Italienska poeten Elisa Biaginis diktsamling Ur en spricka i tolkning av Julian Birbrajer, utkommer i år på svenska. I dialog med poeterna Paul Celan och Emily Dickinson försöker Biagini närma sig skriv- och läsaktens mysterium. Ett imponerande diktbygge, menar Sofia Stenström, men inte utan inneboende risk att överskuggas av sina samtalspartners.
[lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV SOFIA STENSTRÖM
Emily Dickinson skriver i en av sina dikter om en zon, ”vars Sol skapar / evig Zenit” och där ”Medvetandet – är / Zenit”. Eller ”noon” på engelska, det lilla ordet som är så svåröversatt, eftersom middag på svenska inte längre i första hand betecknar dagens mittpunkt. Ann Jäderlund har i stället valt att översätta ”noon” till ”zenit” som assonerar fint med ”zon”. En möjlig läsning av dikten är att den handlar om det tillstånd som kan uppnås när man skriver och som även läsaren i läsakten kan komma i kontakt med. I sitt tal ”Meridianen” uttrycker Paul Celan något liknande. I Lars-Inge Nilssons översättning: ”Jag finner något – liksom språket – immateriellt, men jordiskt, terrestert, något cirkelformat som över de båda polerna återvänder i sig själv och därvid – muntert nog – till och med genomkorsar tropikerna: jag finner: en meridian.” Ordet ”meridian” kommer från det latinska ordet för middag och längs samma meridian står solen i zenit samtidigt. Dickinson och Celan är inte ensamma om att tänka sig ett gåtfullt ”bortom” i poesin. Novalis och senare Inger Christensen talade om ett ”hemlighetstillstånd”, Ekelöf skrev från ”ett avlägset land”.
Elisa Biaginis diktsamling Ur en spricka, som nyss utkommit på svenska i tolkning av Julian Birbrajer, kretsar kring denna skrivandets och läsandets hemliga zon och tillstånd. Redan i inledningen sätts temat med ett citat av Anne Carson: ”Om språket går bortom verkligheten, gå dit du också.” Samlingen består av fyra sviter, varav två uttryckligen kallas dialoger, men där alla har ett tydligt tilltal. I ”Att vattna drömmens blomma” blandar Biagini samman sin egen poesi med diktrader, idéer och motiv av Paul Celan. I mellansviten ”Utflykt” vänder hon sig till morfadern Dante Biagini, som var gruvingenjör men även skrev dikter. Dialogen med Emily Dickinson bär titeln ”Med tänder fläckade av bläck: fotografier” och titelsviten ”Ur en spricka” kan betraktas som en avtoning och sammanfattning. För läsaren av förlaget Lejds utgåva tillkommer givetvis ytterligare en dimension: Julian Birbrajers tolkning till den svenska språkdräkten. Det är fascinerande att se hur poesin transformeras under sin färd genom språken, i synnerhet i ett så ordmedvetet verk som Ur en spricka. Dickinsons och Celans poesi sipprar in från de germanska språken engelska och tyska till det romanska språket italienska och sedan tillbaka igen till ytterligare ett germanskt språk: svenskan. Det blir många språklager och att Biagini själv är översättare förvånar inte.
Elisa Biagini är född och bosatt i Florens, men har tillbringat ett antal år i USA, där hon tog sin doktorsexamen i litteraturvetenskap. Idag är hon en av Italiens mest tongivande poeter och dessutom verksam som konstnär. Hon debuterade 1993 med Questo nodi och därefter har ytterligare ett tiotal diktsamlingar kommit ut, varav L’Intravisto från 2024 är den senaste. Ur en spricka utkom på italienska 2014. Den har översatts till flera olika språk och prisbelönats med bland annat Grand Prix de Poèsie Étrangère.
Biaginis poesi är vardags- och kroppsnära med höga metafysiska anspråk. I flera intervjuer återkommer hon till hur viktigt det är för henne att i sin diktning undvika sentimentalitet och överdrivna känslor, något hon säger sig ha lärt av Paul Celan. Ambitionen syns i Ur en spricka kanske främst genom den ytterst sparsamma användningen av adjektiv och adverb. Biagini tycks föredra substantiv och verb, gärna primärord som sten, hand, mun – enkla, arkaiska ord som bär på oändligt många laddningar. Eller kanske som Biagini själv uttryckt det: ”ord som ger skugga i händerna”. Hon talar om ”ett poetiskt ord som är så starkt, så utvalt, så välavvägt och så verkligt närvarande på sidan, att det till och med kan skapa ’skuggor’ och på något vis ha förmågan att projicera.” Influenserna från främst Celan är många och det finns även spår av filosofen Emmanuel Levinas tankegångar. Med utgångspunkt i Meridianen definierade han i essän Paul Celan, de l’être l’autre Celans poesi som ett ”Sägande utan ett Sagt”. Han menade att det handlade om rörelsen före betydelsen, hur dikten närmar sig den Andre, säger något genom själva gesten, före ordens innebörd. Genom Biaginis dikter går ett stråk av intensiv ömhet, en rörelse mot Celan, morfadern och Dickinson, men även mot läsaren och ett mer abstrakt och okänt du.
jag vet varifrån,
jag glömmer varifrån
Låt oss tala med varandra
liksom utan
strumpor, innan
tungan sjunkit ihop
och trasslat in sig:
ljudets
textur är bland
fingrarna.
weiss ich, woher / vergess ich, woher
I efterordet skriver Lars Hermansson att Biagini gör Celan och Dickinson levande igen. Och i en intervju säger hon själv att hon är glad över att kunna ge röst åt Paul Celan. Jag kan inte låta bli att protestera inombords. För inte behöver väl just dessa författarskap ges röst och göras levande igen? De är i allra högsta grad kanoniserade och lästa. Är det inte snarare så att de skänker röst och kanske även upphöjelse till dem som skriver om dem? Å andra sidan, är det inte småaktigt att låta en sådan invändning påverka själva litteraturen? Är det inte bättre att läsa diktsamlingen förutsättningslöst och inifrån? Över huvud taget gör Ur en spricka mig extra medveten om hur många olika ingångar det finns till ett verk, kanske i synnerhet detta. Beroende på inställning och läsart skiftar innehållet, men mötet mellan poeterna känns för varje läsning allt mer självklart. Det mest slående släktskapet är den ordkarga stilen och utöver stilmässiga likheter finns det gott om teman som resonerar hos såväl Dickinson som hos Celan. Tystnaden och språkets gränser. Döden som närvaro och den inre exilen. Tröskeln som metafor och den komplexa användningen av ljus och mörker. Den redan nämnda middagstimmen (noon) hos Dickinson, som speglas i talet tolv hos Celan samt i hans meridian. Och sist men inte minst: andningen, som gör sig påmind i Ur en spricka både tematiskt och genom radbrytningar. I dialogen med Paul Celan kan det låta så här:
Mandelandning,
fallucka i halsen:
bitterandning,
och du kvävs,
översvämmas, stundtals
tåras din
navel.
Det italienska originalet börjar ”respiro di mandorla”, som ordagrant betyder ”mandelns andning/andetag”. Nyord i form av sammansättningar, som är så frekventa i Celans poesi, förekommer visserligen på italienska och även i Biaginis dikter, men faller sig inte lika naturliga som på tyska och svenska. Birbrajers vackra ”mandelandning” hamnar alltså just här något närmare Celan än Biagini stilmässigt. Det kompenseras på rad två, där sammansättningen av skal och fallucka (guscio-botola) har förenklats till fallucka. Det kan också vara intressant att se vad som händer vid översättningen av ordet ”mandorla”. På italienska har ordet två betydelser: mandel och mandelgloria. En mandorla är den sorts gloria som går runt hela kroppen likt ett vertikalt öga. I Biaginis dikt andas alltså både mandeln och glorian. Ordet refererar dessutom till Celans dikt ”Mandorla” i diktsamlingen Ingenmansrosen. På tyska rör det sig inte om samma ord, så det är tydligt att Celan syftar på den kristna glorian. Mandorlan försvinner i den svenska versionen och något annat vore knappast möjligt, utan att dikten skulle bli direkt klumpig. I Birbrajers tolkning blir den istället kroppsligare och mer konkret. Associationen till förintelselägrens gas Zyklon-b och dess lukt av bittermandel förstärks. Falluckan gör det till en fälla att andas. Italienskans ”tossisci”, som ordagrant betyder ”hostar/hostar upp”, tolkas till kvävs, vilket är rimligt sett till helheten. Birbrajer skapar alltså en väl avvägd rörelse och bild, men som en effekt av diktens migration in i svenskan tappar den en del av sin mångtydighet. Sådana förluster är oundvikliga. Tolkningen av diktsamlingeni sin helhet är konsekvent, musikalisk och stilren.
I den korta sviten ”Utflykt” grundas orden i sin bokstavliga betydelse. Vi rör oss ner i gruvan tillsammans med det sökande diktjaget: ”jag söker efter oss två, / du, ett dimmigt minne, / jag, som glider från mig själv /som från kvicksilver”. Dammet tränger ner som riktigt damm i fysiska luftrör. Här bränner även fumarolen under fötterna, en blinkning till Dickinsons vulkaner, och mot slutet står de alla där och arbetar i gruvans mörker, morfadern, diktjaget, Celan och Dickinson: ”det är ett arbete som går ut på / att skära och fylla igen, / spelar ingen roll om sten eller / ord*”.
Dialogen med Dickinson benämns i svitens titel som fotografier, en bild som träffsäkert fångar dikternas karaktär. Inte i den meningen att det skulle röra sig om ekfraser av befintliga fotografier, utan i den ursprungliga betydelsen ”teckna med ljus”, där orden själva både projicerar ljus och kastar skuggor in i verkligheten. Ordet blir ting och tinget blir ord. Gränsen mellan det betecknade och det betecknande kollapsar. Och såväl ord som ting besjälas: vantarna andas i byrålådan, ordet tystnad spänner ut sina taggar, garnet töjs av minnet och timmarna går att skära i tunna skivor. Diktduet påverkas våldsamt:
tinget som nuddar
dig förblir
intakt: du blir insnärjd,
repad, blåslagen,
rispad av tiden
vid varje beröring –
fingerblommorna indränkta
i lava.
Framträder gör ett känsligt diktdu som lyser upp sin dag med språk, men vänder sig bort från andra människor. Sviten reproducerar alltså den gängse biografiska bilden av Emily Dickinson, där en viss romantisering ingår, men språkets nedstigning i vardagen och den konkreta, raka stilen öppnar för andra läsningar. Ibland hamnar jag ändå ofrivilligt i en sorts biografisk läsning, som själva diktprojektet i viss mån inbjuder till. I den läsarten finns det en risk att föreångarnas liv och poesi läggs till rätta och kommenteras på ett sätt som kan framstå som förnumstigt och förminskande, i synnerhet i relation till Paul Celans erfarenheter av Förintelsen. Men jag uppfattar en medvetenhet om detta hos Biagini. I titelsvitens sista dikt liknas det osagda i poesin, tystnaden som rymmer alla erfarenheter kring orden, vid ett frö: ”Jag släcker och flyttar sedan fram arket / ditt mörkaste ord lyser för mig, / dess absoluta tystnad bultar i handen. / Det är ett frö som aldrig förgås. / I motvind / är orden endast rop, / saliv som återvänder, / till munnen.”
Det mest imponerande med Ur en spricka är hur sömlöst Biagini, och Birbrajer i sin tolkning, väver ihop den egna rösten med Dickinsons och Celans och hur hon låter alla sviter och teman korsbefrukta varandra och förankras i kroppen. Det är i upplevelsen av helheten, sammansmältningen, som det hisnar för mig. Det gåtfulla ligger inte bortom i Biaginis poesi, utan uppstår inom och mellan människor, kroppsdelar och ord i vardagen och språket. Ur en spricka är en lovsång till intertextualiteten och gömmer en enorm rikedom för den som vill ner i gruvan och gräva, men dikterna klarar sig också fint på egen hand. Jag läser samlingen som en egensinnig kärleksförklaring till föregångarna, läsarna och själva språket. Och som en poetik, som kanske inte helt omsätts i praktiken. För i ivern att tydligt föra fram en gåtfullhetens poetik blir de enskilda dikterna ibland paradoxalt nog begripliga på ett sätt som snarare låser än öppnar dem för mig. Som om dikten talar om att skapa skuggor, istället för att skapa dem. Zonen hägrar visserligen, men för att nå riktigt djupt in med handen i det okända och snudda vid det ordlösa behöver jag gå till Biaginis inspirationskällor. Å andra sidan är det just dit Ur en spricka pekar.
______________________________
Ur en spricka
Elisa Biagini
Övers. Julian Birbrajer
Lejd förlag, 2025
