11 kl 14:00 på Tranströmbiblioteket i Stockholm ska jag samtala med två poeter, Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski, om poetens perspektiv på sitt verk. Vari består det vi gör? Vilket är egentligen verket? Och så har jag lockat Sveriges kanske främsta poesiuppläsare från teaterhållet, Paula Brandt, att komma och läsa Ekelöfdikter.
Särskilt tack riktas till Suzanne Ekelöf som givit oss rätt att läsa ur verket.
Välkomna alla!
PS. För er som inte kan komma släpper vi samtalet som pod den 26 november.
