Poeterna Ilya Kaminsky och Adam Zagajewski har en hel del gemensamt. Båda föddes i det land som idag heter Ukraina, i varsina överlitterära städer, Odessa respektive Lviv, men som då 1977 (Kaminsky) och  1945 (Zagajewski)  hette Sovjetunionen respektive Polen. De två poeterna hann också lära känna varandra innan den senare gick bort för ett par år sedan. I veckans recension skriver Henrik Sahl Johansson om två nya böcker av de båda poeterna

Av Henrik Sahl Johansson

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Det finns ett särskilt slags motstånd som bara kan uttryckas av människor utan makt. Eftersom det uppträder under tragedier går det inte att kalla det humoristiskt, och eftersom det inte strävar efter att försköna rör det sig inte om konst. I ordets rätta bemärkelse är det heller inte fråga om motstånd i politisk mening, eftersom det saknar förankring i en djupare ideologi. Så vad är det då för gest, som kan framstå både som parodisk och ödesmättad? Jag tänker på mannen som spelar trumpet på Kievs gator under de första nätterna av Rysslands invasion, medan granater faller över staden. Jag tänker på de unga kvinnorna som dansar framför en kamera i Iran medvetna om att de därmed riskerar långa fängelsestraff, eller på deras skyddshelgon: den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg. Och jag tänker, eftersom det hör till den här essäns ämne, på den döve pojke i Vasenka som spottar på en sergeant i den ukrainsk-amerikanske poeten Ilya Kaminskys diktsamling De dövas republik (2021, Rámus, översättning Lars Gustaf Andersson) – en uppdiktad pojke, förvisso, i en uppdiktad stad, men en pojke vars ovilja att vika ned sig speglar en världshistoria av vrede inför det oåterkalleliga mörkret.

Hur läser man Ilya Kaminsky i ljuset av den pågående invasionen? Som en profet kanske, som pekade ut sitt hemlands motståndskraft innan ukrainarna själva förstod vidden av den. Kaminskys debutbok, Dansa i Odessa (Rámus), som nyligen kommit ut i Lars Gustaf Anderssons översättning, inleds med berättelsen om hur Kaminsky som fyraåring förlorade hörseln. Han skriver: ”När jag inte längre kunde höra började jag se röster. På en fullsatt spårvagn sa en enarmad man till mig att mitt liv på ett mystiskt vis skulle knytas till mitt lands historia”. Dryga fyrtio år senare, och tjugo år efter att Dansa i Odessa publicerades, tycks det som att den enarmade mannens utsaga har besannats. Sedan invasionen har Ilya Kaminsky stått för ett slags poetiskt motstånd från sitt nya hemland, USA. Han har distribuerat, tolkat, fört vidare dikter från Ukraina. I konstrast till tv-bilderna av de sönderfallande städerna har han visat att dikter skrivs även när flyglarmen ljuder.

Av naturliga skäl har också Ilya Kaminskys egen poesi fått stor spridning under det pågående kriget. Staden Vasenka från De dövas republik har trätt fram som ett monument över den livaktighet som folk kan uppvisa i relation till ockupanterna – en unison, litterär parallell till den soldat som trotsigt svor åt sina fångvaktare innan han avrättades. När pojken Petja, den döve, skjuts på det stora torget i Kaminskys uppdiktade stad beslutar sig invånarna för att i solidaritet ge upp sin hörsel: de pekar på sina öron när soldaterna talar till dem. Ur deras tystnad växer i sin tur ett nytt teckenspråk fram, orden för kyss, stad eller tändsticka tecknas med händerna. För ordet berättelse håller man handflatorna mot varandra och öppnar dem långsamt. Där soldaterna har sina vapen har Vasenkaborna sina gester. ”De döva tror inte på tystnaden”, står det skrivet i författarens anmärkningar; ”Tystnaden har uppfunnits av de hörande.”

Ilya Kaminsky, född i Odessa 1977, debuterade 2004. Hans debutbok – skriven långt innan de tragedier som senare skulle drabba Ukraina – läses istället som bakgrund av en annan historia, den om hur poeten föddes i en stad vars djupa, komplicerade historik han därmed kom att bli en del av. Om De dövas republik är ett körverk över den ockuperade stadens motstånd är Dansa i Odessa en mer mångskiftande sång, där stämmorna avlöser varandra och löper längs stadens myller av livsöden. Finns det någon plats på jorden som formats av så många intriger? Den vackra bygden vid Svarta havets norra kust präglas av alla de imperier som uppstått omkring den; av det polsk-litauiska samväldet, av det antika Greklands utbredning, av de romerska och bysantinska väldenas uppgång och fall. Därtill har platsen formats av italienska, judiska, tatariska, moldaviska och förstås ukrainska kulturella epoker, som löper om varandra och vävs samman på stadens gator. Som Pusjkin skrev: ”Luften där är fylld av hela Europa.” Den här mångskiftande, livfulla platsen slår an inledningen till Ilya Kaminskys litterära bana, även om han själv lämnade Odessa för USA redan under tonåren, när förföljelsen av judar blev för påträngande för att familjen skulle kunna stanna.

”Även de mörkaste av dagar måste jag lovsjunga” skriver Kaminsky i bokens första dikt. Sådan är hans tilltro: berättelsen om de människor som fallit offer för det förra seklets grymheter handlar om livet, inte döden. På så vis träder Odessaborna fram, släktingar, författare, mytologiska gestalter, lika egensinniga som livfulla. Man skymtar Orfeus och Homeros genom Isaac Babels blick. Marina Tsvetajeva dansar med en purpurfärgad scarf i håret. Här finns faster Rosa, vars ”själ vandrade på två fötter” och som ”dansade i båda ändar av dagen”; morfadern som i ena stunden ”rusade efter ett tåg med tomater i fickorna” och som, i nästa strof, avrättas ute på gatan. Här finns Osip Mandelstam och en flicka vid namn Natalia, Eugenio Montale och Paul Celan. Alla är de, om inte geografiskt så själsligt knutna till Kaminskys hemstad, en plats där saligheten går sida vid sida med döden. Som han skriver i titeldikten:

/.../

Natten klädde av oss (jag räknade
dess pulsslag) min mor dansade, hon fyllde det förflutna
med persikor, grytor. Min doktor skrattade åt det, hans barnbarn 
rörde mitt ögonlock – jag kysste
 
hennes knäveck. Staden skakade,
ett spökskepp satte segel.
Min klasskamrat hittade på tjugo olika sätt att säga Jude. 
Han var en ängel, hade inget namn,
vi brottades, ja. Mina far- och morfäder stred 

med traktorer mot tyska stridsvagnar, jag hade en resväska full 
av Brodskys dikter. Staden skakade,
ett spökskepp satte segel.
Om natten vaknade jag och viskade: Ja, vi levde. 
Vi levde, ja, säg inte att det var en dröm.

På internet kan man ibland se klipp från ukrainska medborgare som vill kontrastera mediebilden av Rysslands invasion med lyckliga, uppsluppna bilder. Så måste det också vara att leva i en krigszon; man vill inte att landet ska förväxlas med en ruin. Ett krig är knappast svartvitt i sin katastrof, inte bara bestruket av mörker och aska. De allra flesta hus har inte träffats av granater och de allra flesta liv har inte släckts. För varje fasad som rämnar pågår tusentals fester i andra byggnader. Någonting liknande antyder Kaminsky i sin poesi. Det är i försvar av det sant mänskliga som han låter skratten ljuda och dansen utspela sig i minnet över Odessa. Här är livsgnistan ögonblicklig, som en blå, skarp låga – intensiteten i vattenmelonernas rödhet, havets blå, passionens nödvändighet ständigt närvarande. ”Vad är lycka?”, frågar sig författaren på ett ställe och svarar: ”Några historier som lurat censorerna”.

Så är det också med Ilya Kaminskys särskilda förmåga till tystnad, den som överröstar larmet och bär med sig en djupare, mer samlad innebörd än för oss som hör (och som därmed tolkar tystnaden som någonting främmande). I ”En skål”, tillägnad Theodor Herzl, låter han bilden av några skimrande popplar spela över historiens mörker:

/.../

I mina ådror
drar långa stavelser åt repen, regnet faller 
rätt ut från det artonde århundradet 
jiddisch eller ett mörkare språk där fantasin 
är det enda ordet. 

Fantasi! En ung kvinna dansar polka,
orädd, bedragen av Vår Herres död
(eller av att han gömde sig under sängen när Messias ankomst 
blev senarelagd). 

I mitt land för kvällarna med sig regnvatten och gör 
popplarna bronsfärgade i ett ljus som glimmar på dessa sidor 
där jag, mina fäder,
oförmögen att beskriva era drömmar, dricker
min tystnad från en kopp.

Det är i dag, den 21 mars 2023, två år sedan den polske poeten Adam Zagajewski gick ur tiden – som anstår en betydande diktare avled han under världspoesidagen.  Mellan honom och Ilya Kaminsky löper exilens osynliga, vittförgrenade bro. Zagajewski föddes 1945 i den östra delen av den habsburgska regionen Galizien, i den polska staden Lviv som efter kriget införlivades i Sovjetunionen och som i dag tillhör Ukraina. Liksom Kaminsky inbegrep barndomen en flytt västerut, till Polen, dit familjen tvångsförflyttades i samband med att den europeiska kartan ritades om. I vuxen ålder kom han att emigrera ytterligare en gång, när han 1982, för att undkomma de politiska slitningarna i Polen, flyttade till Paris. Utan att överdriva dessa två författares likhet (en hel poetisk värld har sitt fäste i det vidsträckta, kulturella fält som löper mellan de karpatiska bergen till Svarta havets västra strand) finns såväl biografiska som poetiska band dem emellan. Kaminsky och Zagajewski lärde känna varandra i Chicago – där de båda befann sig under den senare delen av Zagajewskis liv – och kom att utväxla dikter, inspirationer och idéer under en tid. Att de hade mycket att tala om är inte förvånande: i de två poeternas verk löper ett djupare släktskap av humor och lugn, en gemensam stillhet som pekar på Zagajewskis inflytande över sin yngre lärljunge. Som Ilya Kaminsky skriver i sin minnesteckning över den polske poeten: ”Adam insisterade att en dikt både kan vara en elegi över det som skett och en lovsång till livet. Det han gav oss var, om inte läkning, så ett sätt för oss att fortsätta framåt; han erbjöd oss ett mått av andrum, musik, mildhet.”

Dansa i Odessa speglar sig också i Zagajewskis önskan om att genom dikten återvända till sin barndoms och ungdoms regioner. Som Emi-Simone Zawall skriver i förordet till Det sanna livet (Norstedts, översättning Irena Grönberg), som rymmer ett urval av Zagajewskis två sista diktsamlingar, tenderade han att i ögonblicksbilder återvända till platser i sitt förflutna: ”På samma sätt hade han redan i åttiotalsdikten ’Resa till Lwów’ beskrivit sin barndoms stad som en plats man helst reser till ’i sömnen’ och när som helst eftersom ’Lwów finns överallt’.”, skriver Zawall. ”Odessa ligger överallt”, låter Ilya Kaminsky Isaac Babel svara i en dikt, och senare, i dikten ”Lovsång”: ”Vilka är vi? Varför är vi här? / En lykta som de bar glimmar fortfarande i sömnen”.

Adam Zagajewskis sena dikter bär på en sentimentalitet i relation till den värld som är, och i synnerhet den värld som varit. Dit har Ilya Kaminsky inte riktigt hunnit: i Dansa i Odessa tycks han betagen av den litteraturhistoriska stranden under sin barndoms trottoarer. Att läsa Zagajewskis två sena diktsamlingar vid sidan om Kaminskys Dansa i Odessa och De dövas republik, är på så vis också att se hur livet formar kunskapens mönster. Det pågående kriget är för Kaminsky en akut belägenhet – han strider från sin horisont, på samma sätt som Zagajewski under tiden i Paris, när han var en del av den inflytelserika tidskriften Kultura,stred från sin. Men i Det sanna livet ekar ibland en uppgivenhet, en erfarenhetens visshet om diktens gränser. Ur Zagajewskis ”Kardamyli”, från september 2015:

Gałczyński i fånglägret:
from som aldrig förr och aldrig senare. 

Vad ska man göra om man är poet –
i armén, på sjukhuset eller ute i världen? 

Flyktingar från Syrien drunknar i havet 
eller kvävs i kylbilar. 

På landsvägen i Kardamyli låg en död katt 
(det var nära ögat att jag körde på den) 

– och varför sörjde jag den så,
som om jag hade mist en nära släkting. 

Vi är omhuldade, gömda 
i betonglådor, i rädsla. 

Det blåser nordanvind, meltemi,
fikon faller ner på markens spruckna läppar. 
___________________________

Dansa i Odessa
Ilya Kaminsky
Övers. Lars Gustav Andersson
Rámus 2023

Det sanna livet
Adam Zagajewski
Övers. Irena Grönberg
Norstedts 2023


Foto: Joanna Helander (AZ)
           Rámus (IK)

Vi använder cookies for att säkerställa att vi kan ge dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda denna hemsida, utgår vi ifrån att du inte motsätter dig detta.  Läs mer