Ruinen är för tingen vad allegorin är för språket. Så lyder en berömd mening ur Walter Benjamins ”Ursprung des Deutschen Trauerspiels”. Med sin ljudande, lätt igenkännbara stil låter Fredrik Nyberg de förfallna resterna av tidigare epoker utgöra centrum i sin skildring av framåtskridandets dunkel. Rebecka Kärde har läst Nybergs Ruiner. Andra häftet (XXIII-XLIV).
Av Rebecka Kärde
”Dödsångesten är bara påbörjad”, lyder den förtroendeingivande första raden i Fredrik Nybergs diktsamling Ruiner. Andra häftet (XXIII-XLIV). Och det är väl ett korrekt påstående, givet de landskap och tillstånd som frammanas på de kommande 150 sidorna. Deras exakta beskaffenhet varierar. Gemensamt har de en rörelse nedåt – från hyfsat eller illa till värre:
Växtens vertikaltendens mattas. Och i barrskogsbältet blir sjöarna snabbt allt brunare. Hälften av en fjärdedels blomdel delad i två ligger som ett borttappat mynt och blänker i sensommarsolens skam.
Som man hör på titeln är diktsamlingen nummer två i en pågående serie, vars första del publicerades 2021. Böckerna är tänkta att på olika sätt syssla med undergång och dekadens. I de båda hittills publicerade volymerna spelar klimatkrisen en avgörande roll. Fast det är nog mer korrekt att säga ”klimatkriserna”, möjligen med förledet ”klimat-” inom ytterligare citattecken. Nybergs dikter anknyter till en ekokritisk tanketradition som haft stor inverkan på det senaste decenniets skandinaviska poesi (Lars Skinnebach, Gunnar D Hansson, Jonas Gren…), där de klassiska humanistiska dikotomierna – natur/kultur, materia/diskurs, icke-mänskligt/mänskligt – sätts under lupp. Man värjer sig mot en alltför skarp gränsdragning mellan abstrakta storheter som ”miljön” och ”ekonomin”. Faktum är ju att domänerna hänger ihop med varandra. Med detta synsätt kan inte ”klimatet” enskilt befinna sig i kris – det är lika mycket en kris för politiken, civilisationen.
Perspektivet manifesteras i titelns ruiner. En ruin är ett byggnadsverk som åtminstone ger sken av att ha lösgjorts från kulturens omsorg. Den har lämnat sin ursprungliga konceptuella sfär för en mer ambivalent kategori, där väder och ekologiska processer verkar ha lika stor påverkan som mänskligt arbete. Samtidigt läggs mycket civilisatorisk energi på att hålla somliga ruiners ruinskap i önskat skick. Förfallet måste stanna inom vissa gränser. Slottet i Heidelberg ska vara romantiskt, inte äckligt. Och vad skulle hända med Greklands turistnäring om man restaurerade Akropolis?
På grund av sin uppenbart komplexa karaktär har ruinen givit upphov till åtskilliga teoretiska impulser. Walter Benjamin menade (med en berömd formulering ur Ursprung des Deutschen Trauerspiels från 1928) att ruinen var för tingen vad allegorin är för språket. Den pekar bortom sin omedelbara materialitet, mot historien och det förflutna. Men historien presenteras av ruinen som något ofullständigt, våldsamt och splittrat, som en process i behov av tolkning. Det ger ruinen en kritisk potential. Albert Speer anammade kring samma tid ett radikalt annorlunda synsätt. Han såg det som sin uppgift att konstruera byggnader med ”ruinvärde”, som skulle fortsätta vara imponerande även tusen år efter Tredje rikets grundande. Speers ruin är motsatsen till Benjamins: evig, hel, total.
Jag nämner Benjamin och Speer för att understryka hur betydelsemättade de är, ruinerna i Nybergs dikter. Det hade kunnat få texten att kännas nedtyngd av redan existerande associationer. Så blir emellertid aldrig fallet. Alla som läst Nybergs poesi vet ju att den får sin särprägel av en alldeles särskild sinnlighet. Här finns en känsla för hur orden låter, hur texten andas, hur den därigenom tar läsarens kropp i anspråk. Jag ska återkomma till detta, och till hur Nyberg får den teoretiska resonansen att genljuda syntaktiskt. Men först bör något mer konkret sägas om de 21 texterna i Ruiner. Andra häftet. Vad gör de, hur ser de ut?
Boken inleds som sagt med dödsångesten. Dikten som raden hämtas från heter ”Tjugotredje ruinen: Vid och i insjöarna”. Övriga följer samma namngivningsmönster, en numrerad ruin med undertitel. Somliga av dikterna, som de inledande, är visuellt sett av typisk poetisk karaktär, med ojämn högermarginal och gott om benutrymme. Dessa varieras med luftiga, kvadratiskt satta texter. Substantiven hämtas gärna från ”naturen” – lera, hyacinter, rhododendron. Men i en närliggande rörelse pekar dikten ofta mot diskrepansen mellan denna organiska värld och det mänskliga språk som betecknar den. Ibland sker det uttryckligen, som när Nyberg skriver: ”Min fantasi är värdelös / Få blomster är med sina namn / helt tillfreds”. Ibland återskapas krocken snarare inuti ordet, i form av neologismer som ”blomsterfabriken”, ”pastoralskogen” och ”lamplandskap”. Ytterligare en strategi är att framhäva diktens (ekologiska) beroende av det litterära och historiska sammanhang den uttrycks i:
allt färre herdar i sikte först i landskapet sedan i landskapsdikten
Precis som 2021 års ruinbok innehåller Ruiner. Andra häftet även prosastycken. Senast var jag tveksam till deras funktion. Den här gången känns de mer motiverade, då de anknyter och fördjupar det övergripande dekadensmotivet. Avsnitten följer en man vid namn Richard. När han först dyker upp i den tjugosjätte ruinen är det som barn på en skolgård. ”För 365:e gången” har han blivit nedbrottad på marken av en kamrat, och bestämmer sig nu för att helt enkelt ligga kvar. Ambulans tillkallas. Richard flyttas till sjukhus, sedan hem, slutligen till en vårdinrättning. Precis som växten i den första citerade dikten rör han sig nedåt, i fysisk som borgerlig mening – en sorts sekulär katabasis, där porten till underjorden visar sig leda till psykiatrin. Tankarna går till Melvilles Bartleby, men också till den arbetsvägranstrend som fått spridning i Kina de senaste åren och som går under namnet tang ping (”ligga platt”). Varför ska man resa sig upp? För vems skull? Inte förvånande rymmer Ruiner. Andra häftet också referenser till mervärdesdelen av ”Kapitalet”.
Richard återkommer senare i boken. Ett tag bor han i skogen, ensam sånär som på en grupp möbler som då och då kör förbi på ett järnvägsspår (en bild lånad från Dick Bengtssons installation ”Möbelrälsen”). Till sist uppgår han i arbetslivet och anställs av ett laboratorium som försöker skapa en konstgjord biosfär. Detta avslutande segment bygger i hög grad på kallpratsdialoger från fikarummet. Kanske kan man därför tänka att Richard hörs i bokens avslutande dikt, den fyrtiofjärde ruinen, ”Å då nå en å å dess mynning”:
I livet efter detta ska jag till varje pris välja lyckan. Å ja ska välja småpratet om småpratet då alltjämt står oss till buds. Men se hur vackert småstenarna såsom silverglimrar på botten av bunken. Pappa sa: ”Om du håller stadigt i rodret kan du kanske navigera förbi orosmolnen som växer till sig i väster.” Alldeles ensam i bräcklig ... Å då nå en å å dess mynning.
Hade man väckt mig mitt i natten och visat mig den här dikten hade jag ögonblickligen sett att det var Fredrik Nyberg. Man känner igen honom på samma sätt som man känner igen en viss kompositör eller bildkonstnär. Den anspråkslösa palindromen ”oro” påträffas förmodligen i alla böcker han skrivit, liksom det barnsliga, lite regressiva talspråket: ”å ja”, ”å då nå en å å”. Raden ”Alldeles ensam i bräcklig …” liknar ett omkväde ur trilogin Att bli ved (2013, 2013, 2015): ”Att gå genom ordet äng”. Lägg också märke till att ”bräcklig” innehåller ”bräck-”, som i bräckt vatten, vilket förstärker det diskreta vattenmotivet: ”botten av bunken”, ”rodret”, ”navigera”, ”å”.
Den senare effekten beror av diktens akustiska dimension. Man hör förbindelsen, utan att nödvändigtvis tänka den. Operationen är naturligtvis medveten – Nybergs avhandling i litterär gestaltning heter Hur låter dikten? (2013). Och vokalharmonierna ovan är bara ett exempel på hur han arbetar med ljud. När jag läser Nyberg tänker jag ofta på John Ashbery, som han också har översatt. Det beror bland annat på den snarlika ljudbilden. Man kan uttrycka det som att de båda kombinerar poesins kausalitet med prosans rytm. Läser man deras dikter högt låter det liksom förnuftigt, som vilken skickligt skriven expositiv prosa som helst. Korta meningar varieras med långa, pauser görs för andhämtning och eftertanke. Först vid närmare läsning framträder det nonsensartade, icke-sammanhängande, oroliga:
Rådjurskalvarna kalvar våldsamt. Både Ross och Ronne-Filchner krymper hastigt medan de mitt i sommarhettan försöker få selektivbetarna att också äta av trädgårdsavfallet. ”Det ser inte särskilt ljust ut just nu för oss som vilar på hanen”, säger Odlare nummer 1 till Odlare nummer 2. Nästan alla svettas svårt. Rådjuren blir bara fler och fler. ”Vad som än händer kommer jag att ligga kvar i sängen tills klockan klämtar på riktigt”, ropar Sverigevännen inifrån alkoven. Ett jättestort rådjur har nu satt sig tillrätta i favoritfåtöljen.
Stycket står där det står, ruinlikt, men lovar ingen självklar mening. Vilka är Ross och Ronne-Filchner? Vad håller selektivbetarna på med? Uppenbarligen plågas miljön av en pågående miljökatastrof, som Sverigevännen är den sista att ta på allvar. Men rådjuret? Kanske kan man tänka på hur Benjamin beskriver den barocka allegorin. I en sådan kan ett givet objekt betyda precis vad som helst. Allegorin upprättar godtyckliga och tillfälliga relationer mellan företeelser som i vanliga fall inte har med varandra att göra. Därigenom visar den att betydelse är evigt föränderlig och icke-essentiell. Rörelse trumfar stasis, världen är i blivande och förfall. Eller med Nyberg: ”Är frö och öga samma sak”.
—————–
Ruiner. Andra häftet (XXIII-XLIV)
Fredrik Nyberg
Norstedts
Foto: Hallwylska museet
