Den palestinska poeten Nima Hasans instragramdikter utgör återkommande vittnesbörd om det svåra lidandet i Gaza. Nu har de utkommit i bok på svenska, i översättning av Jasim Mohammed. Dikterna gör ett outplånligt intryck, menar Robert Azar.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV ROBERT AZAR
Flera dikter i Nima Hasans ”Den sista fjärilen” kretsar kring frågan om ordens otillräcklighet. Under historiens lopp har författare och poeter försökt beskriva sin oförmåga att troget återge en överväldigande erfarenhet; i litteraturteorin kallas detta grepp för outsäglighetstopos. En person som excellerade i tekniken var den florentinske diktaren Dante Alighieri, som ofta begagnade sig därav under sin helvetesvandring och även när han förstummades av paradisets ljuvlighet.
Måhända visar sig det outsägliga på olika sätt för olika människor. Samtidigt delar vi något allmänmänskligt i mötet med språkets brister. I sin diktsamling beskriver socionomen Nima Hasan på ett personligt vis hur svårt det kan vara att tala och skriva i våldets och skräckens Gaza. ”Jag kan inte beskriva det här”, säger diktjaget. ”Det är inte sorg / och jag tror inte heller att det är smärta.” Likafullt fortsätter hon att skriva.
När vi nås av nyheter om de extremt svåra levnadsomständigheterna i dagens Gaza, kan det vara svårt att sätta sig in i den enskilda människans lidande. Men för den som lyssnar till en enda människas röst ökar möjligheterna till inlevelse. Under kriget har Nima Hazan, som föddes 1980 i staden Rafah på Gazaremsan, regelbundet publicerat dikter på sociala medier. Ett urval av dessa har nu översatts till svenska och givits ut på Bonniers under titeln Den sista fjärilen. De har inte blivit översatta till något annat språk. Nima Hasan har tidigare skrivit tre böcker och är en välkänd litterär röst i dagens Gaza.
Sedan krigsutbrottet har författaren tvingats evakuera elva gånger. Numera bor hon tillsammans med sina barn i ett tältläger i Deir al-Balah. Diktsamlingen är relativt kort – drygt hundra sidor lång – och följs av ett kärnfullt efterord av översättaren Jasim Mohamed. Texterna är så intensiva att det måttfulla omfånget framstår som välavvägt. De oftast sparsamt använda orden frammanar starka bilder från krigets verklighet.
Den första dikten i boken utgör ett slags programförklaring. Nima Hasan uppger att hon inte skriver för att ”skapa dikt / utan för att fånga mina förnimmelser / och tala om dem”. Det är alltså ingen cerebral poesi. Den bygger inte på formella förnumstigheter utan skarpa känslor förmedlas med vardagens ord.
Poeten betonar alltså att hon ämnar tala om sitt lidande, snarare än att skriva om det. Det talade ordets omedelbarhet skiljer sig från skriften, vilken torde utgöra en mera sekundär bearbetning av tanken och känslan. Dikterna i ”Den sista fjärilen” kan med fördel läsas högt, då de tycks vara utsagda snarare än nedskrivna. Nima Hasans röst är urskiljbar i Jasim Mohameds finkänsliga och läsvänliga tolkning. Det finns dock några skavanker i svenskan. Exempelvis används ”var” i stället för ”vore” på något ställe. Men dessa stör inte helhetsintrycket av boken.
Några dikter verkar vara skrivna direkt under flyganfallen. Genom sitt skrivande utmanar poeten den passivitet som det innebär att bli bombad. Skräcken och vanmakten ges en språklig dräkt. Den utsatta människan har ofta kvar sin röst eller sin hand. Om hon inte har någon att tala med, återstår i varje fall pappret – eller telefonen – att skriva på. Att visa sin hand, den skrivande handen, är att bryta med en påtvingad passivitet. Nima Hasan förefaller mena att författarens hand utgör en del av en större gemenskap.
Trots all denna yra
kan jag fortfarande räkna mina fingrar
en, femtiotusen…
Personligen känner jag en affinitet med Nima Hasans lyrik, som är befriad från akademiska spetsfundigheter och i stället står så nära livet. Understundom kan läsningen störas av att dikterna inte känns helt genomarbetade, vilket dock är begripligt med tanke på omständigheterna de har skrivits under.
Barnen i Gaza har drabbats mycket hårt av kriget. Enligt Rädda barnen har 19 000 barn dödats i Gaza av den israeliska militären. Många fler har sårats. I en av dikterna skildras hur ett barn dödas, och våldets meningslöshet väcker en fråga som ytterst ställs till Gud.
/…/
I morgon
går den lille till skolan
lär sig namnen på gravplatser
och städer
lär sig hur långt avståndet är
mellan leran och molnen
Sedan återvänder han
till sin nu barnlösa mors famn
i en trång svepning -
ett budskap till dig
Gud
En annan dikt, som likaså är smärtsam att ta del av, handlar om Gazas mödrar. De försöker skydda sina barn från bomberna och de lever i skräck och vrede.
/…/
Mammorna i Gaza gråter inte
De lagrar skräck, vrede och böner i sina lungor
och håller andan tills
flygplanens surrande upphör
Mammorna i Gaza
är inte som andra mammor
De knådar deg med tårar
och matar landet med sina barn
I sin ilska och förtvivlan konstaterar Nima Hasan att hennes samlade kunskaper har mist sin praktiska betydelse för henne sedan kriget bröt ut.
/…/
Ingenting av det jag vet
duger längre något till.
Några dikter har karaktären av tänkespråk som läsaren inbjuds att meditera över. De beskriver människan ställd inför svåra situationer, varvid orättvisan och övergivenheten blir överväldigande. Det är svårt att sammanfatta dessa dikter. Vissa tycks rymma en gammal och kanske kvinnlig visdom. Ett exempel är följande text, som är lika kärnfull som svårtolkad.
Det finns ingenting ädelt i att dö
Det finns ingenting ädelt i att vara fattig
Det finns ingenting ädelt i att behöva sakna någon
Jag väljer att leva
och det gör inte Gud arg
Medan bomberna faller, drömmer diktjaget om fred. Skildringen av kriget varvas med förhoppningar om att en dag återgå till ett vanligt liv. Hon drömmer om sensualitet, om vila, om en marknad full av varor, om att utföra sina vardagssysslor i lugn och ro och att lyssna på den libanesiska sångerskan Fairuz. Diktsamlingen har alltså fått titeln Den sista fjärilen. Uttrycket härrör från en kort och enigmatisk dikt som står mot av boken.
Den sista fjärilen säger:
Under de kalla nätterna
slocknar ljusen tidigt
Då är det en räddning
att brinna
En fjäril kan tolkas som något evigt undflyende som inte går fånga med ordens och förnuftets håv. Möjligtvis kan en fjäril även tolkas som ett av de stridsflygplan som sprider död och förödelse över Gaza. I konsten används fjärilen ofta som en symbol för förvandling. En annan tolkning är att fjärilens metafor syftar på att människan kan framstå som en fjäril för sig själv, mystisk och fladdrande.
”Pâpel”, den indoeuropeiska roten till det svenska ordet fjäril, betyder just att fladdra. Man sträcker sig efter kärnan i den egna existensen, för att lära känna sig själv, skärskåda sin ändlighet och att fixera sin särart, men den låter sig svårligen fångas.
”Stay near me – do not take thy flight / A little longer stay in sight!”, så inleder den engelske diktaren William Wordsworth sitt poem ”To a Butterfly”. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacans sista ord lär ha varit – fjäril. I Nima Hasans diktsamling finns ingen förklaring till titeln. Inte heller i efterordet. Läsaren lämnas att själv fundera över vad den hänsyftar på.
Förmodligen skulle ”Den sista fjärilen” ha fungerat något bättre såsom helhet om framställningen hade varit mer strukturerad. Det finns tydligt inget narrativ; texterna har publicerats i den ordning som de lagts ut på nätet. Samtidigt återspeglar bristen på ordning i diktsamlingen på ett tankeväckande sätt de kaotiska förhållanden under vilka dikterna har skrivits. Oordningen bidrar till att stärka känslan av diktsamlingens äkthet. Man kan inte klandra Nima Hasan för att hon inte har haft möjligheter att redigera textmassan på bättre sätt.
I sin bok Arabvärlden: kultur och mångfald (övers. 2001) understryker den franske sociologen Jacques Berque sambandet mellan kreativitet och poesi. Han betonar där att människan har ett djupt behov av kreativitet och att detta kan få utlopp i det poetiska skrivandet. Att hålla sig skapande i extremt svåra situationer är högst krävande – och det kan vara ett sätt att bevara värdigheten. Nima Hasans diktsamling kan förstås utifrån detta perspektiv.
Trots den mycket svåra tid som skildras i Den sista fjärilen, anar man något livsbejakande i texterna. Nima Hasans bok utgör ett viktigt vittnesbörd om kriget i Gaza . Texterna utgör även en påminnelse om att hur viktigt det är att vi värnar om fred. Läsaren får möjligheten att komma nära en människa som drabbats av det vanvettiga kriget och som ställts inför situationer som nästan är omöjliga att tala och skriva om. Hennes sympatiska röst gör ett djupt intryck på läsaren.
_____________________________________
Den sista fjärilen
Översättning: Jasim Mohammed
Albert Bonniers förlag, 2025
